Men. Mannens frigörelse från mannen, [red] Pontus Lindh

Är det synd om mannen? Det beror på vilket perspektiv man anlägger. Om man tycker att det är tråkigt med kollektiv skuld, kanske – fast, i själva verket smyger nog mannen generellt undan sådant, i kraft av de uppenbara fördelarna. I de flesta sammanhangen i samhället är det en fördel att vara man – (en) man blir mer tagen på allvar, till exempel.

En ny antologi om mansrollen är sammanställd av Pontus Lindh. Han har bett några manliga män ”loda sin manlighet”. Resultatet heter Men. Mannens frigörelse från mannen, och liknar det stora antalet antologier om kvinnorollen som vi sett åtskilliga av sedan tidigt 90-tal. En skillnad är att skribenterna till ett k*kstim endast utgör ungefär en tredjedel av antalet: det skulle kunna bero på att män generellt behöver nästan tredubbelt så mycket utrymme när de ska säga någonting.

Är det därför män är tråkigare än kvinnor? De här sju är namnkunniga skribenter och författare, med det enda gemensamma är att de har … ni vet … det där manliga attributet, det som särskiljer – alltså, mustaschen. Synligt eller inte: alla bidragsgivare till den här boken skriver i manchesterbyxor och mustasch.

Någon frigörelse, som titeln utlovar, hittar jag väl inte riktigt i texterna. Det handlar som vanligt om jakt, om fotboll, och det som saknas, om man nu ska ägna sig åt stereotyper, är väl motorer och krigshistoria. Att fotbollsskribenten Simon Banks text handlar om fotboll är kanske inte förvånande, och inte heller lyckas han övertyga mig om att vi går mot en bättre värld om fler kvinnor ställer sig på fotbollsläktaren och sjunger läktarsånger.

Det tråkiga hos de som skriver här är också deras enorma självupptagenhet. De använder sig själva som exempel, ser sig själva som vägvisare, guiden som lägger allt till rätta. Som serietecknaren Elin J skrev på twitter för några timmar sedan: ”Jag minns mina älskare och hur de brukade förklara saker för mig”.

Att ta sig själv på allvar: är inte det den största synden. Jag irriterar mig på att Stefan Lindberg, som uppenbarligen kan skriva, måste lägga sig till med en onödigt talspråkig jargong, och referera till sig själv med ett smeknamn. Joakim Forsbergs raljanta och svamliga text får mig att upptäcka hur mycket jag inte har saknat honom sedan jag sist läste honom (på 60-talet).

Det gemensamma för de som skriver här, är det gemensamma för män i gemen: de vill vara roliga, till varje pris. Det är också inbilskt att redovisa erfarenheter som de tror är unika, när det handlar om saker som alla män upplevt i alla tider. Att lokalisera stereotyperna är ingen svår uppgift – men det räcker inte med det. Vi måste bli bättre på att diskutera hur vi ska ta oss vidare, inte bara nöja oss med att självsäkert och självförhärligande visa att ”manlighet … hå hå ja ja … det är de andra!” Att vara man handlar inte om att fiska alibin, att läsa Stephen Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil, att säga att alla andra sa hora, men inte jag!

Ungefär när jag tänker så kommer jag till Ronnie Sandahls text. Han har inte mustasch – än – och jag gör mitt bästa att läsa utan att tänka på att han förmodligen är den dummaste av dumma manliga skribenter (med undantag för Fredrik Virtanen). Men hans bidrag är bara provocerande korkat, pinsamt, olustigt, poänglöst och svagt. Boken heter Men, men borde ha hetat Menlös.