att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 nov. 2014

I utlandet, Nova Gullberg Zetterstrand


Nova Gullberg Zetterstrand har skrivit en diktbok som kopplar ihop barndomen med utlandet. Det är en skimrande hoppingivande saga om att överleva sitt främlingskap i världen.

Begreppet diktsamling har blivit mer eller mindre obsolet, och det känns mer rättvist att tala om diktbok. Nova Gullberg Zetterstrands I utlandet är definitivt ett exempel på en sådan diktbok, som inte direkt samlar ett antal enskilda dikter, utan mer arbetar med en enhetlig berättelse.

Det är en hårt komprimerad uppväxtskildring. En barndom där minnet kämpar med framtiden, i rörelsen mellan hemma och borta. Diktjaget saknar hem – har placerats i ett odefinierat utland, utslängd där, som den bryska upplysningen lyder.

Det hela utspelar sig just i mellanrummen, inte bara mellan det bekanta och det främmande, utan lika mycket i den sköra sprickan mellan barn och vuxen, där ljuset är kallt, bländande, hårt – förintande. Hemmets frånvaro, som orsakar fantomsmärtor. Diktjaget lever helt suveränt, utan kontakt med föräldrar, det vill säga ungefär som vilken tonåring som helst.

I skolan finns de otäcka mobbarna, de som aldrig låter offret vila, i den terror som tar sig ned till skoltoaletterna, bortom den vuxna personalens kontroll: ”Bara med ett skrik kunde jag mäta avstånden / Eftersom inga ljud kom ur mig, kom jag alldeles för nära / någons elaka tand, någons elaka tunga”.

Som synes, en lek med uttrycket ”hålla tand för tunga”, att alltså inte avslöja för mycket, vilket ju är den mobbades första lärdom, omöjlig att glömma då den har bankats in med knuten näve. Gullberg Zetterstrand vrider och vänder på några sådana idiom i sin bok, där diktjaget också upplever hur språket är på väg bort från henne.

Det jag önskar är att läskunniga Sverigedemokrater ska läsa den här boken och börja förstå att vi har alla kan hamna i en situation då vi inte känner igen oss. Man behöver inte läsa ”I utlandet” bokstavligt heller. Tänk på inledningsmeningen i L.P. Hartleys roman Gudarnas budbärare: ”Det förflutna är ett annat land; de gör saker och ting annorlunda där”. Då kommenterar Gullberg Zetterstrands bok indirekt denna utsaga om oss som invandrare så fort vi minns något.

Vänligheten är plötslig, lika omöjlig att värja sig mot som ovänligheten. Kompisen Elodie blir en förtrogen när det utslängda diktjaget med stora ögon betraktar de fasor som vuxenvärlden håller på att vässa fram. Hon hinner inte ens vara med om något förrän hon blir blasé, och kan påminna om de unga protagonisterna i Mare Kandres och Sara Stridsbergs romaner, de som det alltid går så dåligt för, även om det sker på deras egna villkor. Tillvaron är flyktig – när som helst ska vi återvända från vårt tillfälliga utland.

Nova Gullberg Zetterstrand är 30 år: den ålder då barndomen börjar, det vill säga att det är då man börjar intressera sig för det kryp man varit, men också då man äntligen fått ett eget språk till sina erfarenheter. Det här är en egensinnig bok, som med små medel förmedlar en erfarenhet som är helt allmängiltig.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/11 2014)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar