att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 nov. 2014

Gwynne's Grammar, N.W. Gwynne


För att ta den 1600-talslånga titeln: ”THE ULTIMATE INTRODUCTION TO THE WRITING OF GOOD ENGLISH. Definitions, explanations and illustrations of the parts of speech, and of the other most important technical terms of grammar. Incorporating STRUNK'S GUIDE TO STYLE explaining how to write well and the main pitfalls to avoid.”

Det är den excentriske farbrorn N.W. Gwynne som så här på ålderns höst bestämde sig för att samla sina lärdomar i engelsk grammatik, efter att i oändligt många år ha undervisat elever i alla tänkbara åldrar. Hans bok Gwynne's Grammar publicerades 2013 och blev en av dessa misstänkt många osannolika storsäljare – det tunna häftet på 26 sidor har sedan utkommit i flera bearbetade upplagor, och den här har alltså plockat in den gamla boken The Elements of Style från 1918, skriven av professorn Strunk. Den som vill ha en kortare titel kan förstås nyttja chattreduktionen GG, men då bleve nog Gwynne en smula besvärad; mot slutet använder han efter viss möda begreppet 'wicked', efter att ha tackat sin hustrus och dotters hjälp. 

Nog kan sägas att Gwynne är en lärare som tillhör den gamla stammen. Det var i slutet av 60-talet som förfallet inleddes, inleder han dystopiskt. Vad är då hemligheten? Att det inte finns några genvägar, betonar han – det är bara att bita ihop, lära sig utantill vissa grundläggande regler. För negligeras dessa blir man inte bara en sämre tänkare – man blir olyckligare. En av de kontroversiella teserna som drivs är alltså att grammatik gör dig lycklig.

Gwynne har skrivit fyra ganska koncisa kapitel i ämnet, där han gång på gång betonar minnet som din bästa vän om du vill lära dig uttrycka dig korrekt. Grammatiken i sig är en vetenskap, men att lära ut den är en konst, menar den före detta läraren, något det inte är svårt att hålla med om. Och han skriver ju pedagogik i sin renaste form, och vill att minsta barn ska förstå hans påbud.

Han är rolig utan att bli påträngande, som när han i förbifarten påpekar att det finns en ordklass som till och med djuren behärskar – interjektioner! Fast ibland är han så kortfattad att det blir obegripligt. Det är långt ifrån uttömmande, för oftast antyder han något utan att motivera eller diskutera. Vad har han emot Oxfordkommat, till exempel? När han ska nämna fyra lysande stilister från förra århundradet finns det all anledning att ifrågasätta namn som George Orwell, PG Wodehouse, Hillaire Belloc, och Rudyard Kipling – man kan väl nämna åtminstone fyra bättre, och borde inte några av dem vara kvinnor?

I sitt sista kapitel kommer han äntligen fram till det intressanta spörsmålet, varför elever fortsätter att begå misstag fastän de lärt sig vad som är rätt. Gwynnes förslag är att det vi lär oss tidigt sitter kvar, och måste nötas bort. Att lära sig det felaktiga är därför förödande, och man kan bara hoppas att det satsas mer på fortbildning för språklärarna i de lägre stadierna – alternativt att de själva skaffar sig exempelvis Gwynnes bok.

Han föreslår också att elever ska skriva något under lärarens översyn varje dag, något som för en gymnasielärare knappast låter sig göras inom ramen för klasstorlekar och elevtillströmning. När vi kommer till Strunks partier finns flera konstruktiva förslag, i en märkligt aktuell text – den är ändå nästan hundra år gammal, om än svagt modifierad av Gwynne. Sedan är det en annan sak att det är aningen svårare att vara överens med Strunk, som när han jämt och ständigt vill kapa i formuleringar, som om inte en viss redundans ibland är nödvändig, för att låta en del komplexa tankar sjunka in. Den som följer råden till punkt och pricka kan bara skriva funktionellt och konformt, men språket har också andra syften.

Till skillnad från en del andra storsäljare om språk – ja, jag är då inte så förvånad över framgången – som Lynne Truss Eats, Shoots & Leaves och Kingsley Amis The King's English, lämpar sig Gwynne's Grammar inte lika bra för sträckläsning. Han har sina poänger, men också en lite träaktig stil. Därför tror jag att jag mest kommer att ha behållning av den som ett referensverk, och placerar den därför lagom tillgänglig för framtida bruk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar