Ett eget rum, Virginia Woolf

Man skulle lätt kunna förledas tro att det fotbolls-EM som inleddes igår är av yttersta vikt, att döma av rapporteringen. Virginia Woolfs Ett eget rum behandlar just detta: hur kvinnor har begått misstaget att förstora män, att överskatta deras insatser och uppvärdera traditionellt manliga intresseområden, som krig och idrott.

Nog behövs det en röst som så här självklart och med så distinkt självkänsla påpekar sanningar om existensen, hur besk den sanningen än kan upplevas.

Ett eget rum. Det är ett uttryck som har blivit ett begrepp, kanske något av en kliché. För att inte tala om feminism: ”f-ordet”, som blivit laddat med sådan negativ energi att det inte längre är en önskvärd egenskap. Åtminstone tycker många tonåringar av båda könen nu att även om de vill se jämlikhet och rättvisa mellan könen vill de helst inte inte kalla sig själv för ”feminist”.

Det är bilden av en rabiat manshatare som implicit ställer sig i vägen, tror jag. Jag vet inte vad som är värst heller, att hata män eller att låta bli att raka armhålorna, eller vilken fördom som nu gäller. Feminismen är ett begrepp i behov av en smart PR-konsult, kort sagt.

När böckers aktualitet diskuteras handlar det ofta om dess allmängiltiga tankar, om i vilken mån dess bärande idéer är universella. Åtminstone används den förklaringen ofta när stora klassikers livskraft ska motiveras. Min definition av en klassiker är att det är en bok vi inte är helt färdiga med, att det går att fortsätta diskutera dess innehåll. Det kan vara stridbara tankar, jobbiga tankar, sådant som sätter fingret på de ömma punkterna, som vi inte gärna vill konfrontera.

Förtjänar Virginia Woolfs essä Ett eget rum denna klassikerstatus? Förlaget ellerströms tycker onekligen det, då de ger ut en ny översättning av Elisabeth Mansén, och då kan man fråga sig vem som ska läsa boken den här gången.

Kanske män, föreslår jag då. Att kalla den ”kvinnobok” är att förminska den. Inte bara kvinnor behöver det ekonomiska oberoende och den avskildhet som finns avbildad i titeln. Det är ju också en av de mest intelligenta böcker som har skrivits under hela 1900-talet, och då är det ett misstag om man själv vill kalla sig intelligent, att undvika den.

Framför allt förespråkar Woolf en insikt på djupare plan, i enträgna försök att få män och kvinnor att närma sig varandra – ett givet steg skulle då vara att mannen blev mer öppen för det som på Nobelprisspråk kallas ”den kvinnliga erfarenheten” (Doris Lessings motivering 2007).

Liksom Mary Wollstonecraft artikulerade i feminismens urtext Till försvar för kvinnans rättigheter (1792), strävar Woolf efter just mindre kamp och mer förståelse. Båda vill se mer av kvinnor som arbetar för kvinnor och mindre mot män. Woolf uttrycker sig kategoriskt: ”det är naturligt för könen att samarbeta.”

Behövs alltså en bok som diskuterar kvinnors situation, och behövs den 2012? Tja, vi kan tänka på den nyligen avslutade filmfestivalen i Cannes, där samtliga tjugotvå tävlande filmer regisserades av män, eller den partiledardebatt som sändes i svt för bara en månad sedan, där sju av åtta partiledare bar slips och kostym. Eller den löneskillnad till kvinnors nackdel på tvåsiffriga procenttal vi alla känner till, men inte gör något åt.

Så – ja, det här är definitivt en bok att läsa, att inspireras av, oavsett om du är kvinna eller man; hellre än att gå den förbi i tron att den är skriven i hat eller vrede, läs den förbehållslöst och tillåt dig att bli upprymd och positiv i en tilltro till alla människors förmåga att förändras till det bättre. Med detta sagt tror jag dock att män, som gärna hamnar i pole position i samhället, har mest att lära av dess innehåll. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/6 2012)