att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 juni 2012

Apokalyps baby, Virginie Despentes


Undergångsstämningen vilar tung och ödesmättad i Virginie Despentes hårda roman Apokalyps baby. Den är spännande, och skriven på ett uppfriskande sätt i en stil som saknas i svensk romanprosa.

På 90-talet, långt innan Lisbeth Salander, fanns gott om hårda brudar i litteraturen. Helene Zahavis Bella i Dirty Weekend, och namnen Bella Block i Doris Gerckes deckare, till exempel. På film Thelma & Louise, skapade av bioaktuelle Ridley Scott (Prometheus). Samt den franska författaren Virginie Despentes, som gjorde skandal med romanen Baise-moi, som också blev en uppmärksammad film. Nu ges hennes senaste roman Apokalyps baby ut på svenska, en roman med vissa förutsättningar att bli lika omtalad för sin mix av sex och våld.

Den femtonåriga överklasstjejen Valentine försvinner i Paris, trots att en privatdetektiv spanar på henne. Detektiven, Lucie, anlitar en mer erfaren kollega, den uttalat lesbiska Hyenan, för att leta rätt på den bortsprungna. Det misstänks att hon kan ha dragit till modern i Barcelona.

Men intrigen i den här thrillern är mest en förevändning för Virginie Despentes att utföra en frän attack mot det franska samhällets likgiltiga attityd mot ungdomar som befinner sig i fritt fall. Despentes skriver som en aktivist, och Valentine är ett så kallat skötsamt problembarn, med viss aptit för destruktivt leverne.

Despentes har ett tufft och kaxigt språk, som låter gatuslang flyta in i texten, som jag misstänker att översättaren Anna Petronella Fredlund fått jobba hårt med. Vi har inte riktigt samma tradition av rejält nedsmutsad noir – Jens Lapidus är knappast lika nagelskitig som Céline eller Houellebecq – men det är inte riktigt översättningens fel.

Det är ingen litterär stil, utan en korthuggen bruksprosa som fungerar fint som fond till de två detektivernas sökande efter den borttappade Valentine. Det blir en intensiv jakt, avbruten av smått komiska dispyter mellan Lucie och Hyenan. Det blir också en berättelse om strukturell kvinnomisshandel på alla plan, där författaren skickligt döljer sin politiska agenda i sin motvilja att ge sig hän de enkla programmatiska svaren.

Som thriller är det effektfullt och ganska effektivt berättat. Domedagsstämningen är fint filtrerad av Despentes, som verkligen har förmågan att ställa in fokus på de cyniska mekanismerna i samtiden, utan att det blir uppgivet eller spekulation. Resultatet är en nagelbitare med förutsättningar att dröja sig kvar hos läsaren länge efter läsningens avslutning. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/6 2012) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar