att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 nov. 2014

Utan personligt ansvar, Lena Andersson


I uppföljaren till Augustprisvinnaren Egenmäktigt förfarande är Ester tillbaka, fortfarande lika sugen på kärlek som på att dissekera dess beståndsdelar. Även om det är lika skarpt skrivet finns tyvärr tendenser till tomgångskörning.

För några år sedan var Lena Andersson en briljant krönikör som ibland skrev hyggliga romaner. Efter att den svenska läsekretsen öppnade sin bredaste famn för Egenmäktigt förfarande, som ökade försäljningen av hennes romaner från 700 exemplar till 200 000, finns det visst fog för påståendet att hon nu blivit en briljant romanförfattare som ibland skriver hyggliga krönikor.

I Utan personligt ansvar är Ester Nilson fem år äldre, men har inte lärt sig ett skvatt av sina tidigare erfarenheter, när hon faller för den gifte skådespelaren Olof. Under drygt tre års tid har de ett klandestint förhållande, där Ester förgäves väntar på att den osympatiske Olof ska ta initiativ till skilsmässa från hustrun. ”Klandestint” är Anderssons hemsnickrade anglicism; en kan hoppas att den smugit in i Svenska Akademiens Ordlista, som utkommer i vår.

Att Ester rör sig i en endimensionell tillvaro där hon själv är en utpräglad romankonstruktion behöver inte vara till hennes nackdel, för Anderssons ärende handlar mer om att låta henne och Olof föra intellektuella samtal, även om det mest är hon som föreläser för honom. Mer och mer antar Ester stalkerns drag när hon blir desperat angelägen att skapa en varaktig relation med Olof.

I så måtto är Ester en mindre sympatisk hjältinna den här gången, faktiskt så neurotiskt oberäknelig att man börjar undra om det är en tillfällighet att hon delar förnamn med den suicidala protagonisten i Sylvia Plaths roman Glaskupan. Det känns generellt som att ingenting är en tillfällighet när Lena Anderssson tänker.

Anderssons stil är lätt föråldrad, med en förkärlek för pregnanta aforismer. En egenskap hon delar med Hjalmar Söderberg, som hon gärna jämförs med. De vackert intelligenta meningarna duggar tätt över boksidorna, som när Ester jämför Olof med en trasig elledning: ”Hon fick stötar varje gång hon nuddade honom men också all sin energi därifrån.”

Vi blir delaktiga i Esters analyserande, resonerar med henne och vill ge henne råd, liksom den väninnekör som vi känner igen från föregångaren. Ibland är hon parodiskt övertolkande, och griper efter halmstrån för att bevara sitt av- och på-förhållande med Olof. Mot slutet är det också som att Andersson kommer på sig själv, och låter Ester förstå att det håller på att bli ”rundgång i frågorna”. Då ligger läsaren steget före, och har konstaterat detsamma för länge sedan.

För det största problemet med uppföljaren är kanske inte att Olof är så erbarmligt otrevlig: kärleken är obegriplig för den som står vid sidan av. En viss långtråkighet, parad med det förutsägbara i att den tänkbara ljuva framtiden är så dödsdömd från början, får mig att önska en hårdare redigerad berättelse. Frågan är väl om det går att tillföra så mycket nytt efter Egenmäktigt förfarande, eller om Andersson fick sagt det hon behövde säga om kärleken redan där.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/11 2014)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar