Akta dig för att färdas alltför fort, Philip Teir

Jag gillar humor som är brysk, som vågar vara oväntad och hård, och inte enbart siktar in sig på de givna igenkänningsfaktorerna. Då blir det svårt, för du vet inte alltid när det är roligt, när du börjar skratta på fel ställen, och själva skrattet skaver, blir ett skärande missljud. Men hellre detta riskabla skratt än de där enkla poängerna.

Med sina noveller i samlingen Akta dig för att färdas alltför fort visar Philip Teir att han har koll på den där riskabla humorn. Teir är kanske mest känd som kulturskribent i Expressen, men han är också kulturchef i Hufvudstadsbladet, samt poet.

Mest illustrativ är kanske inledningsnovellen, ”Jörn Donner Appreciation Society”, som är precis vad titeln utlovar: en text om en kille som träffar en annan kille, som visar sig vara helt insnöad på Jörn Donner, filmaren och författaren. Och galenskapen tar vid – som alltid när (manlig) fanatism avhandlas. I bakgrunden den nyfikne killens flickvän, som blir läsarens ställföreträdande raljerande ifrågasättande. Samtidigt: denna idoldyrkan som män sett till att legitmera med (kvasi-)intellektuella svepskäl, som här får sin distinkta avpollettering.

Teirs noveller är just berättande, åskådliggöranden av exempel. Typ det manliga beteendet, eller bara situationer när normaliteten bryts mot excentriciteten. Men är det roligt eller bara skrämmande? Ibland tror man att något hemskt måste hända, att det måste brisera. Men Teir är mer intresserad av andra mekanismer – vad händer med en människa som håller på att tappa bort sig själv? Då blir hen lättledd.

Här är människorna ofta på väg att tippa över, i sina försök att hantera en kaotisk värld. Det kan vara Jorma som lämnar allt för att sticka till Nigeria och där uppleva en alternativ tillvaro med lämpligare värderingar utanför löneslaveriet. En kliché – ja visst, men med en oväntad abrovinsch.

Vi får också se hur självklarheterna punkteras. Hur katastrofkänslan pyser ut i ett intet. Som det väl oftast blir i det riktiga livet. Teir har lyckats bevara barnets förundran inför det stora och det lilla i tillvaron, när han återger dessa stunder där slumpen lite lojt domderar över oss obetydliga individer. Han är också lika bra på att skildra ynglingar som vuxna. I novellen ”Flock” handlar det om syskonen Anna och Thomas, en String girl och en skitunge, som gillar varandra på syskons vis, och hur snett det blir när han spionerar på henne, eller hur snett det blir ändå, alldeles oavsett vad vi gör och inte gör. Det är en dråpligt sorglig historia.

Det bästa med novellerna är hur skickligt Teir hanterar den här känslan av oro, den gnagande farhågan som präglar vår tillvaro. Han bromsar in och hejdar det hemska, men låter antydningarna dröja sig kvar. Allra mest i novellen som fått ge samlingen sin titel, utifrån en dikt av Solveig von Schoultz. Det är en pojke som ska högläsa dikten, och pappan som är en typiskt forcerad förälder med hysterin som dikterar hela hans rörelseschema. När de sätter sig i bilen för att lämna sonens misslyckade läsning tänker pojken på den där diktraden: ”Akta dig för att färdas alltför fort”, och så slutar det.

Polletten som trillade ner. Metaforer – hur förstår vi dem?, Lars Melin

När Jens Liljestrand i tisdagens DN avslutade vårens hatiska klasshatsdebatt gjorde han det genom att visa Johan Jönsson att Tranströmers metaforer inte alls får vissa läsare att känna sig utestängda, genom exemplet ”Romanska bågar”, som handlar om en resa till Italien, där diktjaget tillsammans med andra privilegierade turister från möjligen Japan, USA och Argentina (eller Sydafrika) utsätts för Tranströmers patenterade metaforer. Poängen med Jönssons kritik är att Tranströmer jämt använder dessa referenser som är självklara för vissa människor, och att det är något som aldrig ifrågasätts heller, dessa kanoniserade vita gubbar som namnges i dikterna. Något han också poängterade i sin replik i dagens DN, där han menar att det inte var han, att han inte menade, etc.

Helt rätt i tiden ligger Lars Melins bok om metaforer: Polletten som trillade ner, med Nobelpriset till denne metaforernas mästare (som får ett eget kapitel i boken). Det manipulativa draget hos metaforen gör mig betänklig och misstänksam – helt klart kan den vara ett maktmedel, men det gäller väl alla språkliga finesser, att någon hamnar på (wait for it) … efterkälken.

Jag stör mig lite på Melins val av undertitel: ”Hur förstår vi dem?”, och det inledande resonemanget, som i så hög grad är knutet till just förståelsen. Metaforer ska väl inte alltid förstås! Polletten är en missvisande bild.

Här handlar det mest om vardagsmetaforerna, så klart. Bilden finns överallt, och Melin har ägnat stor för att inte säga störst möda åt att lokalisera dessa språkliga bilder. Hellre än en resonerande bok kring tropen har han samlat på sig exempel: ”det är inte lätt att skriva om metaforer. Det är ett blytungt ämne, och man måste väga sina ord på guldvåg. Vissa saker får man röra vid med lätt hand, men det får aldrig väga över åt något håll. Om inte balansen är perfekt blir det platt fall.” Så här ser det ut hela tiden. (Ska jag gå tillbaka och kursivera ”efterkälken”? Äsch.)

Så ser det alltså ut. Och då tröttnar jag snart. När metaforen blir en enkel utväg, ett språligt tics. Eller extremt sökta: ännu värre. Jag är också (lite) skeptisk till tvärsäkerheten, påståendet att ett ”A” alltid är ett ”A”. (En spade är inte heller alltid en spade.)

Jag stör mig väl också på det här med språkets etikett, som metaforen kan sägas vara bunden till. Det är i viss mån likadant med idiom, att dem kan man bara hatälska.

Melins bok innehåller så många exempel att man hinner tänka: ”hoppas det inte kommer något förhör!” Han bombströsslar hela texten med metaforer, när man hade önskat mer analys, diskussion. Det är omöjligt att läsa hans bok med behållning, utan man tänker bara att det hade fungerat bättre som uppslagsbok, med ett kort förord. Vad nu en sådan uppslagsbok fyller för funktion. Metaforen ska ju vara spontan: när man börjar leta efter dem blir språket gramse. Förvisso finns här en del av lärdom och akademisk humor, för den som går igång på sådant. Men jag gillar boken mest när han kommer in på områden som katakreser, när språket går sönder.

Däremot kan jag väl inte förlåta honom för att han kallar vår romanförfattare Almqvist för Johan! Kalla mig petig då, men en sådan detalj borde vara lätt att kontrollera – han har ett stort förlag med rimliga resurser (Norstedts) bakom sig. Carl Jonas Love Almqvist. För inte vill författaren till den här boken att jag ska kalla honom för Leif?

(Några av mina favoritmetaforer hittade jag för övrigt i en artikel i The Sun 27 juli 2004, när Sven-Göran Eriksson var engelska fotbollslandslaget förbundskapten. Några utdrag: ”Randy Sven Goran Eriksson has his head in a tightening noose […] There is a tenpin bowling ball rolling firmly in his direction. […] It is Sven we are targeting […] The bosses are not out to axe the coach simply because he had an affair with an FA employee.”)

(Samma dag som jag läser boken intervjuas i Rapport maskinställaren Tony Norling från Värnamo, en av cirka femtio anställda som får 1-2 miljoner var i gåva: “Det tog en stund innan polletten trillade ner”, säger han lakoniskt.)

Marialucia, Elisabeth Berchtold

Ylva Westerlunds teckning av en naken korsning mellan hondjävul och Medusa hälsar läsaren – ”HEJ” – på omslaget till Elisabeth Berchtolds diktsamling marialucia. Det är en lyckad illustration till innehållet, dikter om kvinnan och kvinnokroppen.

Det är också ett välkommet etikettsbrott mot Norstedts annars konforma omslag till sina svenska poeter, i en stil som varit identisk sedan 90-talet. Debutanten Berchtold är också en poet som gärna bryter mot etiketten, i dikter som bejakar det opassande.

Det brukade sägas förr att det fanns blott två kvinnoroller – horan och madonnan. Och nu – en? I alla fall visar den här boken ett försök att bredda det snäva i begreppet, genom att utmana det konventionellt kvinnliga, där Eurydike i underjorden leder en armé råttor som leder ned en man, typ Orfeus, som får genomgå könsbyte till en kaninråtta. Sagans förvandlingstematik fortsätter sedan verka i boken.

Det här är rejält nerskitad poesi, med spott, svart snö, piss, defekta varor: en slags uppfuckade barnramsor, som även spelar med i det visuella, i skrivmaskinsimitationen, där okynniga mellanslag stör, liksom redundanta feltryckningar: ”gkräs”. En barnbok som styr åt fanders, liksom.

Allt är inte helt idealiskt: en lång svit om rosor känns tillkämpad i sina ordlekar och utforskande av dubbeltydigheter. Det fungerar bättre i de korta upproriska texterna där meningen inte är glasklar, utan otydligt kryptisk, snarare. Det är mer varierande, och där ger sig Berchtold in på något som jag upplever inte bara som nytt, utan också som något väsentligt. Genom sitt sätt att skriva åstadkommer hon även nya betoningar, en udda rytm åt dikterna.

Det renodlat poetiska finns bara i antydningar, som när hon i sviten om Maria närmar sig traditionell kärleksdikt:

”handen armen ringlar Eldröd röd av eld Lavaröd Svartröd lysande

och den smaken som svartvinbärsskum i munnen

Skummar Du jag Saftar sig

Glänser tungan mot

Skummar i mig, fradgar djuprosalila ,du

Kyss mig din hand ,arm

i kyssarnas land”.

Den här minst sagt jäderlundska bilden sabbas snart av ett spel som går överstyr när Maria blir havande – med framtida löften.

Därför, bland annat, är det här en bok som har förutsättningar att glädja läsaren: det är starkt, positivt, och ofta mycket lovande.

Jaco, Per Ole Persson

En debutroman om en svensk som tappar sitt moraliska fotfäste i ociviliserad mark, kan det vara något? Nja, även om den sålts till flera länder redan finns det anledning att hålla igen entusiasmen.

Svenskar på semester, det vet vi väl hur det brukar gå till? Speciellt ungdomar, oavsett om det har gällt supsemestrar till alpländernas vinterorter eller partyresor till medelhavsöar. På flera ställen har svenskar fått så dåligt rykte att de inte längre var välkomna.

I Per Ole Perssons debutroman Jaco har vi en svensk ung man som har lämnat civilisationen. Han befinner sig på Timor, året är 2006. Det är inte helt klart vad han har där att göra: till en början vandrar han planlöst omkring vid något som liknar hopplöshetens rand. Han registrerar lojt vad som händer omkring honom. Han ligger med en kubansk läkare.

Så träffar han ett par. Den blinde mannen Elias och den höggravida Miriam. De tar hand om honom, ger honom mat, och han skedar med henne nattetid. En erotisk attraktion uppstår mellan dem, medan Elias snarkar bredvid, och känslan av annalkande katastrof infinner sig.

Tyvärr lite väl versalt skriven. För Persson har skrivit en ganska fyrkantigt berättad kortroman, där händelserna spårar ur lite väl kontrollerat.

Jaco är namnet på den lilla ön utanför Timor, en ö som här beskrivs vara ett levande väsen. Att något hemskt är på väg att hända, det blir vi varse, som sagt med lite väl tydliga förtecken.

Huvudpersonen förblir outredd genom romanen. Varför är han där? Är han en idealist, en hjälparbetare? Det antyds mer att han har mer dubiöst bagage, när han kallar Elias ”en hederlig man. Det är inte jag.”

Den här ohederliga mannen ska alltså bära romanen, men förblir som sagt både en gåta och tämligen ointressant som psykologiskt gestaltad karaktär.

Enligt förlaget är Jaco redan insåld till flera länder, och med lovord från Peter Høeg på omslagsfliken är manegen krattad för en internationell framgång. Men jag vet inte om jag är så säker på att det här kan tilltala en större publik, då det känns som en alldeles för apart och mystisk bok.

Att den översätts betyder inte automatiskt att den blir en storsäljare. För några år sedan var det en bok som hette Strindbergs stjärna som skulle bli jättestor utomlands, och något liknande gällde för böckerna skrivna av Lars Kepler, samt tonårsserien Cirkeln. Vi kanske ska låta den internationella marknaden säga sitt innan vi börjar yra om stora svenska litterära erövringar. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/6 2012) 

Dallas?

Det är förstås helt omöjligt att förhålla sig helt neutral till fenomenet Dallas, tv-serien som matade svenskarna med axelvaddar, slipsknutar, helikoptrar, fördrinkar och flärd under hela 80-talet. Eftersom jag en gång skrev fan mail till – eh, en av aktörerna i serien, har jag fått se det premiäravsnitt som visades i amerikansk tv förra veckan. När det så småningom går i svensk tv lär det vara med en nolla mindre i tittarsiffrorna.

Problemet med den här nya versionen är att den vill tillfredsställa de gamla fansen, samtidigt som tv-serieformatet har blivit mycket mer avancerat. Därför blir Dallas 2012 en kuslig kombination av gammeltv:s sävliga tempo och modern bildsättning, då den ändå försöker vara lite up to date. Fotot är påkostat, liksom musiken (bland annat spelas Adele), medan manuset är ganska fyrkantigt.

Att skådespelarna som då var JR, Bobby och Sue Ellen har blivit trettio år äldre, det är inte så värst förvånande. Larry Hagman gör en imponerande återkomst från de halvdöda när han inom några minuter förvandlas från ålderdomshemsvrak till vital hämnare.

Allt ska vara som förr. Med nya fiender: sönerna som fortsätter rivalisera, om oljan, och nu om alternativ energi. Och kvinnor som får vara flickvänner.

Det är som sagt svårt att säga något alls om den gamla serien. Den var något som höll åtminstone mig och klasskamraterna i schack i några år, och gav oss viss insikt i psykopatpsykologin (JR). Dessutom med en lätt sardonisk humor, som ibland kunde tangera Hitchcock-stämningar. Tyvärr råkade jag nyligen se om något avsnitt i TV 4 Guld, och blev mest beklämd av hur uselt programmet var. Å andra sidan gäller det här så gott som alla tv-serier som gjordes före Twin Peaks.

Det kan vara något att tänka på: att vi såg på Dallas betydde inget annat än att det var vad vi hade att tillgå. Att nostalgi är en dålig idé är också något producenterna borde ha begripit, liksom att tiden inte står stilla.

Om man håller sig i solen, Johanna Ekström

Barnflickan A-M luktar parfymen Date och huvudpersonen i Johanna Ekströms berättelse Om man håller sig i solen ”ryser av vällust när [hon] känner hennes andedräkt mot ansiktet.”

Varför då? Jo, för att den där närheten saknar hon från sina föräldrar. Det här är bara en av otaliga scener i den här boken som demonstrerar en uppväxt styrd av undertexten, där det underliggande och dolda tar över.

Många svenska böcker har på senare år skrivits om taskiga föräldrar. Egoister till föräldrar, som har förverkligat sig själva i hög grad, och lämnat sina barn i sticket. Dessa böcker från senare år är ofta skrivna av barn till så kallade kändisföräldrar – författare, musiker, med mera – och barnen är födda på 60- och 70-talet. Alltså barn som nu ofta själva är föräldrar, och dessutom just de föräldrar som anklagas vara dels curlingföräldrar och dels föräldrar som väljer att odla sina egna karriärer. Nå – låt se hur framtidens barn dömer sina föräldrar.

Skillnaden med Johanna Ekströms bidrag är att hon redan är en etablerad författare, med tio böcker bakom sig. Hon debuterade purung med diktsamlingen Skiffer, även om hon var långt ifrån lika ung som sin berömde far, som debuterade som brådmogen femtonåring.

I en kvävande miljö växer hon upp, flickan som uppenbart är identisk med författaren Ekström. Hon måste vara ordentlig, i en miljö där allt handlar om att vara bra, att prestera, men också att vara till lags. Helt enkelt inte vara barn, inte tillåtas vara barn. En uppväxt i skönhet och lögn. I ett museum.

Ekströms bok innehåller många underförstådda eller dolda trick, för att manipulera läsaren. Barnflickans andedräkt är ett av dem: ett annat är när hon redan på första sidan räknar upp personer i sin omgivning, och listar mamman, mormor och morfar, innan hon kommer till pappan, för att vi ska förstå prioritetsordningen. Eller när hon som vuxen upptäcker smutsen i sommarhusets kök och skriver en skämtsam berättelse om matingredienser som bönar om att bli befriade, men det handlar förstås om henne själv: ”de är ju jag som skriker för döva öron och ber om att bli utsläppt till en värld som är ren, inte nersolkad av lögnaktiga pakter, leenden som hotar att svalna så snart man vänder ryggen till.”

Ytan poleras hårt. Ekströms minne är extremt – ja, så detaljerat att jag inte kan låta bli att bli lite misstänksam. Eller är jag bara avundsjuk? Så här starka minnen har inte jag! Eller – tillåter jag inte mig själv att vara lika intensiv i mina minnen? För samtidigt blir minnena obligatoriskt en berättelse, och berättelser ska vi vara djävligt försiktiga med, då de gärna skarvar och anpassar. Här avlöser vänner och killar och senare äldre män varandra för att hålla henne sällskap, så det är lite svårt att tycka synd om henne.

Likaledes är det lätt att raljera över dessa stackars rika flickor som sörjer något som i de flestas ögon ändå ter sig som något privilegierat. Vems uppväxt är värst – den som blir slagen eller den som inte får någon beröring? Till en början vill jag bara kräkas på hennes skidresor och presenter (när hon fyller sjutton får hon en resa till Rom – jag var där samma år, för pengar som jag hade tjänat på att täcka halva Norrland med skogsplantor). Ekström skildrar en steril uppväxt, och man tänker på Vilhelm Hammershøis målningar, långt innan hon själv nämner dem.

Minnena hävdar som sagt att detta är den exakta beskrivningen av vad som har hänt, och det finns ingen anledning att betvivla henne. Det är nästan för välskrivet. Fast – så påstår hon att hon ser på Live Aid på tv, att Madonna uppträder, och spelar ”Like a Virgin”, vilket inte är sant! Madonna spelade ”Holiday”, ”Into the Groove” och ”Love Makes The World Go Round”, och då smyger sig ett tvivel in – ett tvivel som bär på lögnen. Kan vi lita på en författare som far med osanning?

Vi ska också komma ihåg att alla dessa anklagelseskrifter skrivna av oförrättade barn utnyttjar retorikens knep, att de tigger om sympatier. Till Ekströms försvar ska då hävdas att hon väjer för de enkla utbrotten, och hellre smyger in sin kritik. Om det är ärligare – det är jag inte helt säker på. Hon förlitar sig på läsarens medlidande ändå, även om jag inte blir helt säker på att jag delar hennes förtvivlan. Jo, som barn lämnas hon bort till barnflickor, medan de filantropiska föräldrarna åker runt världen och räddar utsatta barn. Men jag kan inte heller låta bli att vänta på att katastrofen ska brisera: vad är det hemska?

Det visar sig vara pappans dubbelliv, avslöjat efter ungefär halva boken. Han har haft ett förhållande i flera år, exakt som när han träffade Johannas mamma. Att vara fin i kanten öppnar för en längtan efter det fula; då infaller också Ekströms introduktion i destruktivt leverne, med aneroxi och senare alkoholism. Men allt ordnar sig till slut: jag har förstått att båda föräldrarna har läst hennes bok, och de har försonats på sitt diskreta sätt. Och det var ju bra det!

Eureka. En prosadikt, Edgar Allan Poe

Det råkar bli så den här gången att jag först läser P.O. Enquist, innan jag tar mig an Edgar Allan Poe. Enquist skriver i sin bok sina initialer P.O.E., vilket får mig att fnissa lite konspiratoriskt. Sedan handlar ju hans bok om Strindberg, som föddes samma år Poe dog – en apokryfisk källa hävdar att den svenske författaren en gång hävdat att han var en reinkarnation av Poe. De har i och för sig åtskilligt gemensamt – kanske i synnerhet det febrila förhållningssättet, i rastlösheten och mångsidigheten, och Strindberg kunde ha varit en av protagonisterna i någon av Poes noveller.

Med sina tre välmatade volymer av dennes samlade noveller gjorde Erik Carlquist för några år sedan en översättarbragd, när han äntligen gav den spänt melodramatiska stilen en motsvarande svenska. Nu har han åt ellerströms översatt Eureka, Poes helt klart mest excentriska text.

Vår uppfattning om vad en prosadikt är styrs av de franska exemplen från 1800-talets mitt, strax efter detta Poes upptåg: Mallarmés sublima text om piprök, till exempel, är bara en sida lång. Poe väljer att kalla den här texten, som avslutar hans litterära bana, skriven året innan han så hastigt dog, också för ”prosadikt”, trots att den sträcker sig över cirka hundrafemtio sidor, i den här utgåvan. Som är fantastiskt välgjord – med ett informativt förord av idéhistorikern Gustav Holmberg, och ett i bästa mening suggestivt omslag.

Ett förord behövs, även om jag inte direkt blir klokare av att läsa Holmberg, till vardags forskare i teknik och biomedicin, bland annat. Inte heller blir jag klok eller klokare av Poes text, som jag minns att jag gav mig på när jag pluggade i Umeå för snart tjugo år sedan. Eller om jag inte hade tid, för jag gav upp.

Nu finns den för första gången på svenska, och även med dessa reservationer är den värd att läsa. Eftersom Poe alltid är poet tänker han alltid poetiskt, och då ger han nya perspektiv på hur naturvetenskapen såg ut i mitten av 1800-talet. Men det är en naturvetenskap som korsbefruktas med filosofin, och i förlängningen också med Gud. Allt utfört med poetens intuition som ledstjärna.

Att den här märkliga texten inte har översatts tidigare – det är märkligt! Den blickar 200 år framåt, utger sig i inledningen citera brev från år 2048. För att skapa en fiktiv ram? Nej, mer för att skapa en logisk lucka, som växer till ett gap. Poe använder Pierre Simon Lapaches nebularhypotes för att leda i bevis världens symmetri – en symmetri i det fördolda, bortom de ytliga observationerna.

Han är mycket för att gå på djupet i den här texten, och kliva allt djupare in i det svårare. Artonhundratalet, visar Holmberg, var realismens århundrade, med bland annat fotografiets uppfinnande, något som gav preciseringen ett företräde. Poes insats består i att han är skrupulöst noggrann i sina vetenskapliga ambitioner, där han låter sin abnorma beläsenhet brytas mot fantasins ifrågasättanden. Han är också en suverän retoriker, som vet hur ett övertygande argument ska slipas för att skaffa högt trovärdighetskapital.

Boken är tillägnad Alexander von Humbol[d]t, som i sin senare forskning insåg det empiriska förhållningssättets begränsningar, och rörde sig mot en mer hypotetisk deduktiv metod. Poe utvecklar tanken, föreslår att någon också måste våga sig på gissningen, för att vetenskapen ska nå längre än sina förutsättningar. Det handlar också om modet att tänka annorlunda.

Keats ord från den grekiska urnan, att ”Beauty is truth, truth beauty”, kunde också utgöra Poes motto. Hans Eureka är både typisk och helt annorlunda för författaren. Även här den obevekliga logiken som ställs över ända, och även här den otyglade hisnande humorn, som på något sätt låter förtvivlan skratta formuleringarna i ansiktet. Men som sagt, det är besvärlig läsning, och jag ska inte undanhålla att mycket av innehållet rör sig ovanför mitt huvud: i Poe-skolan är det här överkursen. Störst behållning finns mot slutet, så det är värt att följa även när man vill hoppa av, inför meningar som denna: ”den bästa kvaliteten hos ett äkta tänkande är självkännedomen i det, och med en smula dubbeltydighet skulle det kunna sägas, att ingen själslig dimma gärna kan vara större än den som i det den sträcker sig ända till gränserna för själens domäner omöjliggör förståelse av just dessa gränser.”

Jag läser Eureka som en vädjan att vi inte ska överge intuitionen. Men också att vi ska vara försiktiga med kunskapen, inte behandla den som något stelnat. I Poes händer blir den flyktig, opålitlig. Hans text handlar ytterst om samspelet mellan hypotesen och beviset, och att man kan förstå utan att intellektet är underrättat. Slutsatser kan baseras på annat än ytliga betraktelser eller generaliseringar.

Så nog är Poe allt möjligt här – inte bara poet, men främst, när han bevisar på sitt sätt – ungefär som Strindberg gärna gjorde – att naturen är ett poem, perfekt komponerat. Han är övertygad om den bakomliggande dolda symmetrin, som därmed inte kan systematiseras: ”Något som är konsekvent är konsekvent i proportion till sin sanning, sant i proportion till sin konsekvens.” I sitt sätt att tänka ger han också utrymme åt Gud, och det är något som ger det en extra dimension, och som också gör honom smartare än P.O. Enquist.

Läs den innan Ridley Scott filmatiserar den!

Du äter mitt ansikte, Gunnar Blå

Pseudonymer är sällan lika spännande när de avslöjas som när spekulationsfrosseriet är i full gång. Att förlagets Vertigos anonyme gunstling Gunnar Blå representeras offentligt av förläggaren själv Carl-Michael Edenborg, det är väl på sin plats, dock.

Blå har gett ut sina böcker sedan 1999, och hans senaste är novellsamlingen Du äter mitt ansikte, och ännu fler historier. Som vanligt handlar det om erotik: den nya ingrediensen är mat, det vill säga – ätande, och uteslutande det kroppsliga ätandet. Det ligger minst sagt helt i tiden: först tänker jag på Makode Lindes berömda tårta (den avslutande novellen här, ”Bagaren”, är förstås skriven före den incidenten, men jag läser den som en kommentar), och sedan på kannibalen i Miami förra månaden (som inte hade något människokött i sig, enligt obduktionsrapporten).

På sätt och vis känns det som att Edenborg får sin retroaktiva belöning nu för sitt idoga arbete med förlaget, när hans böcker får mer kredd: vi som länge har följt Vertigos utgivning vet förstås redan hur bildande det är med dessa böcker där fantasin ges fritt spelrum utan hämningar och restriktioner. Livet blir mer spännande.

Gunnar Blås berättande är anarkistiskt präglat: han öppnar mot fasans perspektiv, mot själva abyssen. Som läsare tvingas du bli delaktig, investera något av dig själv; det går inte an med sval neutral läsning, utan här duger det bara att störta rätt in i det febrilas marker. Om du vill få ut något av novellerna, och det vill du.

Att det är skrivet för att chockera – det är bara halva sanningen. Spöket av Makode Lindes tårtchock går igenom flera av kannibalnovellerna, och bildar också ett mönster. Världen är ett mönster.

Vad Blås bok mest påminner oss om är att den riktiga (och enda) litteraturen är farlig, och att här kan du inte komma med din inlärda läsmetodik och tro att du ska kassera in förståelsen. Texten är vild, och vilar i njutningen av det vilda. Fattar du inte det blir du bara äcklad när du läser om den svenska snyggingen i Europa på jakt efter offer: ”Det är alltid bäst att börja med huvudet. En gång började jag med fötterna. Det blev ett liv utan motstycke.” Det här är hemskt roligt, där det hemska tillåts tippa över.

Men det kan bli ett problem också, just att det blir lite för uppsluppet. Här finns en uppenbar glädje i att vistas i det karnivaliska, i det upp-och-nedvända. Bäst blir det när det mekaniskt skrivna bryts mot ett sensationellt och överraskande innehåll, och en fin kontrast framträder. Excessen behöver lite stramare tyglar ibland, och författaren kan hålla igen på effekterna. Annars finns risken för övermättnad.

Så låter jag också blicken vila på det sinnrika omslaget, som tydligt markerar att du ska ge fan i att komma med en bildlig tolkning till kannibaltemat. Vad Gunnar Blå då visar oss är att fantasin till sin natur är mörk och fientlig, upprorisk och vital. Dess skratt är otäckt att lyssna till. Och dess sanningar är beska: ”Sådan är kärlekens förgörande kraft, den förgör oss till den extrema grad att vi plötsligt finns till.”

Liksom i totalitära stater tvingas konsten bli subtil och intelligent, och – nog är Sverige i vissa moraliska avseenden totalitärt. Tänk bara på Manga-översättaren Simon Lundström, vars dom Högsta Domstolen meddelar i morgon – Carl-Michael Edenborg är en av få intellektuella som offentligt har påpekat vilket absurt rättsövergrepp som håller på att ske.

Att beskriva hur Blå skriver kräver fantasi hos själva språket, en fantasi det oftast saknar, och jag önskar mig ett rikare ordförråd – att jag då fick kalla det för ”behärsken”, det vill säga en blandning av det lugna och det ilskna. I några noveller är tonen mer stillsam – ”Fortplantningen” främst – och man behöver dessa pauser. Som helhet är det ojämnt underhållande, och du lägger ifrån dig boken med ena handen mot örat, i ett försök att dämpa det där illvilliga skrattet från fantasins dovaste vrår.

Ordkonst 4 2012

När jag pluggade i Umeå hade hum-huset en litterär tidskrift som hette [incognito], som jag inte kunde låta bli att medverka i med korta noveller. Som jag minns det var det en ambitiöst utformad tidskrift som framför allt kännetecknades av sitt allvar och sin hängivenhet. Där fanns även en pionjäranda, en uppenbar känsla av att göra något ingen annan brydde sig om att göra, och då togs svängarna ut, ibland till det bättre, men ibland till det sämre.

Nu läser jag senaste numret av Ordkonst, en tidskrift utgiven av Akademiska Föreningens litterära utskott i Lund, och den är exakt lika ambitiös, allvarlig och hängiven. Möjligen en gnutta mer professionell: till förvirring lik en etablerad litterär tidskrift, tycker jag – tills jag påminner mig att en sådan i stort sett saknas i Sverige i dag.

Temat för numret är ”Malmö, staden”, och bland texterna en gammal av Victoria Benedictsson, en ny av Clemens Altgård, en känslig betraktelse av Tove Lindén – med mera, och allt bidrar till att ge Malmö kontur, göra staden mindre exotisk för mig. Samt en personlig text om David Foster Wallace, som liksom Malte Perssons DN-text nyss, ger mig en obetvinglig impuls att läsa den här författaren.

I numret finns även en recensionsdel, där jag själv bidrar – men alldeles oavsett min insats blir just recensionerna en påminnelse om hur sådana kan skrivas, med fem helt olika temperament som tar sig an de tilldelade böckerna på skilda sätt. Där får jag också en bistert nostalgisk känsla: recensioner skrivna utifrån andra premisser än dagstidningens mer rigida principer, men med hängivenheten, ambitionen och allvaret intakt. Jag lär mig massor av Sofia Robergs text om Dorothee Elmiger, av Anton Weddings text om Karl-Ove Knausgård, av Martin Perssons text om Bodil Malmsten, samt av Thomas Evertssons text om Matilda Södergran – allt detta helt enkelt tack vare att de skriver reservationslöst och ogarderat, men också just med den där pionjärandan, att det är gjort på grund av att ingen annan gör det.

Vikbodagbok II, Ola Klippvik

Det finns ett kontroversiellt ord som många anser inte har någon plats i en vetenskaplig text, eller en utredande text överhuvudtaget. Ofta är det en varning som planterats med all rätt, då det handlar om ordet ”jag”; lika bra som att säga något i stil med ”jag tycker att” går det att formulera sig mer distinkt om j-ordet utelämnas – ”det är”, till exempel.

Men vad ska vi då göra med fiktionens jag? Knausgårds emfatiska jag kan ställas mot Ola Klippviks mer försynta (jag). Åtminstone tycker hans förlag Natur & Kultur att det projekt Klippvik har initierat med sina Vikbodagböcker förevisar likheter med norrmannens mastodontprojekt, om än i mindre skala.

Vikbodagbok II heter uppföljaren till installation ett från tre år sedan. Vikbolandet är ett område utanför Norrköping, enligt den karta som omslaget återger. Där på vischan bor författaren med sin kärnfamilj, och han brottas synbarligen med liknande problem som Knausgård, att kombinera skrivandet med barnbestyren.

Den ospännande vardagen. Han skildrar livet veckovis, där det stora avlöser det lilla. Han köper en ny brödrost – det är arabisk vår. Det är jordbävning och tsunami i Japan – han spelar innebandy. Det hela utspelar sig september 2010 till september 2011, och händelserna är ofta bekanta. Samtidigt är det lite deprimerande när händelser som man då uppfattade som avgörande reduceras till notiser. Var det inte mer, liksom?

Klippvik läser och skriver, stretar på som frilansskribent, bråkar med arbetsgivare, med sin hustru G[ertrud], också författare, och barnen som han pysslar om varsamt och med små åtbörder. Att säga att det är en trivsam bok är bara halva sanningen: här finns också plats för oro, inte enbart för det som kan uppfattas som trivialiteter (håller jag på att bli tunnhårig?), utan även anhörigas allvarliga sjukdomar. Glädjen och förtvivlan befinner sig nära varandra – i synnerhet i det här formatet, där dagarna flyter in i varandra, veckorna går.

Han filtrerar bort och kristalliserar fram saker ur det här som pågår medan vi sysslar med annat, alltså Lennart Hagerfors variant på John Lennons definition av ”livet”. Funderingar kring livet blandas med funderingar kring litteraturen, som om det funnes en tydlig skillnad. I det dystra finns också utrymme för en förmåga att upptäcka de små glädjeämnenas lyckliga stunder.

Formatet tvingar också fram en stilens knaperhet, där det koncisa ges en stränghet som fungerar ypperligt. Klippvik läser och hämtar nog en del inspiration lite här och där, som när han läser Vilhelm Ekelund. Där och då skriver Klippvik häpnadsväckande vackert, utan att någonsin behöva göra sig till eller höja tonläget.

Det hör kanske till saken att genren inbjuder till en slags voyeurism hos läsaren. Hur nära tillåts vi komma? Klippvik själv erbjuder bara antydningar till privata avslöjanden. Han behåller kontrollen över det som ska skildras. Men han ger också perspektiv, både på de egna bekymren och världens.

Mot slutet är det som att han själv fattar parallellen till Knausgård, då han läser norrmannens böcker och lyssnar på hans radiorprogram. Det är ett skrivande som också kan jämföras med Bodil Malmstens bloggböcker, som i förhållande till det här projektet mer förefaller vara industriellt utformade. Klippvik har en mindre egensinnig röst, mindre påträngande, men det är också en röst som jag hellre lyssnar till.