att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 juni 2012

Om översättningen av Paradise Lost


Det finns fyra olika översättningar av John Miltons stora versepos Paradise Lost. Den sengustavianske poeten Johan Gabriel Oxenstierna utförde en som publicerades 1815, strax efter hans död, men den har rykte om sig att förhålla sig ganska fritt till förlagan. Senare under 1800-talet, 1862, företog poeten och språkvetaren Victor Emanuel Öman sin översättning, och 1926 så Frans G. Bengtsson, en översättning jag läst och tyckt varit rätt trogen originalet.

Och så nu då Ingvar Björkeson, i en vacker utgåva från Natur & Kultur, med en av William Blakes oslagbara etsningar som omslag. Björkeson har ju tidigare översatt en lång rad av större verk från litteraturhistorien, på nästan ofattbart många olika språk, och när han nu ger sig in på engelskan är det långt ifrån överraskande att det skulle bli med just den här storslagna dikten.

Givetvis finns det som vanligt mycket gott att säga om Björkesons översättning: den är modern, men samtidigt ganska trogen Miltons omtalat besvärliga syntax, och har en fin blandning av arkaisk och samtida vokabulär – en svenska som blir läsbar, samtidigt som den förhåller sig tätt intill originalets svåra och omständliga stil. Milton var språkbegåvad, skrev obehindrat dikter på italienska och hade lärt sig inte bara hebreiska, utan dess två dialekter, som vittnesmålen omtalar. Tråkigt nog skrev han inte Paradise Lost på engelska, menade T.S. Eliot lite surt, ungefär som en del amerikanska litteraturvetare brukar säga om Edgar Allan Poe, att hans verk fungerar bättre i översättning, och att han ännu inte blivit översatt till engelska.

Ett av de mest omdiskuterade ställena i Paradise Lost är väl när Satan blir påmind om sin godhet:
                             ”Abashed the Devil stood,
And felt how awful goodness is, and saw
Virtue in her shape how lovely, saw, and pined
His loss, but chiefly to find here observed
His lustre visibly impaired, yet seemed
Undaunted.”

Här väljer Björkeson att översätta ”abashed” med ”förvirrad”, en översättning som visserligen är tänkbar, men inte riktigt fångar känslostämningen, som snarare pekar mot genansen. Bengtsson väljer ”försagd”.

Att det är olyckligt med Björkesons ordval visar sig långt senare när samma glosa ges till Eva, alltså just ”abashed”. Då väljer han ”förlägen”, men poängen är att Milton subtilt kopplar ihop Satan med Eva – alltså en underförstådd antydan om deras förbund, att de delar språk och uppsåt.

Petitess? Ingenting hos Milton är någonsin en tillfällighet: det finns nämligen en annan dubblering, i allitterationen ”firm faith”, som yttras först av Satan i andra boken, och senare i nionde boken, i en av Evas relativt få repliker. Björkeson låter Satan använda ”orubblig enighet”, medan Eva säger ”min fasta tro”. De borde verkligen ha behållit sina identiska repliker, för att förstärka kopplingen mellan de två.

Att det finns misogyna tendenser i Det förlorade paradiset – ja, det kan inte förnekas, men det beror också på att Milton inte hade något val. Det är en misogyni som härstammar från Gud, så som Gud uppfattades på 1600-talet. Att skildra något annat hade inte varit tillåtet för den troende författaren, utan snarare handlar det om att Milton bekräftar en misogyn världsbild. Det är en världsbild som inte kan ifrågasättas, vare sig av författaren, eller av hans skapade figur, Adam. Däremot alltså av den svenske översättaren på 2000-talet, som konsekvent förnekar den underförstådda misogyniteten hos författaren.

Rader som nog får en samtida läsare att osäkra den feministiska revolvern är ändå relativt få, men kanske desto mer skandalösa, i sina uppmaningar till undergivenhet: ”för mod och tankens värld tycktes han danad / och hon för mildhet, tjusande behag”. Samtidigt är ju Eva lite mindre mes än sin manlige följeslagare, tar för sig mer, och ger ett mer komplext modernt intryck än den stele och rätt tråkige Adam.

I slutet av tionde boken lämnar Milton Adam och Eva knästående i bön, bara för att i början av elfte boken återge dem stående upprätt. Björkeson underlåter i sin översättning att ge dem denna upprätta position: ”Thus they […] repentant stood / Praying” blir ”Så […] ångerfulla bad de”. Det är en fullt medveten diskrepans hos Milton, som kan ha avsett att visa att han accepterade 1600-talspuritanismens stipulerade böneposition som stående. Milton hade ett vanvettigt minne, som tillät honom att hålla femtio rader i huvudet innan han dikterade.

I Paradise Lost finns åtskilliga av de starka rader som kan sägas utgöra poesins försprång gentemot prosan. I förordet återger Anders Cullhed Virginia Woolfs omdöme, en dagboksanteckning från september 1918: ”I can conceive that even Shakespeare after this would seem a little troubled, personal, hot and imperfect. I can conceive that this is the essence, of which almost all other poetry is the dilution.”

Några av dessa starka rader finns i första bokens aforism om politisk makt: ”who overcomes / By force hath overcome but half his foe”. Eller i tredje bokens uppmaning till vaksamhet: ”oft, though Wisdom wake, Suspicion sleeps / At Wisdom's gate, and to Simplicity / Resigns her charge”. Eller i tionde bokens resignation inför eftertanken: ”O fleeting joys / Of Paradise, dear bought with lasting woes!”

Eller för all del de rader om det undermedvetna, som kan sägas förebåda Freuds teorier i ämnet, mer än två hundra år senare:
This uncouth dream, of evil sprung, I fear;
Yet evil whence? in thee can harbour none,
Created pure. But know that in the soul
Are many lesser faculties, that serve
Reason as chief.”
Hur dessa starka och vackra rader låter på svenska – det får du hitta i Det förlorade paradiset, i Björkesons bok.

Att verket på svenska innehåller betydligt fler rader – i några sånger drygt hundra rader fler – motiverar Björkeson med svenskans flerstaviga ord, där engelskan oftare har koncisare uttryck. Något som säkert kan ursäktas: vinsten är en ledigare stil, då blankversen behålls. Likadant är det väl med acceptansen för ordformen ”mänska”, som genast försätter stilnivån i en stylus humilis, det som genomgående i verket annars går under stylus gravis. I gengäld får den här översättningen förutsättningar att kunna läsas också långt fram i tiden, under förutsättning att det finns läsare som bryr sig då. 

(Illustrationer William Blake)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar