att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 juni 2012

Men. Mannens frigörelse från mannen, [red] Pontus Lindh


Är det synd om mannen? Det beror på vilket perspektiv man anlägger. Om man tycker att det är tråkigt med kollektiv skuld, kanske – fast, i själva verket smyger nog mannen generellt undan sådant, i kraft av de uppenbara fördelarna. I de flesta sammanhangen i samhället är det en fördel att vara man – (en) man blir mer tagen på allvar, till exempel.

En ny antologi om mansrollen är sammanställd av Pontus Lindh. Han har bett några manliga män ”loda sin manlighet”. Resultatet heter Men. Mannens frigörelse från mannen, och liknar det stora antalet antologier om kvinnorollen som vi sett åtskilliga av sedan tidigt 90-tal. En skillnad är att skribenterna till ett k*kstim endast utgör ungefär en tredjedel av antalet: det skulle kunna bero på att män generellt behöver nästan tredubbelt så mycket utrymme när de ska säga någonting.

Är det därför män är tråkigare än kvinnor? De här sju är namnkunniga skribenter och författare, med det enda gemensamma är att de har … ni vet … det där manliga attributet, det som särskiljer – alltså, mustaschen. Synligt eller inte: alla bidragsgivare till den här boken skriver i manchesterbyxor och mustasch.

Någon frigörelse, som titeln utlovar, hittar jag väl inte riktigt i texterna. Det handlar som vanligt om jakt, om fotboll, och det som saknas, om man nu ska ägna sig åt stereotyper, är väl motorer och krigshistoria. Att fotbollsskribenten Simon Banks text handlar om fotboll är kanske inte förvånande, och inte heller lyckas han övertyga mig om att vi går mot en bättre värld om fler kvinnor ställer sig på fotbollsläktaren och sjunger läktarsånger.

Det tråkiga hos de som skriver här är också deras enorma självupptagenhet. De använder sig själva som exempel, ser sig själva som vägvisare, guiden som lägger allt till rätta. Som serietecknaren Elin J skrev på twitter för några timmar sedan: ”Jag minns mina älskare och hur de brukade förklara saker för mig”.

Att ta sig själv på allvar: är inte det den största synden. Jag irriterar mig på att Stefan Lindberg, som uppenbarligen kan skriva, måste lägga sig till med en onödigt talspråkig jargong, och referera till sig själv med ett smeknamn. Joakim Forsbergs raljanta och svamliga text får mig att upptäcka hur mycket jag inte har saknat honom sedan jag sist läste honom (på 60-talet).

Det gemensamma för de som skriver här, är det gemensamma för män i gemen: de vill vara roliga, till varje pris. Det är också inbilskt att redovisa erfarenheter som de tror är unika, när det handlar om saker som alla män upplevt i alla tider. Att lokalisera stereotyperna är ingen svår uppgift – men det räcker inte med det. Vi måste bli bättre på att diskutera hur vi ska ta oss vidare, inte bara nöja oss med att självsäkert och självförhärligande visa att ”manlighet … hå hå ja ja … det är de andra!” Att vara man handlar inte om att fiska alibin, att läsa Stephen Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil, att säga att alla andra sa hora, men inte jag!

Ungefär när jag tänker så kommer jag till Ronnie Sandahls text. Han har inte mustasch – än – och jag gör mitt bästa att läsa utan att tänka på att han förmodligen är den dummaste av dumma manliga skribenter (med undantag för Fredrik Virtanen). Men hans bidrag är bara provocerande korkat, pinsamt, olustigt, poänglöst och svagt. Boken heter Men, men borde ha hetat Menlös.

7 kommentarer:

  1. Läsaren kanske får men av boken? [me:n]. När folk börjar prata "meeeeen..." så tillägger jag "och kvinnor". De brukar tro att jag är tokig.

    SvaraRadera
  2. Det känns inte som en slump att det tydligen mest är medelålders män som skriver i den här boken. "Fittstim" och "Könskrig" skrevs mestadels av 20-25-åriga tjejer, men unga tjejer har idag mycket högre medial status än unga män - och mycket högre än för tjugofem år sen. Och det beror nog också på att 'unga urbana tjejer' är en köpstark grupp som affärer, företag och andra gärna vill attrahera: det driver på deras starka närvaro i media eftersom dessa idag spelar på en väldigt konunkturbetonad marknad.

    För att erövra den sorts rockstjärnestatus som räknas i media idag, erövra den som man, bör du nog helst vara litet äldre än Fittstimbrudarna, men samtidigt ge intryck av att fortfarande ha ena foten kvar i tjugoåren. En manlig Malin Ullgren, Robyn eller Lo Kauppi släpps helt enkelt inte fram på samma villkor.

    SvaraRadera
  3. Ja, just det, Ronnie Sandahl är ju klart yngre - och mustaschlös. Men han är också en riktigt korkad, kletig posör, till hundratio procent en produkt av den glammiga mediafabriken. Hade Karolina Lassbo eller Lisa Magnusson varit killar hade de skrivit ungefär som Sandahl.

    SvaraRadera
  4. Ursäkta men det låter så otroligt trist och pk
    Malin Ullgren Robyn och Lo Kauppi.. och att DNs sommarföljetong skrivs av Linn Ullman.

    Frisk luft perspektiv..

    SvaraRadera
  5. Lovisa: Ja, jag menade nu inte att Robyn m fl direkt är mina mesta idoler (även om jag tror Robyn, till exempel, är begåvad och förtjänar sin framgång), men de står för den sort som matchas fram av media idag, som hissas och utropas till nästa stora namn. Ullgren motrsvarar väl ungefär den position som Lars Gustafsson eller P-O Enquist hade runt 1965, men en manlig kritiker/kolumnist av den sorten med hög svansföring, vass ironi och skarpt profilerade åsikter och analyser skulle *idag* bara framställts som olidligt nördig och tråkig. Claes Wahlöö och Anders Ehnmark kommer undan därför att de är äldre män.

    Kvinnliga skribenter har i det här postmoderna Sverige mera utrymme än manliga att välja sina roiller i olika riktningar, de tillåts göra det. Och det är en fråga om vad tiodningarna väljer för att passa in på en marknad där skribentens person blir varumärke.

    SvaraRadera
  6. Ha. Jag får se, kanske man (...) får men ...
    Sen, angående skillnaden mellan hur män & kvinnor blir mottagna, är det väl svårt att säga nåt generellt, även om jag tycker Magnus har en poäng. Det är intressant att t ex se hur många manliga popskribenter nu blivit mycket mer respekterade som skribenter - Andres Lokko, Jan Gradvall, Fredrik Strage, Kjell Häglund - delvis för att de skriver om andra saker nu, kanske, men inte tycker jag att de skriver bättre nu än de gjorde för 15 år sen. De är väl alla i samma ålder, medan jag har svårt att se NÅGON manlig skribent som är yngre som mottas med någon form av respekt. Finns ju ingen som är lika hårt kritiserad som Ronnie Sandahl, till exempel.

    Ja, varumärket är väl allt, att marknadsföra sig och allt det där.

    SvaraRadera
  7. Ja DN har någon slags DNmall som jag inte såg igenom för kanske 15 år, det är beklämmande. Åsa Beckman .. 'Kvinnor i provrummet' arghh var det senaste tror jag

    Jag tycker det är ungefär samma skrot och korn, man som kvinna.
    Jag läser knappt dagstidningar längre, det är inte meningsfullt.

    SvaraRadera