att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 juni 2012

Essays on Milton, With Selections from His Works, [ed] A.E. Roberts


En dag hittade jag i mitt jobbfack två böcker: en liten grön samsades med en gammal utgåva av Oxford's Dictionary. När jag såg namnet ”John Milton” på den gröna boken aktiverades min misstänksamhet: någon måste ha läst det jag nyligen skrev om översättningen av Paradise Lost, och nu vill påpeka hur fel jag hade, att jag behöver ett lexikon för att läsa rätt.

Men böckerna var en gåva från en pensionerad lärare, som förvisso hade läst min recension i JP, men var helt välvilligt inställd. (Det var också hon som fick mig att läsa Harry Potter 1999, innan han översattes till svenska. M, uppväxt i England, fick med sig Milton i skolan, något som skolpolitikern nu verkar ha slitit bort från kursplanerna.)

Den gröna boken är från 1930, heter kort och gott Essays on Milton, With Selection from His Works, och innehåller alltså sex essäer av varierande längd, och ett ganska utförligt urval av både poesi och prosa från den här relativt bortglömde författaren. Under romantiken inföll nog hans storhetstid, och därifrån bland annat essäer av den alltid intressante William Hazlitt och en lång ungdomlig text av historikern Macaulay, skriven när han var 24.

En vanlig uppfattning är att det är William Shakespeare som är den engelske författare som har myntat flest ord: enligt Oxford English Dictionary har barden från Stratford skapat 229 ord, medan Milton är ansvarig för 630, något språkforskaren Gavin Alexander undersökt.

Den här kvaliteten hos honom är uppenbar inte enbart i Paradise Lost, som också är rik på aforistiska fraser – något Nick Cave tog fasta på när han lät sin mördande läkare i ”Song of Joy” skriva Milton-citat på väggarna, i offrens blod. Miltons språk är något som inte diskuteras, åtminstone inte med samma saliga terminologi som när Shakespeares dryftas.

För Miltons sätt att arbeta med ord gör honom till poet, vad han än skriver. Macaulays essä handlar tyvärr mest om den historiska bakgrunden och politiken i det engelska 1600-talet (att han därefter blev historiker är kanske ingen större förlust för litteraturvetenskapen). Men hans tillkännagivande om poesin intresserar: ”Perhaps no person can be a poet, or can even enjoy poetry, without a certain unsoundness of mind”. En rätt kontroversiell uppfattning.

Det som gör Milton bra är inte hans precision: han skriver perifrasin, alltså omskrivningen, och är diffus och storslagen; ändå lever hans atmosfär i de starka bilderna, som Hazlitt fyndigt nog jämför med grekiska statyer. Miltons så kallade litterära figurer är alltid extrema i storlek – jag har för mig att Satan en gång beskrivs som att han kan suga upp en ocean i sin ena näsborre.

Det som kännetecknar essäisterna är de starka åsikterna. I A.E. Roberts förord framhålls även essäns förmåga att visa skribenten i helfigur, att det är ett tillfälle för personligheten att träda fram. Något som säkerligen var viktigare då för snart hundra år sedan, då en litteraturvetenskaplig text skulle vara mycket mer personligt utformad än idag – men ändå, jag kan inte låta bli att snegla avundsjukt på den engelska traditionen att skriva på det här sättet. Nog finns svenska undantag – jag tänker på Frans G. Bengtsson, mest känd för Röde Orm-böckerna, men han översatte också Milton, och skrev lysande essäer. I en av dem skriver han fint om hur Miltons Satan är mer beroende av makten än av ondskan – en läsning av texten som ett politiskt drama – något även Hazlitt tar fasta på i sin essä.

Hazlitt kallar Milton för ”a writer of centos”, ett ord jag tvingades begagna det gamla lexikonet för att slå upp. Det betyder ungefär lapptäcke, och Hazlitt menar att Milton lånar friskare än andra författare, samtidigt som han lyckas bevara en unik stil. Hur unik den är bevisas kanske av att det inte går att hitta någon motsvarighet på engelska, medan du förvisso kan hitta författare som leker Shakespeare, som leker Blake, som leker Donne, och så vidare.

Andra essäer har skrivits av bland andra de oförlikneliga Dr Johnson och De Quincey. Dikturvalet är förvånande rikhaltigt. Bland annat några stycken i sin helhet, som tvillingdikterna ”Il Pensero” och ”L'Allegro”, där han i den förstnämnda skildrar orsaken till sin senare blindhet, nämligen överdriven nit vid flitens lampa, något han här kallar ”outwatch the bear”.

Maskspelet ”Comus” är en dold pärla i Miltons produktion. Häromåret smiddes långtgående planer att The Crow-regissören Alex Proys skulle filmatisera Paradise Lost, och vi ska kanske inte vara allt för ledsna att de skrinlades: men kanske ”Comus” kan bli film? Det är ett fantasifullt läsdrama om andar och nymfer och den nätta skillnaden mellan temperance (måttan) och temptation (frestelsen). Här är Milton kaxigt rebellisk i sitt språk, när han försöker ställa sig på dygdens sida: ”Virtue may be assailed, but never hurt, / Surprised by unjust force, but not enthralled”. Här finns också en fantasifull gestalt – flodgudinnan Sabrina, med några ytterst färgstarka repliker:
”If every just man that now pines with want
Had but a moderate and beseeming share
Of that which lewdly-pampered Luxury
Now heaps upon some few with vast excess,
Nature's ful blessings would be well dispensed
In unsuperfluous even proportion”.

Kanske är det rättvist att hävda att Milton var i sitt rätta element när han skildrade de omänskliga figurerna. Dock finns här även bland annat elegin ”Lycidas”, som bygger på påtagligt realistiska erfarenheter, skriven när en kamrat från Cambridge drunknat. Det är en dikt som är nästan lika majestätiskt sorgesam som Shelleys klagodikt över Keats, ”Adonis”, och det märks att när känslan hotar att ta över hos Milton, då glömmer han bort rimmen, som blir allt mindre frekventa när han övermannas av sorgen (han var även annars generellt motvilligt inställd till rim). Och mot slutet väller hela besvikelsen fram.

Prosaurvalet är något snålare, men innehåller ett utdrag ur "Aeropagitica", om gott och ont i böcker, där han låter påfallande modern i sitt tankesätt: ”I cannot praise a fugitive and cloister'd Vertue, unexercis'd and unbreath'd, that never sallies out and sees her adversary”.

Jämför man då romantikens uppskattning av Milton med vår tids nedvärdering, kan man undra: vem har (mest) fel? Det vore enkelt att säga något om hur sanningen ligger någonstans mittemellan dessa ytterligheter, men snarare är Milton både och – i sina bästa stunder så gott som oöverträffad, men ibland påfallande stum, och nästan lika banal som han kan vara sublim i sina mest lyckosamma ögonblick (en uppfattning som visserligen också gäller de flesta romantikerna!).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar