att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 juni 2012

Polletten som trillade ner. Metaforer – hur förstår vi dem?, Lars Melin


När Jens Liljestrand i tisdagens DN avslutade vårens hatiska klasshatsdebatt gjorde han det genom att visa Johan Jönsson att Tranströmers metaforer inte alls får vissa läsare att känna sig utestängda, genom exemplet ”Romanska bågar”, som handlar om en resa till Italien, där diktjaget tillsammans med andra privilegierade turister från möjligen Japan, USA och Argentina (eller Sydafrika) utsätts för Tranströmers patenterade metaforer. Poängen med Jönssons kritik är att Tranströmer jämt använder dessa referenser som är självklara för vissa människor, och att det är något som aldrig ifrågasätts heller, dessa kanoniserade vita gubbar som namnges i dikterna. Något han också poängterade i sin replik i dagens DN, där han menar att det inte var han, att han inte menade, etc.

Helt rätt i tiden ligger Lars Melins bok om metaforer: Polletten som trillade ner, med Nobelpriset till denne metaforernas mästare (som får ett eget kapitel i boken). Det manipulativa draget hos metaforen gör mig betänklig och misstänksam – helt klart kan den vara ett maktmedel, men det gäller väl alla språkliga finesser, att någon hamnar på (wait for it) … efterkälken.

Jag stör mig lite på Melins val av undertitel: ”Hur förstår vi dem?”, och det inledande resonemanget, som i så hög grad är knutet till just förståelsen. Metaforer ska väl inte alltid förstås! Polletten är en missvisande bild.

Här handlar det mest om vardagsmetaforerna, så klart. Bilden finns överallt, och Melin har ägnat stor för att inte säga störst möda åt att lokalisera dessa språkliga bilder. Hellre än en resonerande bok kring tropen har han samlat på sig exempel: ”det är inte lätt att skriva om metaforer. Det är ett blytungt ämne, och man måste väga sina ord på guldvåg. Vissa saker får man röra vid med lätt hand, men det får aldrig väga över åt något håll. Om inte balansen är perfekt blir det platt fall.” Så här ser det ut hela tiden. (Ska jag gå tillbaka och kursivera ”efterkälken”? Äsch.)

Så ser det alltså ut. Och då tröttnar jag snart. När metaforen blir en enkel utväg, ett språligt tics. Eller extremt sökta: ännu värre. Jag är också (lite) skeptisk till tvärsäkerheten, påståendet att ett ”A” alltid är ett ”A”. (En spade är inte heller alltid en spade.)

Jag stör mig väl också på det här med språkets etikett, som metaforen kan sägas vara bunden till. Det är i viss mån likadant med idiom, att dem kan man bara hatälska.

Melins bok innehåller så många exempel att man hinner tänka: ”hoppas det inte kommer något förhör!” Han bombströsslar hela texten med metaforer, när man hade önskat mer analys, diskussion. Det är omöjligt att läsa hans bok med behållning, utan man tänker bara att det hade fungerat bättre som uppslagsbok, med ett kort förord. Vad nu en sådan uppslagsbok fyller för funktion. Metaforen ska ju vara spontan: när man börjar leta efter dem blir språket gramse. Förvisso finns här en del av lärdom och akademisk humor, för den som går igång på sådant. Men jag gillar boken mest när han kommer in på områden som katakreser, när språket går sönder.

Däremot kan jag väl inte förlåta honom för att han kallar vår romanförfattare Almqvist för Johan! Kalla mig petig då, men en sådan detalj borde vara lätt att kontrollera – han har ett stort förlag med rimliga resurser (Norstedts) bakom sig. Carl Jonas Love Almqvist. För inte vill författaren till den här boken att jag ska kalla honom för Leif?

(Några av mina favoritmetaforer hittade jag för övrigt i en artikel i The Sun 27 juli 2004, när Sven-Göran Eriksson var engelska fotbollslandslaget förbundskapten. Några utdrag: ”Randy Sven Goran Eriksson has his head in a tightening noose […] There is a tenpin bowling ball rolling firmly in his direction. […] It is Sven we are targeting […] The bosses are not out to axe the coach simply because he had an affair with an FA employee.”)

(Samma dag som jag läser boken intervjuas i Rapport maskinställaren Tony Norling från Värnamo, en av cirka femtio anställda som får 1-2 miljoner var i gåva: “Det tog en stund innan polletten trillade ner”, säger han lakoniskt.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar