att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 juni 2012

Det förlorade paradiset, John Milton


En ny svensk översättning av Det förlorade paradiset har inte enbart historiskt värde. Det är en berättelse om lydnad och revolt, men främst ett suveränt personporträtt av Satan som brottsling utrustad med samvete, en figur som fortfarande ger ett modernt intryck.

Den som ska skriva ett stort versepos behöver rusta sig inte bara med tålamod, utan också ett gigantiskt självförtroende. John Milton var begåvad med bådadera när han i slutet av 1600-talet dikterade fram Det förlorade paradiset för sina döttrar och diverse gäster på besök.

Dikterade, eftersom överdrivet nitiska studier i dålig belysning orsakat blindhet: en blindhet som han i sin poesi lyckas vända till en tillgång, i nostalgiska rader om mörker och ljus, som skänker resonansbotten åt hans stora verk.

Självförtroende behövs för den som ska skriva ett verk som ska ”skildra vad som ej prövats än på vers och prosa”, nämligen den bibliska berättelsen om Satans störtande från Himlen och senare revansch när han förleder Adam och Eva att överträda Guds regler och senare fördrivas från Paradiset. Nu finns hela detta diktverk i färsk svensk översättning av Ingvar Björkeson, som tidigare översatt liknande epos av Dante, Vergilius och Homeros, bland mycket annat.

För de romantiska poeterna hade Miltons dikt större litterärt värde än Bibeln. Exempelvis låter Mary Shelley monstret i sin roman Frankenstein lära sig läsa med hjälp av ”Det förlorade Paradiset”, men det är framför allt i värderingen av Satan som Milton blir vägledande – när Goethe skriver Faust och Lord Byron skapar sin amoraliske Byron-hjälte, som fick stort inflytande på senare tiders romanfigurer.

Skurken är hjälten. Åtminstone är Miltons Satan mer intressant än Gud, här något av en gnällig farsa till den trotsige tonårssonen Satan, som inte heller kan rå för sin ondska, då den är ren instinkt. Men han är kluven: dels grym, och dels ångerfull, något som skildras i några oförglömliga scener då han blir påmind sin forna glans – nu är hans yttre förstört av ondskan, men förr var han vackrast av Guds änglar.

Milton tillåter honom i några korta ögonblick återfå den uppfattningen, och då blir det här verket en stor läsupplevelse. I karaktäriseringen av Satan finns en av litteraturhistoriens mest imponerande bedrifter, när han blir en prövning för läsarens empatiska förmåga: kan du läsa om Satan utan att tycka synd om eller rentav gilla honom?

Annars finns här också obligatoriska stridsscener, men Milton var onekligen bättre på karaktärsdjup. Bättre än krigsscenerna är faktiskt miljöbeskrivningarna av Helvetet i de första sångerna, också mycket mer levande och horrorsköna än när Dante skildrade Inferno i Den gudomliga komedin. Kanske Miltons försprång ligger i blindheten, att den tvingar fram åskådligare scener.

Satans högmod liknar Miltons, när man betänker vad som krävdes för att skapa detta verk. Kanske han gav sig in på något som inte gick att kontrollera, att Satan tog över, och att det är sant som den romantiske poeten William Blake påstod, att Milton tog Satans parti utan att själv känna till det. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/6 2012) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar