att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 nov. 2014

Om natten ringer de döda. Tankebok, Crister Enander


Crister Enander har skrivit en dagbok om skrivande: Om natten ringer de döda. Det är en del i ett oavslutat projekt, där han tidigare samlat essäer om olika författarskap. Nu skildras en kronologi från julafton 2013 fram till slutet av april 2014, men de dagsaktuella kommentarerna är relativt sällsynta – mer handlar det om att skriva utforskande, där tanken prövar sig fram.

Helt i Montaignes anda? Ja, det dröjer inte länge förrän Montaigne nämns, denna obligatoriska referens för svenskspråkig essä. Även här bildar det egna jaget utgångspunkt, och vi tillåts följa djupt in i Enanders bakgrund, vad som format honom som skrivande människa – allt från uppväxten i Jönköping, hur han som sjuttonåring sitter på stadsbiblioteket och bestämmer sig för att ägna sig åt skrivande, eftersom han ”kan bättre” än dagstidningsrecensenterna. Lite lustig inleds hans bana med en kontrovers med Gunnar E Sandgren, Jönköpings lokala storhet (detsamma gällde för mig, då jag strax innan jag började skriva i offentligheten grälade med honom och hans förstockade åsikter). Att kalla honom arrogant, som Enander gör här, är snarast en underdrift.
  

Efter beslutet: sagt och gjort. Han blir recensent, och med den långa erfarenheten i ryggen skriver han nu med det lediga slags självförtroende som förefaller så enkelt, men som kostar så mycket att investera. Enander skriver utan gnäll om ensamhet, om ångest, om psykiska påfrestningar, men också om den glädje som finns i orden, i språket, i läsningen. Det är lätt, för den som själv skriver, att känna igen sig i hans iakttagelser, för kanske är det så – vi som läser är ett enat släkte, där våra erfarenheter inte skiljer sig åt nämnvärt mycket.

Tillgängligheten blir hans främsta ledstjärna, och han skäms inte för folkbildaranspråk. Det ska vara begripligt, något han faktiskt lyckas med – här är befriande fritt från akademiskt svammel.

Det är svårt att skilja på behov och tvång. Skrivandet är en daglig syssla för Enander. Samtidigt som han skriver denna fylliga bok med flera sidor om dagen oftast, arbetar han med en mängd dagstidningsrecensioner, samt planerar för en personlig bok om upplysningen – den ser jag fram emot, då han avslutningsvis låter oss få några glimtar in mot sina synpunkter om bland andra Linné och Diderot.

Enander ger ett lätt hederligt, sympatiskt intryck – ja, en nästan provocerande trevlighet, med sina befästelser att han vill ägna sig åt sanningen och äktheten. Hellre än falskt smicker vill han ha ärligt mothugg. Själv kan han vara tämligen bitsk mot de han föraktar. Ensamheten är ärlighetens pris, antyder han, men jag är inte säker på att det behöver vara så – tvärtom kan vara lika sant, att den som behandlar hela sin omgivning positivt endast lär dem att ingenting betyder något. Den som säger sitt hjärtas mening är i alla fall pålitlig, en egenskap som går hem bättre.

En brist kan jag belägga honom med: han är inte särskilt rolig. I det påminner han en del om min kollega C, som intervjuades av lokaltidningen inför ett utlandslektorat. ”Jag är ingen charmknutte”, sa han, och menade med det att hans elever fick finna sig i att undervisas av någon som inte jönsade till lektionerna. Denna take it or leave it-attityd präglar också Enanders skrivande.

Vi får å andra sidan ta del av några intressanta möten med Gunnel Vallquist, Ingvar Carlsson (som inte kunde ta kritik, vad det verkar) och Lill-Babs, vars biografi han ämnade skriva, ett projekt som lades ned efter flera månaders arbete och 200 sidor begravda i en digital kyrkogård. Anna Wahlgren råkade träffa paret på en utlandsresa, en snålskjuts som tillät henne att mjölka fram en helt annan bok (Hon är jag).

Nu har Enander nått en position av fri skribent, och kan kosta på sig allt mer reaktionära åsikter. Risken att uppfattas som trulig och sur förhindrar inte att han åstadkommer intressanta saker, om än inte uttryckta på ett häpnadsväckande sätt. Till de bättre partierna hör också närheten till ämnet, som när han skriver om åldrandet, om kärleken. Det var omutligheten som gjorde att Lill-Babs biografi körde fast.

Pessimismen ger han inte mycket för, en hållning som ger honom problem när han skriver utförligt om Sven Delblanc. Enligt Enander hör pessimismen tonåren till: man växer ifrån den, och de författare som är pessimister försöker ändå kommunicera, medan det enda rimliga beteendet vore att upphöra med en verksamhet som strider mot ens livsinställning. Jag är inte säker på att det är fruktbart att vara så kategorisk, särskilt inte när man uttalar sig om andras bevekelsegrunder. Annars är jag nästan uteslutande på Enanders sida, även om han nog misstar sig när han hävdar att Boel Schenlaers kommande bok om Kafka i serien ”Litterära profiler” är den första på svenska – räknas inte Torsten Ekboms Den osynliga domstolen (2004) eller Hans Blomqvists Denna oerhörda värld i mitt huvud (2006)?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar