att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 juni 2012

Virginia Woolf, Ett eget rum


Kvinnor som förr ville ägna sig åt skrivande måste äga många färdigheter. Till dessa hörde den goda hörseln, så att hon hann uppfatta gångjärnens gnissel för att hinna smussla undan skrivdonen inför den intet ont anande besökaren. Så beskriver Virginia Woolf Jane Austens situation, och hon gör det i essän Ett eget rum, som nu finns i ny svensk översättning av Elisabeth Mansén, på ellerströms, som är sysselsatta med att utge nya översättningar av just Woolfs essäer. Exemplet med Austen får mig att tänka på Anna-Maria Lenngren, som ungefär samtidigt höll på med samma underjordiska verksamhet – hennes sybord, nedstänkt med suspekta bläckfläckar, finns bevarat till beskådning.

En ny översättning av Woolfs fina bok, och på ellerströms dessutom. Tyvärr är den inte lika ambitiöst utförd som förlagets utgåva av Oscar Wildes De Profundis som kom för snart tio år sedan, även den översatt av Mansén: till den hade hon också skrivit en lång förklarande essä. Till den här Woolf-utgåvan hör ett visserligen fint skrivet men kortfattat förord av Annina Rabe, samt grundliga ordförklaringar.

Jag börjar läsa med förtjusningen som gäst. Vi kommer bra överens. Tills jag börjar haka upp mig på översättningen. Vad är det här? Det finns en äldre översättning, från Jane Lundblad, och den utkom 1958. Jag plockar ned den. Vad har hänt?

Det som präglar denna översättning för 2000-talet är att man har rensat bort semikolonet; detta är något av Woolfs kännetecken, och vad händer då när det plockas bort? Jo, till att börja med att hon antingen ser ut att skriva ogrammatiskt, med satsradningar – men vidare att översättaren varierar kommatecknet med punkt, så att det ser ut som att hon skriver i telegramstil. Typ som Hemingway. Och det är orättmätigt. För om det är något annat som präglar Woolfs stil är det ju de här långa vindlande vackra meningarna, som rör sig så graciöst och självklart, så organiskt.

Tyvärr blir översättningen lite väl modern, i sin iver att försöka anpassa sig till ett stilideal som råder för dagen. Woolf skriver både konventionellt och yvigt, vilket förutsätter en lyhörd översättning som klarar av den här balansen mellan det ålderdomliga och det moderna eller modernistiska.

Men också några enstaka oegentligheter. Som när hon skriver ”My heart had leapt”, vilket här blir ”Mitt hjärta hade hoppat över ett slag”. Varför inte ”rusade”? Ibland är inte den idiomatiska översättningen bäst: Woolf leker i den här essän ibland med uttrycken, skojar med orden – något hon i sina romaner annars brukar akta sig för. Att ”racehorses” kallas för ”travhästar” är väl något av blasfemi, då travsport aldrig fått fäste i England (Lundblad översättar ”tävlingshästar”). Lika okänsligt är att Woolfs ord om ”moon about with books” blir att ”dagdrömma”, när Lundblads ”fåna sig” bättre fångar vad det är frågan om. När Woolf citerar ur Charlotte Brontës roman Jane Eyre får karaktären Grace Poole heta ”Pool”, något som inte heller pryder den här utgåvan.

För att då illustrera hur en mening försämras när semikolonet försvinner. Originalet visar, när hon diskuterar kvinnans ovana att förstora mannen: ”For if she begins to tell the truth, the figure in the looking-glass shrinks; his fitness for life is diminished.” Så Manséns översättning, som är anpassad till 2000-talet: ”För om kvinnor börjar säga sanningen så krymper figuren i spegeln och hans förmåga att hantera livet minskar.” Det blir jäktigt, hela rytmen rusar fram. Lundblad har i sin 50-talsöversättning: ”För om hon börjar säga sanningen, krymper gestalten i spegeln; hans livsduglighet minskas.”

Är sådant ens viktigt? Tja, då handlar det om vi ska läsa boken som om det är Woolf som har skrivit den, som Woolf har skrivit den, eller om vi ska ängsligt modernisera den. Då borde i rättvisans namn även texter av exempelvis Strindberg utsättas för liknande modernisering, det vill säga – förenkling. För 2000-talsmeningen minskar det sträva och besvärliga med stilen: då blir översättningen del av ett projekt att göra Woolfs ursprungliga text mer tillgänglig – ja, men också mindre övertygande, eftersom en stor del av texten är polemisk, och argumenten handlar inte enbart om enstaka formuleringar, utan också om ett intryck i större skala.

Och syntax är en kvalitativ fråga, inte kvantitativ. Det är ett missförstånd att texter med korta meningar per automatik blir mer läsbara än texter med långa meningar – det vet alla med rudimentära kunskaper i läsinlärning. Ironiskt nog skrev Elisabeth Mansén i förordet till ellerströms tidigare utgåva av Woolfs essäer, Kvinnor, just om nödvändigheten av de här långa meningarna: ”hon tillåter sig också många småord utan djupare innebörd för att inte skrämma bort läsaren genom att verka alltför polerad och väl förberedd, och hon ger sig ibland in i långa vindlande meningar med oklar satsbyggnad, liksom för att hinna tänka medan hon skriver och helst få med alla reservationer och nyanser på en gång.”

Skillnaden mellan de två feministiska nyckeltexterna från 1900-talet – Simone de Beauvoirs Det andra könet är förstås den andra – är att Woolfs text är kortare, spänstigare, mer fantasifull. Och lekfull! Woolf glömmer bort sig ibland, och då kikar romanförfattaren fram, när hon tillåter sig att spekulera, bygga ut små intriger. Allra bäst fungerar det i den lilla berättelsen om Shakespeares syster, alltså den tänkta systern och hennes eventuella öde om hon växt upp i slutet av 1500-talet, med broderns talang. Där finns stoffet till en fantastisk roman, om någon bara ville skriva den, eller ännu hellre en påhittig film.

Woolf menar att ett eget rum behövs inte enbart för den som ska skriva. Kvinnor behöver ett eget rum också för tänkandet, för att få det Rabe i sitt förord kallar ”egentid”, denna värdefulla men eftersatta egenskap i vår tid. Det inspirerande med Woolfs bok är att hon tänker så djärvt, i helt annorlunda banor. Det är ett tänkande som fortfarande känns fräscht. Men Elaine Showalter skulle rätt nyligen igenkänna i Woolfs egna rum en negativ fälla, att rummet blir både en fristad och ett fängelse.

Woolf hävdar i sin essä att geniet sitter på en väldigt bestämd plats: ”Och så tändes gradvis ett ljus halvvägs nerför ryggraden, där själen har sitt säte, inte det lilla skarpa elektriska ljus som vi kallar briljans när det studsar in och ut över våra läppar, utan den djupare, mer subtila underjordiska glöd, som utgör det förnuftiga samtalets gyllene flamma.” Vladimir Nabokov gör något liknande i sina föreläsningar, när han berättar hur den egentliga läsningen går till: ”However, let us not confuse the physical eye, that monstrous masterpiece of evolution, with the mind, an even more monstrous achievement. A book, no matter what it is — a work of fiction or a work of science (the boundary line between the two is not as clear as generally believed) — a book of fiction appeals first of all to the mind. The mind, the brain, the top of the spingling spine, is, or should be, the only instrument used upon a book.” Mansén skriver i sitt efterord om svårigheten i att hitta en korrekt svensk glosa till just detta ord, ‘mind’.

Vad Woolf också tar upp i sin essä är allt detta intresse som männen historiskt har ägnat kvinnorna. Hon går igenom dessa böcker där kvinnorna förklaras – av män. Det här är en tanke som Strindberg också tar upp, ur ett annat perspektiv, i förordet till andra volymen av novellsamlingen Giftas: ”Varför finnes ej i något lands litteratur en enda lovsång till mannen skriven av en kvinna? Därför att hon måst förakta den hon duperat!” Woolf ska senare i essän nämna Strindberg, och rentav tacka honom för hans insatser, eftersom det har hjälpt kvinnorna att verkligen förstå mannens natur – hon ser till att få sista ordet.

Kvinnan har, trots detta intresse från män, ändå marginaliserats i historien. Deras insatser har skett i skymundan. En anledning till detta är att det historiskt sett inte har funnits några kvinnor, antyder Woolf. Det fanns bara barn och sedan hustrur – en kvinna gifte sig vare sig hon ville eller inte vid femton eller sexton års ålder, och vad man än kan säga om en hustru då, så hade de inte stor likhet med vad vi i dag kallar en kvinna.

Även om vi har anledning att betvivla att Woolf hade läst Freud vid det här skedet – vi känner till att de träffades hastigt inte långt innan Freuds död, då han skänkte henne en narciss – finns det något i vissa formuleringar i Ett eget rum som närmar sig ett psykoanalytiskt språk, strax efter att hon har nämnt just Freud: ”Men ibland är det medan vi vilar och i våra drömmar som den dolda sanningen tar sig upp till ytan.” Men det är osannolikt att föreställa sig en Bloomsburygrupp som inte någon gång tog upp Freuds idéer. Leonard Woolf läste och recenserade Freud redan 1914, innan Hogarth Press började översätta hans samlade verk.

Barnlösheten är vad som förenar den litterära kanon av författare som har varit kvinnor i den engelska litteraturhistorien: Jane Austen, Charlotte och Emily Brontë, George Eliot (Mary Ann Evans), samt – Virginia Woolf. Tyvärr misstar sig Woolf när hon avfärdar det hånskratt som följer Jane Eyres feministiska manifest i Charlotte Brontës roman, för det är inte Grace Poole som bryter in, och poängen är att vi som läsare misstar oss precis som Jane gör – men bara vid det tillfället: senare förstår vi att det är just galningen på vinden (egentligen tredje våningen), Bertha Mason som bildligt och bokstavligt skrattar ut Jane, liksom för att visa vad som blir konsekvensen av dina naiva drömmar om frigörelse och jämlikhet: du blir snärjd och inspärrad, betraktad som galen. Woolf gör just denna felbedömning när hon kritiserar Charlotte Brontë: ”Hon kommer att skriva enfaldigt där hon borde skriva klokt […] Hon slåss mot sitt öde.” Hon tycker alltså inte att Brontë döljer sin ilska tillräckligt – för inte kan hon mena att Austens metod skulle vara att föredra? Det är rättfärdig ilska. Woolf själv valde att hålla tillbaka sin ilska i romanerna, och spara den till sin senare essä Tre guineas, som är mycket mer polemisk än Ett eget rum.

Bristen på utbildning ersätts av fördjupade studier av samspelet mellan människor, visar Woolf. När kvinnan inte har tillträde till ett eget rum att skriva i blir hon förpassad till vardagsrummet, där hon kan iaktta och avlyssna. Det här blir kvinnans tillgång, också hennes fördel gentemot mannen, och när vi läser dessa 1800-talsromaner av kvinnliga författare kan vi följa denna faktiskt överlägsna förmåga att skildra människan in i minsta skrymsle och vrå, tack vare rutin från observationer av närmast vetenskaplig art. Den som inte får tala kan bli en bra lyssnare. Och även om hon försöker, kan hon inte riktigt dölja sin bitterhet mot universiteten för att de inte var beredda att öppna sin värld för henne, och avfyrar sina små men desto vassare pilar i den riktningen.

Woolfs ideal blir för författaren att röra sig bort från det naturalistiska mot det kontemplativa, med mindre betoning på fakta. Hon förespråkar mer fantasi, och ett mer introvert skrivande, som paradoxalt nog skulle få till effekt ett mer allmängiltigt innehåll. Vad hon också saknar i samtida litteratur är mer ödmjukhet: mycket störs av en besvärande skugga som kastas av det överskuggande ordet ”Jag” (’I’): ”en rak, mörk stolpe, en skugga som liknade bokstaven J som i 'Jag'.” Symboliskt överskuggar mannen kvinnan, menar Woolf. Ordet ’jag’ blir här reserverat för mannen: en kvinna som starkt uttalar sitt jag blir anklagad för oblyghet, uppfattad som hotfull, som en inkräktande röst. Egoism är för Woolf en styggelse, ett gissel hon ständigt återkommer till i sitt skrivande, men också en fälla: egoismen är en nödvändighet för henne som författare, och hon lockas till den i lika hög grad som hon försöker skjuta den ifrån sig.

Woolfs ideal ligger som sagt hos Shakespeare och de elisabetanska författarna, men då blir det en inkonsekvens i hennes tänkande, när hon menar att de författarna var mer androgyna än kollegerna från inledningsskedet av 1900-talet. Slutet av 1500-talet var också extremt misogynt. Jo, Woolf menar att kvinnorörelsen delvis har förstört litteraturen, gjort de manliga författarna mer vaksamma och mindre benägna att sträva mot androgynitet: nu skriver de bara med den manliga delen av sin hjärna, och då finns det inget där att hämta för (den kvinnliga) läsaren. Idealet med den androgyna författaren måste också uppnås med en androgyn läsare.

Framför allt i USA tillhör Ett eget rum Woolfs populäraste böcker, i synnerhet på college och universitet. En förklaring kan vara att den fortfarande är aktuell, både innehållsmässigt och stilistiskt. Hon blandar engagemanget med ett lättsamt tilltal, ungefär som föräldern dämpar medicinens tvära smak med socker: Ett eget rum är definitivt en av Woolfs mest sockrade texter, och det är först efteråt effekten kickar in. Det är en bok vars betydelse vi först i efterhand kan skönja, och som sådan kommer den förstås att överleva alla njugga angrepp från hätska kritiker.

Att avfärda henne som en krävande författare är ett missförstånd. De krav hon ställer på läsaren är minimala i relation till de krav hon ställer på sig själv. Dessa krav var periodvis av den arten att de tyngde henne, förlamande krav, men också av den arten ibland att de lyfte hennes skrivande, vidare och förbi alla hinder och barriärer. Hon skriver i konfrontation mot sin ambition.

Det är också befriande att hon inte underskattar läsaren. Enligt systersonen Quentin Bell är det i essän Ett eget rum Virginia Woolfs egen röst är som mest framträdande – alltså hennes samtalsröst, hennes konversationsröst. Mer än i hennes brev och dagböcker, menar han. Det är en röst som blandar det genomtänkta med det spontana, där infall och virvlande tankar bryts mot och byts med varandra, i ett flöde som rör sig motströms men ändå smidigt och naturligt. Det är också ett tilltal som växlar fritt mellan det högstämda och det läsartillvända.

Här finns också en humor som i stort sett brukar åsidosättas när Woofs insatser som författare ska summeras. Det är en bok som är lika vardaglig som den är formell: ryktet om dess tråkighet är lätt att vederlägga. Trots vissa reservationer mot översättningen förblir det här en av årets mest förtjusande böcker på svenska, och den som är lika gnällig som jag får väl ta sig vidare till originalets text då, dit alla vägar borde leda.

För att fullt ut förstå vad Woolf gör med Ett eget rum är det nödvändigt att också läsa henne som romanförfattare – det här hade inte varit nödvändigt utan essäns kvaliteter som poetik, att hon förutom sitt feministiska uppdrag också skriver i litteraturens tjänst: här sätter hon romanen på spel, genom att med hög svansföring påpeka vad som utgör den goda romanen. Två år senare utger hon en roman som till punkt och pricka följer den estetik hon skissar fram i essän: Vågorna följer till sin karaktär det litterära programmet från Ett eget rum, och kan ses som den infriade önskedrömmen.

Ett eget rum har sitt ursprung som två föreläsningar i Cambridge från oktober 1928, i ämnet ”Women and fiction”. Det första publiceringstillfället var i den amerikanska tidskriften Forum i mars 1929. Textens lekfullhet bestrids av att manuskriptet tillkom under svår möda, med ett omfattande revideringsarbete och många omskrivningar. Den senare essän Tre guineas tillkom från en föreläsning för National Society for Women´s Service i London, den 21 januari 1931. Därifrån utarbetade hon essän ”Professions for Women”, som senare skulle bli den mycket längre Tre guineas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar