att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 nov. 2014

Meridian. Samlad prosa, Paul Celan



Den samlade prosan från den tyskspråkige poeten Paul Celan är tunn, men desto mer betydelsefull. Att läsa honom blir en uttrycklig påminnelse om värdet i att vara delaktig i hanterandet av svåra erfarenheter.

Poeterna Paul Celan och Nelly Sachs brevväxlade. Båda hade erfarenheter från nazismens systematiska utrotning av judar. Han flydde från ett arbetsläger till sovjetiska armén och senare till Frankrike, och hon till Sverige, där hon periodvis bodde på Beckomberga mentalsjukhus. I ett brev menade hon att det mellan Stockholm och Paris löper en smärtans och tröstens meridian.

Den bilden använde Celan som titel till ett viktigt tal som hölls hösten 1960. Det är den längsta texten i den bok som nu ges ut, Meridian. Samlad prosa, i Lars-Inge Nilssons rutinerade översättning. Nilsson har tidigare översatt Celans dikter i två fina volymer. Titeln ”Samlad prosa” låter måhända som om det skulle röra sig om en massiv lunta, men de sammanlagt elva texterna utgör en nätt volym på 79 sidor, inklusive fotnoter och efterord.

Celan föddes alltså i Rumänien, bodde mestadels i Frankrike, men skrev på tyska. På fiendens språk. Filosofen Adornos stränga dom från 1949 lyder: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt”. Celan hade då redan debuterat, och berör holocaust antingen indirekt med sina senare korthuggna dikter, eller mer direkt i den monumentalt viktiga ”Todesfuge” (”Dödsfuga”), en av 1900-talets centrala enskilda dikter.

Den här boken samlar aforismer, tal, brev, enkätsvar. Det finns en precision i iakttagelserna, där det går att kronologiskt följa hur tematiken och stilen i Celans dikter växer fram parallellt med synpunkterna i dessa texter från 1948 till 1969. Året därpå begick han självmord, 49 år gammal.

Allvaret och smärtan är de två trådar som Celans prosa vävs fram med. Jag skulle också föreslå ödmjukheten och stoltheten som lika viktiga impulser i hans eftertänksamma metod, och att det är därför han når så långt. Att skriva på tyska betyder att han medvetet väljer bort det vackra uttrycket för det sanna – han kallar tyskan för det gråare språket.

I dessa prosatexter finns en uppenbar rörelse mot kommunikation, att vilja bli förstådd. För Celan var poesin främst ett samtal – hans rykte som tillknäppt och svår är betydligt överdrivet. Det ord han använder för att skildra poesins ögonblick blir ”andningsvändpunkt”, och i förlängningen en dikt som ”stannar till eller skyggar – ett ord förbundet med det kreaturliga”.

Han arbetar gärna med sådana hisnande ordvändningar, och det svåra skulle då bestå i vår oförmåga att hantera det som är nytt. Celans tänkande är ett dynamiskt sökande, i riktning mot det som inte förblir statiskt och fixerat, och det är inte alls tillknäppt – snarare öppet, uppsökande.

Jag anser att Celan hör till 1900-talets mest omistliga poeter. Att läsa honom blir alltid en påminnelse om att det finns ett alternativ till den ytliga världen, allt mer fixerad vid kortsiktighet och enkla lösningar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/11 2014)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar