att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 juni 2012

Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö;, Tomas Klas Ekström, Tove Folkesson, Freke Räihä


Omslaget till den här lilla boken från 668 förlag – Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö; – visar en stiliserad kartbild över en stads gatunät. Det liknar ett utsnitt av människohjärtat, med förmaken och artärerna och venerna. Stadens centrum heter ju på engelska ”the heart of the city”, dess hjärta – på samma sätt som deras ord för kärna, ”core”, kommer från latinets cor, som också betyder hjärta. Inget märkvärdigt med den liknelsen, för den som upplevt stadens pulserande hjärta.

Malmö, till exempel, en stad vars anseende svårt förfallit på senare år. Och titeln till den här boken är rätt nedslående – åtminstone får vi omedelbart veta att det här inte är någon bok som beställts av stadens turistbyrå. Vad som hänt i Malmö, och håller på att hända, det kanske har sin förklaring i de mekanismer Joseph Conrad frilägger med sin roman Mörkrets hjärta, där han visar konsekvenserna av en civilisation som löper amok, i de allsköns hemskheter som Kurtz ägnar sig åt utanför stadens sociala kontroll.

Men Malmö då, som uppenbarligen är en stad, hur kan mörkrens gärningar tillåtas härja där? Något tillfredsställande svar på den frågan ges kanske inte i den här märkliga lilla boken, som är frukten av ett samarbete mellan tre bidragsgivare: Tomas Klas Ekström, som tidigare gett ut sex diktsamlingar, Tove Folkesson, som debuterat med Tegelkartor, samt Freke Räihä, produktiv poet i olika sammanhang. Däremot en bok som präglas av ett starkt temperament, ett enhetligt budskap.

Tonfallet är både brutalt och elegiskt, där dikterna ger ett spontant intryck, som vore de skrivna i affekt – rakt på sak och en smula uppkäftigt. Det är en lämplig metod för att skildra en stads atmosfär, för sådan är den ju också, en förvaltare av en charm av det mest diskreta slaget.

Det vi också får är ett alternativ till schablonbilden av Malmö som ett problembarn, en obstinat tonåring som bara bråkar med sin förälder (som vi kan ge namnet ”Sverige”), trots ständiga förmaningar. Men de trivsamma kaféerna och promenadstråken hotas av ideliga påminnelser om allt som förorenar: skräpet, slagget, isande tystnader …

Utsikten får vi gratis, ja, men ingen väg ut ur Malmö: den kostar. För de jag som bor i dikten återstår bara en längtan bort, men det är en längtan som inte tar dem någonstans. De blir kvar med sin förtvivlan och sitt gagnlösa sug efter något annat, något bättre. Dikterna lyckas förmedla den här instängdheten på ett bra sätt: det är en upplevelse lika medfödd och hejdlös som impulsen att skicka blod ut och in ur hjärtat. Vi har hjärtat, vare sig vi vill eller inte, och likadant är det med vår relation till staden, som vi hatälskar utan att dess tålamod med oss någonsin verkar mattas. 

(Också publicerad i Ordkonst 2 2012) 

6 kommentarer:

  1. Serien av mord, bränder, våldtäkter och gangsteruppgörelser är särskilt känslig för Malmö eftersom staden hårt säljer in sig på att verka ung, rufsigt oförutsägbar, öppen, kreativ och litet farlig. Och i den bilden ingår ju det gangsteraktiga som en mer eller mindre uttalad underton: "Malmö är Sveriges Chicago" eller "Sveriges berlin" är närmast uttjatade fraser som mängder av lokala journalister, bloggare, filmare och politiker har använt. Då blir det ju ganska pinsamt när det där småfarliga plötsligt briserar i verkliga gangsterkrig och främlingsfiuentliga skjutningar. Det går nog att locka forskare, studenter och företag till en stad med att den är en uppstickare med häftigt nattliv och arkitektur, snygga rappare och cool lokalbefolkning, men när delar av denna lokalbefolkning börjar ta till pistol på öppen gata, bilar brinner varannan vecka och skolorna förfaller, då ser det inte lika roligt ut längre.

    Ja, ursäkta sarkasmen men Malmö har utvecklats till en stad som numera dansar på randen till en vulkan (och, verkar det, med hopplöst dålig kontroll över sin budget) och de reella problemen och sociala klyftorna hamnar i stort sett utanför en lokal debatt som istället verkar handla om vem som är coolast och vem som kan slänga upp flest signalord och tillräkna sig segern i tidningen.

    SvaraRadera
  2. Mm, det är ju populärt att vara radikal och glorifiera - inte bara våld, men också droger - bland sk kulturarbetare, alltså, så länge det håller sig på avstånd.
    Tänk bara på hur Madonna flirtar med vapen på sin turnépremiär i Israel ...

    SvaraRadera
  3. Ja, och så håller hon tal om fred senare under samma konsert. *suck*

    En som däremot vågade göra ett verkligt statement om våldsglorifiering i musik är - oväntat nog - Prince. "Bob George" från 1987 års svarta album (på Youtube) kan utan vidare avläsas som ett svar på den tidens gangstarappare, NWA och så, som snart skulle bli fullståndigt apheta och dyrkade på båda sidor av Atlanten. Genom att i en skruvad, svart ironisk monolog, med snedtänd, nerspeedad röst, ta rollen som en våldsfixerad ghettokille som misshandlar sin tjej och hotar alla han möter med vapen förmedlar han effektivt att den sortens våldsklyschor inte är ofarliga - och det får extra tyngd eftersom han själv är svart.

    Skivan drogs ju vissrligen tillbaka, men blev ändå känd som bootleg, han gjorde också låten på konserter. Själv hörde jag den i ett P3-program runt 1988, jag kommer fortfarande ihåg vilket intryck den gjorde.

    SvaraRadera
  4. Jag gav aldrig Prince en chans under 80-talet, men lyssnade rätt nyligen på Purple Rain-skivan, & förvånades lite över att den lät så fräsch & nästan modern. Och förvisso, enstaka låtar av Prince gillade jag nog redan då, men då var det förhållandevis mer oskyldiga alster, som When Doves Cry, en klar favoritlåt.

    Men det låter intressant med Bob George, kanske värt att kolla upp.

    SvaraRadera
  5. When Doves Cry är också en ruggigt bra text om föräldrar och barn, om att känna skuggan av sina föräldrar in i vuxenheten. Förbluffande mogen för att vara skriven av en 25-åring. Prince sa i nån intervju vid den tiden att "jag kunde ha gått till en psykoanalytiker för att analysera mitt jobbiga förhållande till min far och till manligheten, och bränt en massa pengar, men jag gjorde /filmen/ Purple Rain istället". Jag tror han har rätt där, filmen och skivan handlar delvis om vägen från pojke till man, och om att hantera sin familj. Även om den också är en rak partyskiva, naturligtvis.

    Prince har jag alltid tyckt var mycket intressantare än t ex Michael Jackson (eller glamrappare som Kanye West). Bättre musiker, mer nyfiken och en mera rimlig attityd; han är cool på riktigt, och så skriver han ju faktiskt sin musik själv - det har säkert gett honom större kontroll över sin egen karriär i det långa loppet. Men okay, jag förstår att han varit för mycket för somliga. :D

    SvaraRadera
  6. Nu när jag tänker på det: jag hade en kassett med en Prince-skiva, den med Raspberry Beret, ganska ojämn ... Så jag har inte bara lyssnat till singlarna, som var svåra att undvika under 80-talet.
    Jag gillade det minimalistiska i vissa låtar, däribland det i Sign o´ the times, men också Kiss. Sedan under 90-talet tappade jag nog bort honom ...

    SvaraRadera