att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 nov. 2014

Lesbiske eventyr om mænd, Mette Østgaard Henriksen


Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli …
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.”
Edith Södergran, ”Violetta skymningar”.

Det här, den här fyrkantiga gula lilla pixiboken Lesbiske eventyr om mænd av Mette Østgaard Henriksen (Basilisk), är nyskrivna danska sagor om män. Mannen som inte finns, enligt Södergrans kategoriska utsaga.

Alltså måste mannen uppfinnas. Utifrån sagans givna formel, ”Det var engang”, vävs korta historier, där det lesbiska perspektivet betonar ett ointresse. För den lesbiske torde mannen vara lika intressant som alkoholen är för nykteristen. Det oväntade görs till det givna, där Østgaard Henriksen tecknar en värld, med män som inte hör hit, men det är män i singular, alltid en och en. ”Det var en gång en man”: så inleds varje avsnitt, varje saga om män där våldet alltid finns under ytan.

Då förstärks också intrycket att något är fel. Mannen/männen i dessa sagor är som barnet – nyckfull och oskuldsfull, ett oförargligt ting. Mannen sätts i bur, med oförmåga att påverka, ett slags undersökningsobjekt, en marionett. Jo, Østgaard Henriksen leker helt klart med tanken: vad händer om vi låter mannen mista sina privilegier?

Försåtligt smygs realismen in i sagovärlden, där vi lärt oss känna igen det manliga beteendet, utifrån exempel som Rebecca Solnits”mensplaining”: ”Det var engang en mand, han trivedes godt i et virvar af øl og meninger. Hver gang han fik et par øl, brugte han ord som gudeskøn og dionysisk. Hvis der var en bogerol i nærheden, gik han gerne hen og lirkede bøger ud. Og når nogen ringede, sagde han alltid, du ringer vel for at høre min mening.” Så här bitskt och träffsäkert ser det ofta ut, när männens egenskap av referensmaskiner genomskådas.

De olika sagorna illustrerar tidlösa tillstånd. Ursinnet är kontrollerat. Boken har hamnat i gränslandet mellan prosa och poesi. Det finns förstås många roller i beredskap för mannen, ett spektrum av funktioner. Samtidigt som mannen måste leva i begränsningarnas tyranni, i förlöjligandets rike.

Så, finns mannen? Att det skulle vara enklare att vara man än kvinna – det kan ingen man svara på, bara antyda att det är individuellt, att krav sätts på individer. Men visst, det är lättare för en man att bli ursäktad – förlåtelse existerar knappt för en kvinna. Sagornas man läser Strindberg, förnekar det som stör intrycket, allt är så bra så bra så bra …

Det är en märklig bok. Østgaard Henriksen har tidigare gett ut Stikkersvin jeg fucker dig – og andre danske sange. Tillsammans med dessa lesbiska sagor ger hon ut en bok med Häxhistorier. Det är en liten bok med stort innehåll. Jag läser den delvis som ett appendix till Lena Anderssons två dissekerande kärleksromaner – att här finns utrymme att fortsätta diskussionen om Hugo Rask/Olof Sten (dessa korthuggna symbolrika namn!).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar