att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 juni 2012

A Lady of a Certain Age, The Divine Comedy


I DN läser jag om den kommande filmatiseringen av Håkan Hellström-låtar och tänker äsch, det där är inget jag vill se. Den enda låt jag vill se filmatiserad är ”A Lady of a Certain Age”, skriven av Neil Hannon för The Divine Comedy.
Back in the day you had been part of the smart set
You'd holidayed with kings, dined out with starlets
From London to New York, Cap Ferrat to Capri
In perfume by Chanel and clothes by Givenchy
You sipped camparis with David and Peter
At Noel's parties by Lake Geneva
Scaling the dizzy heights of high society
Armed only with a cheque-book and a family tree

You chased the sun around the Cote d'Azur
Until the light of youth became obscured
And left you on your own and in the shade
An English lady of a certain age
And if a nice young man would buy you a drink
You'd say with a conspiratorial wink
"You wouldn't think that I was seventy"
And he'd say,"no, you couldn't be!"

You had to marry someone very very rich
So that you might be kept in the style to which
You had all of your life been accustomed to
But that the socialists had taxed away from you
You gave him children, a girl and a boy
To keep your sanity a nanny was employed
And when the time came they were sent away
Well that was simply what you did in those days

You chased the sun around the Cote d'Azur
Until the light of youth became obscured
And left you on your own and in the shade
An English lady of a certain age
And if a nice young man would buy you a drink
You'd say with a conspiratorial wink
"You wouldn't think that I was sixty three"
And he'd say, "no, you couldn't be!

Your son's in stocks and bonds and lives back in Surrey
Flies down once in a while and leaves in a hurry
Your daughter never finished her finishing school
Married a strange young man of whom you don't approve
Your husband's hollow heart gave out one Christmas Day
He left the villa to his mistress in Marseilles
And so you come here to escape your little flat
Hoping someone will fill your glass and let you chat about how

You chased the sun around the Cote d'Azur
Until the light of youth became obscured
And left you all alone and in the shade
An English lady of a certain age
And if a nice young man would buy you a drink
You'd say with a conspiratorial wink
"You wouldn't think that I was fifty three"
And he'd say, "no, you couldn't be!

Å andra sidan finns hela filmen i texten, så den behöver inte ens visualiseras. Den engelska kvinnan övergiven i Europa, lämnad av mannen och de ointresserade barnen – samtidigt som det kan ha varit hennes eget fel, som det sägs i andra versen, i något av sångtexthistoriens bästa rader: ”You gave him children, a girl and a boy / To keep your sanity a nanny was employed”. Sedan skickades barnen iväg, för så gjorde man på den tiden, och ingen kan klandra henne för det, fast det är ju exakt det vi gör, ställer oss på barnets sida, för det är enklast så – smidigast. Men, med tanke på senare års alla föräldrauppror från förorättade kändisbarn, och Malin Ullgrens krönika från häromveckan där hon menade att hennes sympatier nu allt mer hamnar hos föräldern, kanske vi inte ska vara så snara med att bli barnens förtrogna.

Kvinnan i sången har levt lyxlivet över världen, skålat med kungligheter, kändisar som David (Bailey?) och Peter (Sellers?), samt Noel (Coward?), och även festat vid Genevesjön, där Lord Byron vistades – Byron som strax därefter började skriva sitt mästerverk Don Juan, där vi i sjätte sången kan läsa:
And lo! a fifth appears; – and what is she?
   A lady of a ”certain age”, which means
Certainly aged – what her years might be
   I know not, never counting past their teeens”.
C.V.A. Strandbergs översättning: ”En femte var, om ytan ej bedrager, / ”bedagad” nästan, som betyda lär / att man ej mera ser just någon dager. / Mer vet jag ej, som aldrig räkna plär / från nitton år.”

Solen har alltså skänkt sina mest åtråvärda blickar mot den här kvinnan, men nu är allt över, och hon sitter i skuggan, och roar sig med att kokettera med ynglingar och justera sin ålder. Sjuttio, sextiotre, femtiotre … Allt kan ändå friseras: skenet bedrar, men det är också skenet vi lever på, illusionen – när du alltså kommer undan med det, duperar din omgivning, för ingen vill göra bort sig.

Därför är en av de svåraste och elakaste uppgifterna att bedöma någons ålder, när denne är medelålders plus. Du vill inte förolämpa, så då överkompenserar du åt andra hållet, drar rutinmässigt bort minst sju åtta år, men vill inte heller hamna helt fel, så då börjar du kalkylera och kan hamna hur fel som helst.

Hon gifter sig rikt, men det går inte bra: socialisterna tvingar fram höga skatter, och mannen ägnar sig åt en fransk snygging. Barnen är otacksamma: sonen jäktad och dottern beter sig på ett sätt damen inte kan förstå. Med en snygg allitteration skriver hon också fram makens dödsfall i en formulering som vore den hämtad från Dickens: ” Your husband's hollow heart gave out one Christmas Day”.

Så det enda nöjet som återstår är att förströ sig med loja blickar från män, fortfarande, män som kanske förmår uppfatta skymten av den skönhet som var hennes enda tillgång i det förflutna. Någon av den utstrålningen finns onekligen kvar, eftersom hon fortfarande lockar till sig män.

Kvinnans historia påminner lite om repliken från skepnaden i Hjalmar Söderbergs pjäs Gertrud, när den går fram till Gertrud och säger:
”Titta lite på mig.
Är jag vacker?
Nej.
Men jag har älskat.

Titta lite på mig.
Är jag ung?
Nej.
Men jag har älskat.

Titta lite på mig.
Lefver jag?
Nej.
Men jag har älskat.”

Det är en sorglig sång Hannon har skrivit, och kanske det aldrig förverkligas att den blir film, vilket bara är att beklaga. Då får fantasin fortsätta spekulera i rollbesättning och repliker i stället, vilket ibland ger bättre resultat, för att inte tala om när man själv får skapa ett soundtrack, då det är givet hur det skulle se ut för den här filmen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar