Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

29 juni 2012

Precis min typ. En bok om typsnitt, Simon Garfield


En av de dumheter mina elever brukar få lära sig på grundskolan är att alla deras uppsatser alltid ska skrivas i Times New Roman, för det bestämde deras fröken när de gick i femman. Men – det är ju ett av de tråkigaste typsnitten, klagar jag då. Varför inte skriva i Bodoni, Book Antiqua, Garamond, något som är snyggare än det standardiserade TNR? Open Office har massor av typsnitt som är mer läsbara, dessutom.

Jag har läst Precis min typ, Simon Garfields bok om typsnitt, som nyligen utkommit i svensk översättning av Pär Svensson. Det här är en prisbelönt bok som förtjänar alla tänkbara vitsord: den är fyndig, elegant, stilig, och inte alls så där nördig som man kunde ha befarat. För jag misstänker att åtskilliga som sätter sig med den här boken i famnen tänker ungefär: ”hm, vad underbart nördig jag känner mig nu, när jag ska läsa en bok om typsnitt!”

Stämmer inte alls på mig, kan jag säga. Jag är ganska liknöjd till typerna. Något liknande verkar faktiskt gälla Garfield själv, som klarar av att upprätthålla en balans mellan distans och fascination; han tar inte i för mycket, men är inte heller för avmätt när han berättar. Och han har mycket att berätta om i sin bok: många lustiga och ibland olustiga eskapader kring typsnittens historia. Han tar inte heller för mycket plats, utan litar på ämnet, och skriver i någon slags självklar uppfattning om att det här är intressant nog i sig: ”På typsnittens område är intrycket av skönhet och elegans ett resultat av både list och skicklighet – den kanske mest fruktbara och långlivade samverkan mellan vetenskap och konst som finns.”

Här finns berättelsen om hur Gutenberg skapade förutsättningarna för de moderna typsnitten, och så vidare, med det förtalade Comic sans (vars coolhetsfaktor nog skulle öka om fler visste att skaparen Vincent Connare inspirerades av ett seriealbum som låg på hans skrivbord 1994, nämligen Batman: The Dark Knight Returns), och på tal om Batman – hur Barack Obama gjorde sig beroende av typsnittet Gotham för att vinna presidentvalet 2008, att förutsättningen för Mac-datorernas utseende var den kalligrafikurs Steve Jobs läste när han hoppat av universitetet, om vilken ramaskri det blev när IKEA bytte ut typsnittet Futura mot Verdana, om skönheten i et-tecknet. & mycket mer.

Boken är mycket mer intressant än jag hade kunnat föreställa mig, och det är svårt att göra den rättvisa. Det är inte första boken om typsnitt, men den populariserar ämnet. Inte enbart de intressanta historierna om de excentriska typerna bakom typerna, utan även för att Garfield gör sig hemmastadd och berättar om släktskapen mellan typsnitt som vi uppfattar som olika.

Han skriver också om skivomslagens typsnitt, och varför Amy Winehouses ”Back to Black” har en mer kongenial lösning än ”Frank”: däremot kan han inte helt identifiera det skumma typsnittet till ”Back to Black”. Det liknar KH Schaefers Atlas (lanserat av stilgjuteriet Française), också känt som Fatima, men också K Krankes Ondina. Få band är lika konsekventa som Vampire Weekend, som sjunger om sitt omslags tyspnitt – Futura – i låten ”Holiday”, men översättaren förvirrar när han anger ordet ”bomber” (bombplan) i stället för ”bombs”. Dessutom borde ”ursprunglig” vara en bättre översättning av ”original” än ”originell”.

Själv är jag som sagt inte alls insnöad på serifer och sanserifer, men föredrar nog det förstnämnda – visst undantag kan jag göra för just Verdana. Men jag är inte helt ense med Garfields idé att barn med dyslexi föredrar sanserifer: enligt vad jag lärt mig är seriferna en hjälp som gör bokstäverna tydligare och svårare att ta miste på.

Själva boken är satt i Sabon och Univers. Ja, det mesta av den, då Garfield gärna exemplifierar och experimenterar, så sammantaget drygt 200 olika typsnitt. Dock nämner han inte typsnittet bernur, vars utseende ser ut som att en knivman gått lös på Comic sans. Efter att ha läst Precis min typ funderar jag på att övergå till Vendôme, eller Goudy Old Style, tack vare dess gemena ”g” med sitt vackra djävulshorn.

Det minst populära typsnittet, i en undersökning bland drygt 100 formgivare 2007, blev förresten Times New Roman. 
 
(Jag gör mitt bästa för att koncentrera mig på gårdagens semifinal mellan Tyskland och Italien, men börjar i stället fundera på vilket typsnitt som använts för de italienska matchtröjorna. Jag hittar ett GBH Gaffer, skapat av gaffatejp. Vackrast är nog deras gemena ”b”, som syns på spelare som Balotelli och Balzaretti. Ja, jag är skadad av att ha läst den här boken.)

3 kommentarer:

  1. Ja, TNR är trist. Inte brukar jag tvinga mina elever att använda det. Ibland behövs dock viss övertalning för att valet inte ska falla på tämligen svårlästa typsnitt som Jokewood eller Old English. Däremot brukar det av någon anledning vara krav på TNR 12 punkter på många högskolor/universitet, enligt min erfarenhet.
    Serifer eller inte till dyslektiker verkar vara en tvistefråga. Jag är nog böjd att hålla med Garfield. Det kan vara svårt att skilja t och r åt med serifer och fi som kombination flyter ihop, åtminstone när det gäller trista TNR.

    Nina

    SvaraRadera
  2. Monotypes skärning av Times New Roman är vackert och användbart, då finns även kapitäler och gemena siffror. Kanske inget för den vanliga användaren utan mer för grafiska formgivare, jag förstår inte hur hundra formgivare kan ha så fel.

    För övrigt finns det ett specialtypsnitt som heter Dyslexia, ritat av en dyslektiker. Jag tycker det ser oanvändbart ut, men historien bakom är intressant:
    http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=new-font-helps-dyslexics-read

    Claes

    SvaraRadera
  3. Jag är ju lite partisk till seriferna, angående dyslektiker. Och nog finns det risk att någon väljer något som inte fungerar så bra i skrift, men då kan det vara ett bra tillfälle att lära sig detta, att man ska vara läsartillvänd när man skriver. (Jag lovar, bernur-typsnittet, som den här recensionen är skriven i, tänker jag inte använda mer!)

    En sak som de 100 formgivarna nog var missnöjda med ang. TNR är väl att det är så vanligt förekommande.

    Jag kollade upp dyslexia, såg intressant ut. Nu såg jag att det fanns förslag tidigare, men det borde vara mer uppmärksammat. Ex skulle lärare behöva mer fortbildning kring detta.

    SvaraRadera