att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 nov. 2014

Snubblar till upprätt läge, Helena Sinervo


En av mina kolleger, mattelärare, berättar att han ”trillade söderut”, som ett sätt att berätta att han åkt till – ja, någon plats i Skåne, tror jag. ”Kan man inte säga så?” frågar han troskyldigt när vi håller masken och ser lite truliga ut. ”Klart som fan att man inte kan det”, svarar jag”, ”vi är språkfascister”. Men jag skojade ju, för det är sådant språket är till för, att vrida och vända på begrepp och uppfinna nytt innehåll.

Helena Sinervo är finsk poet, och Ellips förlag ger nu ut i Agneta Enckells översättning den fylliga samlingsvolymen Snubblar till upprätt läge, en titel som får mig att tänka på kollegans uppfinningsrika språk, och ja, även här finns en typ av nymodigheter som är uppfriskande.

Sinervo skriver alltså på finska. Lika bra som vi är på att läsa finlandssvenska poeter som skriver på svenska, lika dåliga är vi på att läsa de som skriver på finska, inte bara därför att översättningarna har varit relativt fåtaliga. Jag läste häromåret Mirkka Rekola i ellerströms lilla serie, och så har jag förstås läst han med skägget, Pentti … Saa … ursäkta, ska googla ett efternamn här … Saarikoski.

Det här är en ordentlig samling, som föst ihop sju böcker publicerade mellan 1996 och 2014. Sinervo är född 1961, och räknas som ”en av Finlands viktigaste samtida lyriker”, enligt förlaget. För en gångs skull är jag helt ense med principen att välja ur olika böcker, då jag annars brukar förorda att översätta en samling i sin helhet.

Det beror på att Sinervo byter stil och tonfall genom sina böcker. Hur ofta kan det sägas om svenska poeter? Nä du, öppnar du en bok av Göran Sonnevi vet du vad du får, och även om Ann Jäderlund till det yttre skriver annorlunda har hon ett unikt idiom som gör att du alltid känner igen hennes dikter (ett blindtest, nämner du – bring it on, säger jag). Det svenska idealet är den enhetliga stilen.

Här är det befriande att läsa utan förutfattade meningar. Sinervo kan skriva våldsamt : ”När den uppenbarade sig mitt bland snarkningar och spyor, / var hemsk som alla änglar. / Barnet var ett barn och våldtogs, / hundens tänder skallrade käken i lås och brann av, / ett enda skott genom kvidandets simmiga öga / ett enda måsskri, som skär genom den tjocka himlen / och den inre verkligheten exploderar till skärvor i albumen.” Det är förstås Rilkes farliga ängel som åsyftas här: annars är referenserna och allusionerna av diskret slag, även i denna sublima långdikt ur den äldsta boken Sininen Anglia (Blå Anglia), som tidigare publicerats på svenska i Lyrikvännen 1999.

Jag kommer objuden” är en fras som löper anaforiskt genom hela långdikten, och jag läser i noterna att finskans uttryck är dubbeltydigt, och också kan betyda ”Av eld objuden”. En sak som går förlorad i översättningen, men Enckell är tillräckligt förfaren för att kompensera i andra sammanhang, och skapar högt förtroende för sin kompetens som översättare.

Måhända går Sinervo så långt in i sin metod, tar varje poetik till sin yttersta (eller innersta) spets, och därmed tvingas överge den inför nästa bok – i upptäckten att det inte går att skriva vidare. Det är ett intryck som man kan få av att läsa hennes dikter, att de är skrivna utifrån en kompromisslös inställning. Tilltalet är hårt, definitivt.

Humorn är finurlig, en ironi som smyger fram till dig som en fastkedjad hund vid cykelstället – den där som såg så beskedlig ut, men vars bett därför var så mycket värre. Med andra ord: hennes bett är kraftfullare än hennes skall.

Snarare än den metafor som många uppfattar som poesins väsen vill jag förorda den varierade upprepningen, något Sinervo verkligen behärskar. Hon skriver dikter som river och sliter itu en verklighet, och hellre än att arbeta med bildspråk arbetar hon med bilder, i starkt visuella dikter; kanske det därmed är det som håller ihop hennes disparata diktböcker, att det finns en medveten bildbehandling där, i viljan att visualisera ett skeende.

Hon skriver våldsamt, nämnde jag, men här finns en spridning i olika riktningar. Hon skriver ofta påfallande vackert också:
Jag ser på er då ni sitter och
                         känner morgonen på pulsen,
sörplande kaffe och saft,
                         då en vänlig bro sträcker sig
från öga till öga
                         och på kylskåpet
börjar flaskornas tomrum
                         plötsligt susa
som en orörd skog”,
som det heter i den bok som på svenska kunde heta ”Oden för örat”. I den sista boken, från i år, skriver Sinervo allra mest apart, inte bara till formen utan också i vokabulären. Det låter spännande, och man önskar läsa mer ur den än det futtiga urvalet här.

Tyvärr saknar boken innehållsförteckning, så det är lite otympligt att leta sig fram genom de olika sidorna, då den som sagt var innehåller ett urval ur sju olika böcker. Trots den invändningen är det här en nästan storartad bok, en insats som borde kunna väcka ett slumrande intresse för vad som händer i vårt grannland.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar