att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 nov. 2014

Våldsamma fantasier. Studier i fiktionsvåldets funktion och attraktion, [red] Magnus Ullén


Skräckfilmen är en av mitt livs få konstanter. Under hela min uppväxt tog jag därför del av vuxnas moralpanik över hur skadligt det är att titta på våldsfilm, inte minst därför att hela videovåldsdebatten slog till när jag var i exakt den ålder då jag började titta på film på allvar. För att det var skadligt var en självklarhet, något av den svenska mentalitetens über-konsensus. Vi hade en filmcensur som var relativt flitig under 80-talet. Ann Katrin Agebäck berättade i onsdagens DN, med anledning att hon uppnådde pensionsålder, om hur hon som kanslichef på medierådet dagligen såg kopiösa mängder porrfilm och våldsfilm, för att bedöma censuren. I fredags hade Tobe Hoopers Motorsågsmassakern premiär på bio, 40 år efter att den gjordes, och knappt 30 år sedan den blev synonym med debatten om videovåld. 

Boken Våldsamma fantasier. Studier i fiktionsvåldets funktion och attraktion utges som nummer 2 i Kulturvetenskapliga skriftserien, av Karlstads universitet. Magnus Ullén har i egenskap av redaktör samlat fyra bidragsgivare – Andreas Jacobsson, Erik van Ooijen, Johan Wijkmark och Sofia Wijkmark – som anlägger var sitt perspektiv på ämnet medialt våld. Ullén talar om en estetisk hierarki med konsten överst, underhållningen i mitten, och pornografin lägst. Det är rimligt. Boken intresserar sig för alla delar av ko(n)stcirkeln. Nyckelordet är titelns indelning i funktion och attraktion. I korthet: hur tillämpas våldet av betraktaren?

Ulléns teoretiska text diskuterar det värde som ligger i avståndstagandet, som kan kretsa kring förfasandet som ett sätt att njuta av att inte njuta – det går tillbaka till åtminstone Carl David af Wirséns aggressiva avvisande av Strindberg, där han gång på gång utsätter sig för obehaget att läsa Strindbergs nyutkomna böcker, för att informera läsekretsen om hur skadliga dessa är – för dem, vill säga, eftersom han själv är immun. Samma argument kunde vändas mot den filmcensur som var aktiv fram till 1995 (Scorseses Casino är sista filmen de klippte i). Om film är så skadlig: hur kommer det sig att vissa utvalda censorer kunde se kopiösa mängder farlig film utan att få men för livet?

Boken är av stort intresse för den som likt mig har doppat sina tår i ämnet, för det är alltid en välsignelse att ta del av andras mödor, andra som gjort sitt jobb. Här får vi veta en del om snuffilmer, om splatter, om porr, ja till och med Kay Glans legendariska term ”skräckel” dammas av (host!). I viss mån ägnas mycket utrymme åt att berätta vad som ska göras – jo, jag fattar, det är akademisk praxis, men jag behöver inte gilla allt i det gebitet, på samma sätt som om jag gillar säg fotboll inte måste tycka om helkroppstatueringar. Det är i vilket fall en ambitiös bok som föredömligt bifogar noter, bibliografi, filmografi, namnregister och sakregister. Det gör det till en ovärderlig uppslagsbok.

Ett intressant kapitel är Johan Wijkmarks text om tv-serier, och hur kusligt det är att 24 började sändas bara två månader efter 9/11-katastrofen. Här finns en briljant analys av protagonisten Jack Bauers sanktionerade tortyrmetoder, som utmynnar i Dexters osmakliga behandling av seriemördare som skojig underhållning (något liknande gäller för den delen Breaking Bad – det är fan inget roligt med narkotika, bara misär). Att gulla med det otäcka är något som görs bara av den som inte upplevt det otäcka på riktigt. Genom serierna löper en obehaglig öga för öga-mentalitet som jag inte heller kan förlika mig med.

Sofia Wijkmark analyserar John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna som en splatterroman, där hon bland annat visar att en anledning att den fick så njugg kritik kan bero på att kritikerna inte är särskilt insatta i ämnet, då den lånar splatterfilmens estetik. En låg genre, som kritikerna inte kan förhålla sig till utan att snörpa på munnen. Hallå, har inte gränsen mellan fin- och fulkultur suddats ut? Kanske just därför finns det anledning för kritiker att hävda värdet av det man känner igen som gammeldags finkultur (allvarligt talat: när fick en diktsamling senast negativ kritik?). Hon pläderar också för en läsning av Lilla stjärna som en ungdomsroman – det är tänkbart, och skulle antagligen ha gett helt andra reaktioner hos kritikerna.

Skräckfilm och porrfilm är ökända för att ge kvinnor begränsat handlingsutrymme, men Erik van Ooijen visar i sin genomgång av våldspornografi hur det iscensatta kan överskridas och röra sig mot en realism som konventionell spelfilm inte kan uppnå. Till försvar mot den gängse kritiken att porrfilm inte är på riktigt, formuleras här ett implicit budskap att det är för riktigt, med en paradoxal intimitet som följd. Med exempel från kvinnors ansikten som visar äckel, förakt och tristess över vad som måste utstås kan man se hur obehaget biter sig själv i svansen, eller i ansiktet: ”Hos Max Hardcore utgör ansiktet på sin höjd ett litet intermezzo, ett glapp i signifikationsmaskinens hejdlösa stansning. Hos Duke Skywalker blir dess blottande snarare ett eftersökt värde, en underjordisk resurs som kan tvingas till ytan likt olja eller naturgas.”

Om man hierarkiskt placerar pornografin lågt, kanske snuffilmen ska vara ännu lägre. Ulléns avslutande genomgång av snuffgenren diskuterar den utifrån 1800-talets realism, och även hur Vietnamkrigets rapportering i tv kan ha fött behovet av ett mer handfast fiktivt dödande – att snuff fortfarande är fiktion är Ullén övertygad om, och jag tänker inte argumentera emot, då det handlar mer om den långa bataljen mellan sanning och sannolikhet. Genom att visa hur konsten blir verklig (kanske med tillägget: ”verklig”) och fullbordar sin utopiska idé om att kommentera samhället sluter Ullén cirkeln i denna lättillgängliga bok som trots sitt lättsamma tilltal ändå lyckas säga klargörande saker om det visuella våldets attraktion.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar