att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 juni 2012

Att lyssna till lärkan, Eske K. Mathiesen


På omslaget ser den danske poeten Eske K. Mathiesen ut som han förmodligen sett ut sedan 70-talet, i skäggig Glenn Strömberg-frisyr. Han är född 1944, anser nog att det var då han peakade. Bengt af Klintberg, den kände folklivsforskaren, har skrivit förordet om sin danske kollega, och boken heter Att lyssna till lärkan, och är nummer 46 i ellerströms lilla serie, som i första hand ägnar sig åt att introducera förbisedda poeter. Jonas Ellerström har översatt.

Nog är Mathiesen en förbisedd poet i Sverige: här får vi veta att han gett ut sexton diktsamlingar – detta endast efter 2000, efter en lång karriär som konstnär och alltså folklivsforskare, och en del annat. En ungdomsbok finns tidigare på svenska, översatt av Bengt Berg.

Denna bok samlar dikter ur dessa 2000-talsdikter. I förordet skriver Klintberg om Mathiesen: ”Humor och erotisk sinnlighet är aldrig långt borta i hans författarskap.” En typ av programförklaring som bara gör mig betänklig, får mig att associera till – Bengt Sändh, Finn Zetterholm … ja, 70-talet …

Riktigt så illa är det väl inte. Något som framträder mer är nog naturen, även om jag håller med Klintberg att det är med vissa reservationer man kallar honom för naturlyriker. Det är berättande: diktjaget sitter i sin trädgård, iakttar. Han ser verkligen sin omgivning, i närbildsperspektiv, gör sig själv osynlig för att kunna smälta in som betraktare av den skygga omgivningen.

Då blir han själv så oansenlig att han ser på sin hand nästan som om den tillhörde en främling, och då kan man som läsare dela hans förbluffade känsla.

Mest handlar det om fåglar – ja, nästan hela tiden handlar det om fåglar. Det lekfulla ges utrymme i några besjälningar av oväntad art. Mathiesen är en finurligt plirande poet, som det är lätt att föreställa sig högläsande dikterna för en församling, med poetens lyftade hand för att betona något, invänta en paus, avslutningens kadens. Mer fniss än gapskratt. Förresten heter daggmask ”regnorm” på danska, något som kan vara bra att veta denna årets regnigaste dag.

Som poet dras Mathiesen till det drastiska, och när en svår kärlek till vissa modernistiska avarter, som dadaismen. En dikt är tillägnad Jelena Guro, som var föremålet för föregående bok i den här lilla serien.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar