att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 juni 2012

Akta dig för att färdas alltför fort, Philip Teir


Jag gillar humor som är brysk, som vågar vara oväntad och hård, och inte enbart siktar in sig på de givna igenkänningsfaktorerna. Då blir det svårt, för du vet inte alltid när det är roligt, när du börjar skratta på fel ställen, och själva skrattet skaver, blir ett skärande missljud. Men hellre detta riskabla skratt än de där enkla poängerna.

Med sina noveller i samlingen Akta dig för att färdas alltför fort visar Philip Teir att han har koll på den där riskabla humorn. Teir är kanske mest känd som kulturskribent i Expressen, men han är också kulturchef i Hufvudstadsbladet, samt poet.

Mest illustrativ är kanske inledningsnovellen, ”Jörn Donner Appreciation Society”, som är precis vad titeln utlovar: en text om en kille som träffar en annan kille, som visar sig vara helt insnöad på Jörn Donner, filmaren och författaren. Och galenskapen tar vid – som alltid när (manlig) fanatism avhandlas. I bakgrunden den nyfikne killens flickvän, som blir läsarens ställföreträdande raljerande ifrågasättande. Samtidigt: denna idoldyrkan som män sett till att legitmera med (kvasi-)intellektuella svepskäl, som här får sin distinkta avpollettering.

Teirs noveller är just berättande, åskådliggöranden av exempel. Typ det manliga beteendet, eller bara situationer när normaliteten bryts mot excentriciteten. Men är det roligt eller bara skrämmande? Ibland tror man att något hemskt måste hända, att det måste brisera. Men Teir är mer intresserad av andra mekanismer – vad händer med en människa som håller på att tappa bort sig själv? Då blir hen lättledd.

Här är människorna ofta på väg att tippa över, i sina försök att hantera en kaotisk värld. Det kan vara Jorma som lämnar allt för att sticka till Nigeria och där uppleva en alternativ tillvaro med lämpligare värderingar utanför löneslaveriet. En kliché – ja visst, men med en oväntad abrovinsch.

Vi får också se hur självklarheterna punkteras. Hur katastrofkänslan pyser ut i ett intet. Som det väl oftast blir i det riktiga livet. Teir har lyckats bevara barnets förundran inför det stora och det lilla i tillvaron, när han återger dessa stunder där slumpen lite lojt domderar över oss obetydliga individer. Han är också lika bra på att skildra ynglingar som vuxna. I novellen ”Flock” handlar det om syskonen Anna och Thomas, en String girl och en skitunge, som gillar varandra på syskons vis, och hur snett det blir när han spionerar på henne, eller hur snett det blir ändå, alldeles oavsett vad vi gör och inte gör. Det är en dråpligt sorglig historia.

Det bästa med novellerna är hur skickligt Teir hanterar den här känslan av oro, den gnagande farhågan som präglar vår tillvaro. Han bromsar in och hejdar det hemska, men låter antydningarna dröja sig kvar. Allra mest i novellen som fått ge samlingen sin titel, utifrån en dikt av Solveig von Schoultz. Det är en pojke som ska högläsa dikten, och pappan som är en typiskt forcerad förälder med hysterin som dikterar hela hans rörelseschema. När de sätter sig i bilen för att lämna sonens misslyckade läsning tänker pojken på den där diktraden: ”Akta dig för att färdas alltför fort”, och så slutar det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar