att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 juni 2012

Strindberg. Ett liv, Tribadernas natt, Målet mot Fröken Julie, Per Olof Enquist


En bok samlar tre texter om den store August Strindberg, skrivna av den nästan lika store P.O. Enquist. Det är alltid intressant att läsa om vår litteräre superstjärna, även om Enquist inte riktigt tillverkar guld av stoffet.

Internationellt är P.O. Enquist så respekterad att det för vissa är obegripligt att han inte har fått Nobelpriset. I år, när vi uppmärksammar hundraårsminnet av August Strindbergs död, samlas tre olika texter av Enquist, där Strindberg är ofrånkomlig huvudperson.

Äldst är debutpjäsen ”Tribadernas natt” från 70-talet, där Enquist skildrar teaterrepetitonerna med första hustrun Siri von Essen och hennes älskade Marie David (en tribad är ju en äldre beteckning för lesbisk).

I full medvetenhet om hur uppskattad och spelad pjäsen är – nu i Thommy Berggrens uppsättning på Stockholms stadsteater – måste jag säga att jag i dess manusform inte riktigt tycker om dess teatertekniska lösningar. Diskussionerna är statiska, fulla av upprepningar.

Något bättre fungerar det långa manuset till tv-serien från 80-talet. Där skriver Enquist engagerat och med fin inlevelse. Det är inget renodlat manuskript: här kallas det ”televisionsroman”, med telegramliknande redovisningar av livet, som flimrar förbi i korta sekvenser.

Men vi tillåts komma i direktkontakt med den stora gåtan August Strindberg. Han inbjuder ju själv till biografiska läsningar, och Enquist tar fasta på de besvärliga aspekterna. I viss mån måste bilden friseras för att karikatyren ska göras duglig, och det är mer fascinerande än direkt likt. Det blir ytterligare en biografiskrivares version av föremålet.

Oron, ilskan och sorgen – detta fångar Enquist med sitt porträtt, men det är ändå utfört inom vissa begränsningar. Jo, Enquist är en klok karl, men han saknar en dimension som Strindberg har, och det är den religiösa dimensionen. Det må vara att Strindbergs religiositet var vidskeplig, men det ger hans tänkande ett försprång, som Enquist inte lyckas hämta in.

Mest intressant av de tre texterna är i så fall essän ”Målet mot Fröken Julie” från 90-talet, där Enquist tänker mer originellt, som om han tillåter sig att släppa fram mer fantasifulla tankar. Där finns lika mycket tvivel som klarsyn, och hans analys rör sig utanför den självklara förståelsen.

Mycket har skrivits om ”Fröken Julie”, men jag har nog inte läst något lika omedelbart omtumlande som den här essän, som lyckas ifrågasätta både författarens intentioner och den tolkningstradition som med alltför rigida medel låst in den i förutsägbara resolutioner.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/6 2012)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar