att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 juni 2012

Under hypnos i Dr. Caligaris kabinett, Azita Ghahreman


Smockadoll förlag specialiserar sig på outgivet material, vilket onekligen är en balansgång, och i underavdelningen Splint, som samlar svenskboende poeter som skriver på främmande språk, har jag nu läst Azita Ghahremans Under hypnos i Dr. Caligaris kabinett. Ghahreman är född 1962 i Iran, men bor i Sverige sedan 2006. Hennes bok har tre olika översättare från originalets arabiska: Sohrab Rahimi, Ghahreman själv samt Kristian Carlsson.

Det är en bok som direkt vänder sig mot det intensiva. En tidigare bok på svenska fick några svenska kritiker att jämföra med surrealism – här tänker jag i så fall mer på expressionism, och det beror inte enbart på titelns allusion till stumfilmen. Nä, det här är ofta kantigt och obevekligt, men också styrt av ett självförtroende som inte går av för hackor.

Alltså en tilltro till att det möjliga är genomförbart. I lyckliga stunder kan Ghahreman då skriva riktigt brännande angelägen poesi:
”om jag inte föll fanns det ingen hand som kunde hålla mig
den rädsla vars skugga tillhörde dig hade fallit
över väggen
två svarta vingar”.

Dikterna vittnar också om erfarenhet, om det upplevda. Då blir dikterna ett befrielsearbete, en exorcism. Också i positiv bemärkelse något av utdrivning, att bemästra det onda i tillvaron: en hoppingivande kraft.

I det tonfall Ghahreman tillämpar finns också något av en uppsluppenhet, som kämpar mot olyckan. Hon ber inte om ursäkt – inte heller söker hon efter undanflykter. Jag tycker det är bra, förutom när hon i några väl krystade gåtor ska definiera skillnaden mellan en förvirrad kvinna och ”en man som i sömnen / blir arresterad av suspekta svarta fåglar medan / hans operabiljetter brinner inne i en byrålåda”. Där kunde hon gott ha ransonerat bland bilderna.

Bäst fungerar det när hon inte är så sökt, utan följer mer spontana ingivelser. Det kan bli tillräckligt halsbrytande, när desperationen förmedlas mer direkt och omedelbart. Liknelserna är där mer rakt på sak, när hon avstår från det uttänkta, och bara sveps med i symbolikens helt egna logik, som kan vara hur mycket uppåt väggarna som helst, då jag gärna följer associationernas febriga riktningar. Då kan också dikterna uppnå närapå hypnotiska tillstånd, eller rentav hypnagoga, med den Ekelöfs ord vars dikter också Ghahreman citerar i inledningen till sin bok.

2 kommentarer:

  1. En mycket bra recension som gör mig stolt som översättare. Jag har läst Azitas dikter sedan ungdomen och alltid vetat att där ligger stor potential. Du gör det poetiska synlig med din kritik ! Tack Björn!

    SvaraRadera
  2. Tack, snälla! Jag gillade boken, läser gärna mer av henne!

    SvaraRadera