Mystery and Manners. Occasional Prose, Flannery O'Connor

Flannery O'Connors novell ”Utsikt mot skogen” handlar om en gamling ute på vischan som säljer sin mark och sedan slår ihjäl sitt barnbarn med en sten, och som straff upplever en syn där ett gult ”vidunder” (”monster” i det engelska originalet) tuggar i sig leran.

Det är tänkbart att han får en hjärtattack och dör, men det förklaras inte närmare. Det gula monstret förföljde mina drömmar länge: något metafysiskt, en biblisk hämnare som troligen skrämde ihjäl gamlingen. Men givetvis var det något så enkelt som en gul grävmaskin, insåg jag skamset efter en stund, onödigt här att säga hur lång tid jag behövde för att inse detta.

Så här är det ofta med Flannery O'Connors berättelser, att de innehåller symboler som jag inte upplever som uttänkta och metodiskt kalkylerade sådana: ta bara Hazel Motes rishög till bil i romanen Blodsbunden (Wise Blood), ett föremål som fungerar på olika plan som objekt, subjekt, plattform, flyktmetod, fängelse, bostad, dödsfälla, och så vidare.

Det är ingen självklarhet att skönlitterära författare är de bäst skickade att uttala sig om litteratur, och i synnerhet när det gäller sina egna böcker. O'Connor klarar påfallande ofta av att resonera kring sina egna texter, utan att förstöra eller förminska dem. Det kan bero på att för henne var litteraturen bokstavligen en fråga om liv eller död – hon dog ju 39 år gammal i lupus, och tvingade bo med sin av allt att döma oförstående och ibland motarbetande mamma. Litteraturen blev för henne en tillflykt, och hon tog sitt arbete på högsta allvar: ett allvar som kan te sig grandiost om man tänker på hur nonchalant nutida författare uttalar sig om sitt skrivande.

Mystery and Manners innehåller dryga dussinet texter, utvalda med precision av vännerna Sally och Robert Fitzgerald. Som ett något udda inslag ståtar inledningen, den självbiografiska essän om att uppföda påfåglar. Hon samlade på fåglar generellt, levde på landet omgiven av djur och är mycket medveten om människans relation till djuren, att vi i deras ögon är något av ett hinder eller en fiende i bästa fall, i värsta fall något fullständigt likgiltigt, de gånger vi inte har föda i våra händer.

Många människor gnäller över att de lever i fel tid: här har vi en människa som väldigt konkret och väldigt konstruktivt och väldigt starkt identifierade sig med de vingklippta, de trasiga och skamfilade individerna. Om du av någon anledning känner dig utanför finns ingen lämpligare författare att läsa än Flannery O'Connor.

Vad kan vi lära av exempelvis O'Connors sätt att umgås med påfåglar? Jo, hon ser dem som varelser som lever på sina egna villkor, som äger en självklar integritet, och som inte kan tämjas. Som människa finns det åtskilligt att lära sig av djuren – vi kan börja med att inrätta en mer ödmjuk inställning till världen.

För henne är religionen också en tillgång som författare, då den ger henne tillträde till det ”mystery” som titeln anger, och som är det ena nyckelordet i hennes konsekvent genomförda resonemang. Alltså en förundran, som förstärks av tron, en tro som inte söker bevis eller ändamål. Hennes katolska religion är inget som begränsar henne som författare, utan tvärtom motiverar henne i sina konstnärliga beslut och estetiska lösningar.

Förundran blir hennes synonym till realism, och då förstår man bättre varför hon väljer så våldsamma möjligheter för sina karaktärer, att det är ett förhållningssätt som inte längtar efter några definitiva svar.

Hennes liknelser är drastiska. Mycket handlar om att hon skriver i försvarsställning, att hon frustrerat tvingas ripostera varför hon skriver om groteskerier, att bli infållad som författare från södern och därmed tvingas förhålla sig till givna förutsättningar, där en handlar om en geografisk och samhällelig isolation: ”The anguish that most of us have observed for some time now has been caused not by the fact that the South is alienated from the rest of the country, but by the fact that it is not alienated enough, that every day we are getting more and more like the rest of the country, that we are being forced out not only of our many sins, but of our few virtues.”

Att tillhöra gruppen ”Southern writers” kan vara en fälla, men givetvis också en tillgång. Jämför svenska deckare, som nått viss världssuccé: det är klart att det är några som kan dra fördel av detta, då läsarna redan vet vad en svensk deckare förväntas innehålla, att det i viss mening är en förutbestämd mall. Samma sak då för exempelvis O'Connor, att det för drygt femtio år sedan fanns ett intresse i USA för den litteraturen.

Hur mycket får man avvika och ändå tillhöra gruppen? På ett sätt är O'Connor en typisk representant för ”Southern gothic”, med sina freaks och misfits och sin religion. Det hon lyckas med är att vägra gå samhällets ärenden, åtminstone i den meningen att hon undviker skriva skräddarsydda sociala reportage i förklädd litterär form (något litteraturen då som nu innehåller många exempel på). Det här är något hon gör utan att identifiera sig som rebell eller romantiskt geni: hon har alltid båda sina fötter i jorden, och även som visionär författare har hon alltid ena ögat riktat neråt, mot marken framför sina fötter.

Det här är ingen författare som går någon annans ärenden än sina egna. Visst, hennes böcker är politiska, men hon pläderar övertygande för en litteratur som inte speglar samhällsdebatten, och går i dess fotspår. Hon ställer högre anspråk än så på böcker, både sina egna och andras. Då blir det nödvändigt att göra sig oavhängig både kritikerna och läsarna, som hon markerar avstånd ifrån, för att följa sin egen instinkt. Det enda hon svär trohet mot är ansvaret att ta hand om sina egna färdigheter.

Wise Blood (Blodsbunden) har några nyckelscener på en djurpark, och O'Connor umgicks som sagt gärna med djur – en gång kallade hon sig själv björn – och menar att det är lönlöst att lyssna på en författare som talar om hur man ska skriva, då det enbart resulterar i generaliseringar: det blir som att höra olika djur berätta om sina erfarenheter, och då blir giraffen genast motsagd av babianen.

Essäerna innehåller många olika handfasta råd, som gäller fortfarande: en bra berättelse kan inte återberättas. Vill man bli rik på sitt skrivande ska man lära sig skriva tillräckligt dåligt. En åsikt hon lyckas framföra utan att det låter det minsta bittert eller avundsjukt (Camilla Läckberg behöver inte bry sig).

Att säga att hon inte hade mycket till övers för skrivarkurser är nog en underdrift. Det kan tyckas som något motsägelsefullt, då ett par av texterna här är uttalat inriktade mot hur man skriver. Men hon värjde sig för kollegial läsning: ”Such criticism is generally composed in equal parts of ignorance, flattery, and spite. It's the blind leading the blind, and it can be dangerous.” Vad det handlar om är förstås att hennes höga krav ställer krav på den som ska ge sig på hennes texter, för att det ska bli meningsfullt. Att varna för det dåliga i ett skrivande är något, menar hon, som bara en skicklig lärare kan göra.

Som andra nyckelord ”manners” avser hon det utföringssätt författaren väljer, också en nödvändig ingrediens i kombination med mysteriet. Där finns en ytterligare nyckel till förståelsen av hennes skönlitterära böcker, att det handlar om att vara trogen en teori utanför teorin – alltså, att hon strävar efter en realism med inslag som inte ska kunna ifrågasättas, samtidigt som det som händer ska vara chockerande. Ingen annanstans lyckas det här bättre kanske än i novellen ”Bra folk från landet” (”Good Country People”), om stackars Joy/Hulga, som blir bestulen sitt träben av en falsk bibelförsäljare.

”Manners” är kopplat till ”mystery”, som en underliggande visshet och trygghet att allt har en mening. O'Connor är mer katolsk författare än kristen – åtminstone är det så hon definierar sig själv.

Den här boken är handgriplig, rakt på sak, där Flannery O'Connor vägrar se litteraturen ur en instrumentell synvinkel, och som alternativ ställer hon höga krav på den som ska utföra dess tricks, som hon samtidigt ser som något hantverkarmässigt. Ja, hon är medveten om sina färdigheter, ser det som en plikt att förvalta denna talang. En yrkesstolthet, helt enkelt, som hon inte kompromissar bort.

*

den där gistna dörren du knackar på
och blir insläppt invisad
till ett stort övergivet rum
med tomma garderober

du famlar där söker någonting där
men ingenting fäster, du är bara en aning
lämnad ifred av någon du inte kände igen
i rummet utan fönster

finns det barnkläder där
som läggs på sängen det är - inte ditt
någonting som spricker inom dig
läggs där

du blir kysst sedan
när du går därifrån
och himlen ställer sig på tå
och andas större tvivel

när dörren stängs
och huset bara lägger sig i sprickan
och du försvinner
in i frågan

The Sense of an Ending, Julian Barnes

Jag blev tipsad om den här boken, av en elev. Inte ville jag förstöra något med att då säga att jag har läst Julian Barnes länge, sedan 80-talet, utan jag gjorde som jag brukar: muttrade något om att jag kanske skulle läsa den, men tänkte att jag nog inte tänkte göra det. För det är ju så med boktips, att de nästan alltid leder till leda (hos mig), att jag inte riktigt kan se storheten.

The Sense of an Ending är alltså Julian Barnes senaste roman, hans första på sju år (efter Arthur & George, som jag minns som en stundtals helt fantastiskt bra roman). Den vann Bookerpriset i fjol, kanske som retroaktiv belöning efter att ha de nominerat honom tre gånger tidigare.

Författare kan bli respekterade på äldre dagar enbart tack vare sina ansträngningars och uthållighets skull. Men det är lätt att glömma bort att Julian Barnes också kan ha en rätt tuff sida, att han på 80-talet skrev i en vänskaplig konkurrenssituation med främst Martin Amis – något som gynnade båda. Där finns några av Barnes bästa, mer undanskymda romaner, som svartsjukeparodin Before She Met Me och Talking It Over, som är en replik till Amis tidigare roman Success. Ur svenskt perspektiv vann nog Barnes, då hans böcker har fortsatt översättas – den här har redan getts ut på svenska, som Känslan av ett slut – medan Amis senaste översatta roman var den tråkiga Night Train (1998).

Barnes skriver intelligent, charmigt, om en grupp intelligenta charmiga ungdomar på en brittisk skola i skarven mellan 50- och 60-tal. Samma tid som Ian McEwan skildrde i On Chesil Beach: en exotisk tid för oss, reglerad av helt andra regler. Gruppen kallas ”book-hungry, sex-hungry, meritorcratic, anarchistic”. Här är det gott om fyndiga formuleringar, och man trivs så bra där att man inte gärna vill lämna den här skolan med de trivsamma lektionerna.

Men de växer upp, kommer ifrån varandra, och vi följer huvudpersonen Tonys liv, skoningslöst skildrat av författaren. Han gifter sig, tillåts vara gift i sju rader innan skilsmässan. Nu är han gammal, och minnet är opålitligt när han ska lappa ihop sin bakgrundshistoria: ”How often do we tell our own life story? How often do we adjust, embellish, make sly cuts? And the longer life goes on, the fewer are those around to challenge our account, to remind us that our life is not our life, merely the story we have told about ur life. Told to others, but – mainly – to ourselves.”

Som författare är Barnes ibland något mischievous – jag skulle inte kalla honom någon mysfarbror. Han skämtar gärna, men inte på något enerverande hurtigt sätt; han är alltså ingen jovialisk tvångsskämtare med glimten i ögat. Som centrum i boken finns karaktären Adrian, den intelligentare och mest självklare – ungefär som Percy i Virginia Woolfs The Waves, ni vet han som föll av en elefant och dog. Aha – även här då, ett dödsfall, när Adrian begår självmord, efter att först ha blivit tillsammans med Tonys före detta tjej, knepiga Veronica.

Det är hela intrigen: när Veronicas mamma dör långt in i framtiden, alltså vår tid, testamenterar hon Adrians dagbok till honom. Men Veronica har lagt beslag på dagboken.

Det här är en spännande historia i det lilla formatet, personligt skriven, och undersöker hur vi ska förhålla oss till livet: Barnes erbjuder alltså en variant, med bekymmer och svårigheter blandade med liknöjdhet. Nä, Tonys liv innehåller inte många stunder av det som så käckt brukar kallas ”livskvalitet”.

Barnes lyckas vara behärskad och återhållsam utan att bli tråkig i den här nätt berättade romanen på exakt 150 sidor, och lyckas också pika Amis en smula genom att subtilt citera dennes favoritpoet Larkin. Barn(e)sligt, kan tyckas. Mest imponeras jag av hur Barnes berättelse handlar om hur livet måste omvärderas, att vi måste vara öppna för de överraskningar som ligger i beredskap för att undvika att få det epitet Tony får av Veronika: ”You still don't get it. You never did, and you never will.”

Det enda jag stör mig lite på är att Barnes uppfinner ett punkband som innehåller sonen till en perifer vän till Tony, ett band som har låten ”Every Day is Sunday”. Är det så att eleven trodde att jag skulle uppskatta en Morrissey-referens? Men det finns ju en riktig låt som heter ”Every Day is Sunday” av The Slackers, ett vidrigt amerikanskt punkband med reggaeinfluenser, där en textrad lyder ”do you think I should write a novel”. Hellre skulle den här söndagsboken ha en referens till The Clash ”The Leader” från ”Sandinista”-albumet: ”The people must have something good to read on a Sunday”.

Mannen från Prag. Rainer Maria Rilke, hans liv och diktning, Bengt Landgren

Rutinerade litteraturvetaren Bengt Landgren hann skriva sitt mastodontverk över Rilke, en omfattande biografi, innan han dog i januari i år. Mannen från Prag. Rainer Maria Rilke, hans liv och diktning, utkom i slutet av förra året, och är den första biografin om den här viktiga figuren från modernismens begynnelse.

Landgren förlitar sig på främst tysk forskning, och ignorerar lite nonchalant att det faktiskt har skrivits en del om Rilke på svenska – bland annat den fina boken Några vändningar hos Rilke, av Arne Melberg. Men här saknas främst översättningar av alla de citat som texten innehåller: utdrag från brev och andra texter. Det är som om tiden stått stilla sedan 60-talet, för här står citat från tyska och franska i original. Observera dock att det är ett otyg även när engelska citat inte översätts, i andras böcker: för det försvårar läsningen med den här mängden citat, ibland flera stycken i samma mening.

René Karl Wilhelm Johann Josef Maria Rilke föddes 4 december 1875, alltså med sex stycken förnamn (anteckna!). Två av dessa var flicknamn, för att föräldrarna ville påminna sig själva om en död äldre syster till René, som han hette upp till tjugoårsåldern, innan han tog sig namnet Rainer.

Barndomen var särdeles olycklig. Åtminstone om vi ska tro Rilke själv, och det ska vi nog inte – åtskilliga gånger påpekar Landgren hur han i brev gärna överdrev för att väcka sympatier hos andra. Är det inte så med allas barndom? Vi överdriver åt vardera hållet. Nu blir upprepningarna något av det jag mest kommer att minnas med den här boken, att den kunde ha varit tunnare också av den anledningen; om något kan sägas är det säkrast att göra det två gånger – minst – verkar Landgren resonera, och har skrivit fristående essäer där biografin växlas med dikttolkningar.

Även om Landgrens bok är välkommen är den lite jobbig att läsa. Den har helt klart flera intressanta saker att säga om Rilkes dikter, för Landgren är en noggrann och samvetsgrann läsare, för att inte säga närsynt, men när det handlar om livet blir det mindre spännande. Jag förstår inte riktigt vart Landgren vill komma, exempelvis när han ska bevisa att Rilke inte var bög: ”något som effektfullt dementeras av Rilkes ovanligt tydliga heterosexuella beteendemönster”. Jag hittar ungefär fem tvivelaktiga formuleringar enbart i den meningen.

Däremot är det alltså intressant att följa resonemanget kring Prag – i folkmun är väl annars Kafka ”mannen från Prag”, medan Rilke är mer rastlös äventyrare, som flydde hemstaden för långvariga vistelser i Paris, i Tyskland, i Schweiz, och rentav inbjöds han av Ellen Key till en vända i Skåne och Göteborg i några månader – en sejour som fått ett eget lite för långt kapitel här. Att växa upp i Prag innebar för Rilke likväl som för Kafka ett dubbelt främlingskap.

Språket i boken är mestadels tungt och orörligt, och Landgren verkar inte ha bestämt sig, för ibland lägger han in buspojkens jargong i den anemiska akademikerprosan. Värre är det väl med inkonsekvenserna i resonemanget, som när Rilke beröms för originalitet ”vem annan än Rilke skulle ...” följt av en jämförelse med de engelska metafysikerna.

Bilden av människan Rilke förblir gåtfull: redan Thomas Mann kallade honom för snobb, och onekligen är det något skumt med att hans trots ständig pengabrist unnade sig första klass-resor och flotta hotell, liksom att han frotterade sig med rika smaklösa mecenater samtidigt som han vurmade för arbetarklassen. I breven är han mer ogarderad – men vi ska påminna oss (Landgren undviker sällan ett tillfälle att påpeka detta) att han då ändå höll på med avancerad manipulation.

Rilke var helt klart en kameleont som anpassade sig efter situation och omgivning. Som författare är han ju utpräglat modernistisk, men som människa väldigt traditionell och med ålderdomliga ideal – något som också gör honom till en spännande gestalt, en övervintrad romantiker, med mer gemensamt med Hölderlin än sina samtida poetkolleger.

Någon komplett bok är det förstås inte, hur omfattande den än är och känns. Exempelvis funderar jag på varför Landgren aldrig nämner att Rilke på 10-talet översatte sonetter av franska renässanspoeten Louise Labé. Är det för att hon inte enbart är kvinna, alltså, som de andra kvinnor som nämns i boken, nästan uteslutande älskarinnor och välgörarinnor? I förlagets verkförteckning nämns att Landgren skrivit mängder av böcker om framstående litteratörer – tio manliga namn nämns där. I stället för Labé nämner Landgren att Rilke översatte den långt mindre (er)kända Jacopo Vincenzo Foscarinis sonetter. Vi får också veta att Rilke översatte en mängd andra poeter, däribland enskilda dikter av Leopardi, och rentav en av Fröding.

Labé betydde mycket för Rilke, som senare skulle skriva 1900-talets mest erkända sonetter – Sonetterna till Orpheus. Men också för det djärva bildspråket i hennes dikter, och den starka känslan. En av förtjänsterna med Landgrens bok är att han betonar Rilkes närapå extatiska upplevelse av konstverk, efter att ha arbetat för skulptören Rodin och studerat målningar av Cezanne – något som på tidigt 1900-tal resulterade i hans ting-dikter, som den kända ”Pantern”.

Tack vare Ellen Key blev Rilke tidigt, redan 1904, introducerad på svenska, genom en essä i Ord & Bild. Intresset är bevarat, med nya översättningar på 2000-talet av både Sonetterna till Orpheus och Duinoelegierna. Och intresse finns också på andra håll: för tre år sedan tatuerade Lady Gaga in några rader från Rilkes Brev till en ung poet:

”Prüfen Sie, ob er in der tiefsten Stelle Ihres Herzens seine Wurzeln ausstreckt, gestehen Sie sich ein, ob Sie sterben müßten, wenn es Ihnen versagt würde zu schreiben. Dieses vor allem: Fragen Sie sich in der stillsten Stunde Ihrer Nacht: Muss ich schreiben?”

Madonnas påstådda haveri

Efter DN-artikeln igår om hur kvinnliga artister bedöms strängare än manliga diton, var det kanske inte så förvånande att många av recensionerna av Madonnas konsert skulle bli mer ängsliga, formade av ödmjuka försök att verkligen förstå storheten i showen. Alltså flera stycken inställsamt ansträngda positiva recensioner (bland annat i Svenska Dagbladet och Aftonbladet), förutom de obligatoriska sågningarna. Jag vet inte vad som är värst.

Madonna tillåts inte vara sexsymbol som gammal, något som är förborgat männen. Men då undrar jag vilka män i hennes ålder som ”kommer undan” med det. Att jämföra med Iggy Pop (11 år äldre) är lite väl desperat. Eller Neil Young (13 år äldre). Eller Mick Jagger (15 år äldre). Var finns alla dessa jämnåriga manliga sexsymboler inom rockmusiken: hängs det upp bilder på Prince (jämnårig med Madonna) jämte Justin B & Justin T?

När den ett år yngre Morrissey visar lika mycket hud som Madonna möts han enbart av förakt, kallas tjock och ful. Eller när han för tre år sedan klädde av sig naken för att lansera singeln ”I'm Throwing My Arms Around Paris”, vilket blev nyhet på Expressens kultursida först i våras. Likaså den sju år äldre Pluras riksberömda mage: att mena att publiken enbart älskar att se den i tv är inte sant, att döma av reaktionerna i de kommentatorsfält som skribenterna själva gärna håller sig ifrån.

Att Madonna borde beundras för att trots begränsade färdigheter ha lyckats hålla sig kvar som artist – en av ytterst få som har en karriär i behåll efter 80-talet – föresvävar inte tyckarna, utan de fläskar på med rutinmässiga argument om utseendet. Men här kommer en objektiv bedömning: Madonna är fortfarande snyggare än Iggy Pop, Neil Young och Mick Jagger.

När kvinnliga artister stämplas som trasiga vrak – senast Rihanna i Borlänge – betyder det inte obligatoriskt att manliga artister ”kommer undan” med det. För några år sedan var Robbie Williams i exakt samma position, med liknande excesser. Det är möjligt att han inte kallades ”porrig”, men han läxades upp av media med moraliska omdömen och diverse diagnoser ställdes av amatörpsykologer till popskribenter. Jag har svårt att se att Pete Doherty kom lindrigare undan än Amy Winehouse, i egenskap av man.

Tro inte heller att dessa tyckare kommer att hålla igen i vinter när ”Så mycket bättre” sänds med Olle Ljungström som en av artisterna. Då kommer spekulationer kring hans mentala status att föras av journalister som borde ha bättre saker för sig.

Om Madonna ska läxas upp för något är det enbart för att hon på Ullevi avstod från att spela sin bästa låt från nya skivan, ”Love Spent”, skriven av Morrisseys gitarrist Alain Whyte.

A Breath of Life (Pulsations), Clarice Lispector

I don't know if it's the dream that makes me write or if the dream is the result of a dream that comes from writing. Are we full or hollow? Who art thou that readest me? Art thou my secret or am I thy secret?

Litteraturen som skapelseberättelse, det är vad Clarice Lispector sysslar med i sina böcker, varav vi på svenska fått ta del av flera nya översättningar på 2000-talet. Engelskan ligger ett steg före, med New Directions serie med fyra nyöversatta böcker som nu i sommar ges ut med enhetliga omslag, där varje omslag är en fjärdedel av ett porträtt av författaren. Den största gåvan där är att Lispectors sista roman, skriven parallellt med Stjärnans ögonblick, Um sopro de vida: pulsações för första gången översätts till engelska, som A Breath of Life (Pulsations). Översättare är Johnny Lorenz, som nog översätter Lispector mer respektfull än somliga av de tidigare engelska kollegerna.

Det finns ett överdåd i hur boken presenteras, vilket är helt i linje med hur författaren skriver: utöver en presentation av sekreteraren Olga Borelli har Benjamin Moser (som för ett par år sedan skrev en lysande Lispector-biografi, Why This World) skrivit ett brev till regissören Pedro Almodóvar, med den lite naiva förhoppningen att denne ska skriva ett förord, en uppgift han sjappar ifrån, även om han medger parallellerna mellan denna roman och hans senaste film, The Skin I Live In.

Även det här är en historia som varierar Frankenstein-mönstret. En skapelseberättelse, en berättelse om skapande, där den manlige författaren skapar en kvinna, Angela Pralini. En karaktär? Nja, hon är en överskridande figur, en passiv mottagare av både Lispector och mannen som skapar henne, men också en varelse med helt egen vilja, som revolterar, som styr sitt eget öde. Lika mycket djur som människa: ”Oh sweet martyrdom of not knowing how to speak and only bark.” Att finnas till betyder bara att sakna en tidigare tillvaro, att vistas i immanensen, i begäran att få ha blivit kvar.

Den som skriver skapar, och till en början resonerar Lispectors uttalat manlige protagonist kring skrivandet. Författaren är både skugga och spegelbild (spegling): både imitatör och förvandlare. Berättelsen formas kring paret skapare och skapad, mannen och kvinnan – dubbleringen, som ändå bara är en upprepning. Att vara den beskrivna som blir den som skrivande. Gnistan som ger liv, som ger litteratur – livsgnistan, ett upphov. Skapat i skepsis, i det manifesterade tvivlet, i smärtan: ”Every birth is a cruelty. Things that wish to sleep should be left asleep.”

Hon skriver pluralistiskt, med sikte på den oväntade ökningen. Som hon själv skriver: det här är inget man ”gillar”, för det är bara en ytlig föreställning; inte heller är det något som kan kategoriseras som ”bra” eller ”dåligt” – det är en intensiv litteratur. Hon är en riktning, en utpekande kraft, och inget man egentligen kan ”lära sig”. Skulle hon haft svenska som modersmål skulle läsarna här bara hitta saker att anmärka på: hon använder för många kolon, hon är för överdriven, är för forcerad, hon kan inte sålla … Vi kan klaga på att hon skriver för intensivt, för känslomässigt extatiskt – vi i Sverige som vill ha författare som skriver böcker som Anders Svensson spelar fotboll: habilt, kunnigt, lojalt.

Clarice Lispector har kontakt med andra erfarenheter, med andra tidsåldrar. Det är ett organiskt skrivande, där hon stolt söker upp rundgången, i skepsis mot det som är för ordnat och bra. Med Angela har hon inte skapat en karaktär: hon – alltså han – hen – har skapat en människa (som har skapat en människa), och hon skriver i presens, i ett nu som inte är infångat eller fixerat. Det är ett frihetsnu, i rörelse – ungefär som Brancusis märkligt rörliga statyer, som är linjer vars början och slut inte är något för blicken att uppfatta.

Angela identifierar sig: ”I, frightened gazelle and yellow butterfly. I'm no more than a comma in life. I who am a colon. Thou, thou art my exclamation. I breathe myself thee.” Hon vädjar också om att bli kvitt sin tillvaro som öppen (öppnad?) parentes, men mest är hon en Trilby till en Svengali (du kan stava till det?). Hon är ett intellekt som rör sig mot intuitionen, för att befria sig från tankar. Hon är också en Miss Hyde: den som plockar fram det irrationella, ett språng rakt in mot de djärva idéerna.

Samtidigt som Angela är en skapad karaktär blir hon människa, med barndomsminnen, som plockas fram. Det skapar en reva i romanen, som att Lispector medvetet planterar in egna ifrågasättanden, att objektet blir subjekt. Inte är det någon utpräglad dialog mellan de två protagonisterna, men inte heller monolog, utan något annat, som alltid i enlighet med Lispectors sanningsanspråk, där hon strävar efter något mer än rena fakta.

Lispectors skrivande är hämningslöst, hejdlöst och alltid starkt. Jag känner inte till något som fyller mig med mer eller större häpnad: ”An attempt to sensitize the language so that it shivers and shakes and my earthquakes opens frightening fissures in this free language”. I vanlig fiktion har allt som sker vanligtvis någon betydelse, och du kan läsa tematiskt, strukturellt, och identifiera motiven. Men det här är en annan typ av realism, där du följer berättelsens non sequitur.

Nålen i kompassen är riktad mot gud(en), mot mysticism, mot Intet. Utöver kopplingen till Mary Shelleys dystra roman om monstret skriver Lispector som Johannes av Korset korsad med William Blake. Angela lever i flykt mer än i förnekelse, i frihetstrots, och hon passerar också författaren, som nostalgiskt antagonistiskt bara kan bevittna hur hans skapelse blir mer författare än han själv är och har varit. Angela – den egentliga författaren, utanför författaren.

Romanen publicerades 1978 på spanska, med Borellis redigering av den ostrukturerade textmassan. Redan då lokaliserade Lispector en annalkande fin de siècle-känsla, som hon också nämner, liksom att hon tycker sig leva alldeles intill året 2000, och hon tänker sig också år 3000, rentav 40,000. För en skapelseberättelse är också en apokalyps – födseln betyder döden, och A Breath of Life är lika mycket rekviem som förlossning.

Att födas betyder ju att dödas: döden är inskriven i fostret, och Angelas dödsmedvetenhet löper som en ond påminnelse genom hela romanen, något som förstärks av hur författaren själv – Lispector – var döende, och skrev sina sista ord. Därför är romanen också ofullständig, och spontan, och tillåter oss att komma nära en annan skapelseprocess, alltså skrivandet. Texten är ful(l) av skavanker, motsägelser, det söndriga, innan den blir tillrättalagd: det som kan uppfattas som tokigheter.

Jag misstänker också att övesättaren Lorenz varit mer noggrann med originalets kantighet än tidigare engelska översättare (på svenska finns den suveräne Örjan Sjögrens översättningar att tillgå). Åtminstone finns åtskilligt av den nästan punkiga slagordsestetik (1977) bevarad, och för första gången säger hon ”Hell” och ”fuck” på engelska: därmed blir romanen också vittnesbörden om en förlöst författare, att vi bevittnar en annan typ av förlossning.

Lispectors skrivande utspelar sig inom girigheten inför tiden. Döden och galenskapen är bokens huvudsakliga teman – och rädslan, främst, den rädsla hon försöker blidka och förminska och ignorera, utan synbar framgång. Var hon galen när hon skrev? undrar Moser inledningsvis, och hänvisar till moderns våldtäkt av ryska soldater, med syfilis som följd, och uppfattningen att den kunde botas med en graviditet: när Clarice växte upp var det enbart för att se modern förtäras och dö av sjukdom.

Lispectors sista – alltså sistsista – roman försöker befria sig från smärtan och från erfarenheterna. Det är en begäran. Kanske det är så man ska uppfatta dess galenskapsmotiv: att hon ser det som ett perfekt stadium, en platå ovan lidandet. En önskan om kontroll, att (be)härska det sjuka: men också en lockelse. Även med Lispectors mått är det en märklig roman: rörig och ofokuserad, men med stunder av sällsamt fokus, så där hela tiden, att det som förefaller okoncentration är något som är skapat det också, hela tiden uträknat av den sluga författaren.

I want every sentence of this book to be a climax.

Gå vilse. En fälthandbok, Rebecca Solnit

”Att gå vilse: att förlora sig, vällustigt ge sig hän, förlorad i din famn, förlorad för världen, fullständigt uppslukad av det som är så närvarande att allt runt omkring bleknar bort.”

Att frivilligt gå vilse är kärnan i den udda bok Rebecca Solnit gav ut för sju år sedan, och som nu äntligen kommer ut på svenska, i översättning av Sofia Lindelöf: Gå vilse. En fälthandbok (Daidalos). Att överge planen, tillåta sig att försvinna. Ordet ”lost” betyder ju både ”vilse” och ”förlorad” på engelska.

Men det är inte allt: Solnits bok är också en konsthistorisk undersökning av den blå färgen, med exempel från medeltida triptyker och Yves Kleins monomana monokroma besatthet. Mitt första läsår på skolan, 1998-99, ingick jag i en grupp där vi till varje sammankomst diskuterade det blå, utifrån musik, konst och litteratur (Billie Holiday, Wittgenstein (och Derek Jarman (och Kieslowski)), Novalis, Picasso, men också GG, vår konstnär på skolan, och hans berättelse om en blå erfarenhet). Det enda jag minns är hur givande det var, hur utmanande, och hur vi kunde bli oense och ense inom vissa ramar.

Och det är inte heller allt, med den här boken, för Solnit diskuterar också sitt eget liv, sin egen bakgrund, utifrån den här estetiken om försvinnande – att vilja tappa bort sig själv. Där utvinner hon en egen art av självbiografiskt skrivande, som inte är så där jobbigt inriktat på den egna personen, som inte hela tiden vädjar sitt ”titta på mig!” Hennes stil är retsam, uppfordrande, när hon avstår från att lägga fokus på sig själv.

Hon vill se livet som en strävan mot någonting, som en längtan som inte kan eller bör uppfyllas. Vi kan och vi ska söka detta något som vi inte ens vet vad det är, hävdar hon, med Platons argument kring Menon. Hon öppnar för osäkerheten. Att gå vilse – det är lätt att se den metaforiska betydelsen, att också göra sig dum, det vill säga okunnig. Det finns en fara i kunskapen, att den förstör mer än den alstrar.

Som barn försvann jag ibland, plockade med mig kex, skorpor, russin, och kröp ihop i diken och på slänter, i skydd av buskar och växtlighet som tillåtits ta över hela terrängen. Där tillbringade jag tid, så länge att jag glömde bort var jag befann mig, hur jag skulle hitta tillbaka. Om jag skulle: om det inte var så att jag hade hittat, genom att gå bort. Att leva det kursiva. Jag behöver inte heller gå långt för att gå vilse, med mitt dåliga lokalsinne.

Utöver essäer om egna försvinnande, teorier, och resonemang kring konst, delger Solnit porträtt av människor som på något sätt delar hennes uppfattning, både från sin egen släkt och annorstädes. Det är ett skrivande som är mer gränslöst än gränsöverskridande: det är makligt utfört, men också tålmodigt och precist. Hon skriver både skarpt och poetiskt: ”Vissa saker har vi bara så länge de är förlorade, vissa saker är inte förlorade så länge de förblir avlägsna.”

Utan att nämna Rilke är hon ute i liknande ärende, för Rilkes ord att ”det är och förblir ett oändligt avstånd även mellan människor som står varandra nära” (Mirjam Tuominens översättning) fungerar också på Rebecca Solnit. Hon berättar om några kvinnor som korsar gränsen – go native, som det hette – ett vidrigt öde, som jag uppfattade det från westernfilmerna; här avstår de frivilligt från civilisationen för att leva bland irokeser, comanches, senecaindianer: de lever i övergångar, visar Solnit, och hade kanske bättre möjligheter där, i synnerhet som kvinnor på 1700- och 1800-talet.

Delvis i anslutning till detta skriver Solnit om countrymusiken, den förtalade genren som hon försöker ge upprättelse, med fina resonemang kring låtar som ”Long Black Veil” och andra mordballader. Hon gör också en fin tolkning av Hitchcocks Vertigo/Studie i brott, bland annat genom att jämföra den med Fitzgeralds Den store Gatsby.

Det fanns för mig som barn också en befrielse i att få ha fel. Att leva i ovisshet, i ett förstadium till missförstånd. Världen var rikare då, mer vidsträckt. Sedan kom de dumma lärarna och sabbade allt, med sina kunskaper i biologi och språk. Det var en lyckligare tid när jag visste utan att veta vad jag höll på med. Allt var fantasi, och på ren norrländska – otrasigt.

Solnit använder den gamle amerikanske krigsministern Donald Rumsfeld – här endast kallad ”blodsugaren” – berömda utsaga om kontingensen: ”Det finns kända vissheter. Detta är saker som vi vet att vi vet. Det finns kända ovissheter. Det vill säga att det finns saker som vi vet att vi inte vet. Men så finns det också okända ovissheter, de saker som vi inte vet att vi inte vet.” Som Solnit också påpekar glömde blodsugaren bort det kanske viktigaste: det vi inte vet att vi vet, alltså det som skulle kunna vara tillgängligt om vi bara brydde oss om det, försökte nå det. Solnits bok är i bästa mening ett försök att sträcka sig efter den där ovissa kunskapen, som vi har eller borde ha.

Det här är förstås en fantastisk bok, på många sätt: den argumenterar varsamt, berikar, öppnar för idéer, uppslag. Det är fruktbart att läsa den som just en handbok, som att den skänker impulser att ge sig iväg, in i det vilsna/förlorade, att bli inspirerad till spännande upptäckter. Och finna tomrummen, saknaderna.

(Målning Gunnar Gauffin.)

Hit & Miss

Yrkesmördaren Mia är transsexuell. Hen spelas av Chlöe Sevigny med löspenis, men den mest udda scenen är inte duschen i inledningsscenen, utan när hen senare tänder en cigarett – i en bil! Något jag inte sett i verkligheten sedan 70-talet. Det andra såg jag på 80-talet senast.

Mia har tidigare varit man, och får här reda på att hen har en son, elvaårige Ryan, ute på vischan, där han bor med sina tre halvsyskon efter att mamman dött. Mia kommer dit för att försöka lappa ihop familjen, som betraktar Mia med yttersta vaksamhet och misstänksamhet, och öppet förakt.

Det här är norra England – serien är inspelad i Manchester – något de brittiska tv-kritikerna inte verkar ha fattat, då de inte varit känsliga för nyanserna i hur familjen snackar och beter sig mot varandra. Här läggs bristen på omsorg i öppen dager, främst i den äldsta dottern Riley, som söker sig till en flåbuse för uppmärksamhet och tröst, grannen som äger huset. En riktig otäcking – Mia får ta fram sina yrkesmässiga färdigheter för att freda familjen, och hen är verkligen tuff och cool – dricker konjak direkt ur flaskan, till exempel. Serien utvecklas till ett western-drama, där hon tar rollen som räddaren.

Något som visas i hur hon går i cowboy-boots – men det är bara en av detaljerna, även Riley har en western-skjorta – och i hur fotot förstärker känslan av familjens hus som ett fort under belägring, liksom av hur den karga atmosfären förstärks av närbilder på växtligheten omkring, ungefär som i Andrea Arnolds Wuthering Heights. Här är det våldsamt, roligt och spännande om vartannat.

Musiken förstärker också intrycket av att Hit & Miss är en western i första hand. Även om det finns låtar av Kanye West, P.J. Harvey (och kopian Anna Calvi) och Joy Division, och en fantastisk scen där Mia sjunger karaoke till Morrisseys ”Let Me Kiss You”, är det mesta åt westernstuket. Men mest av allt en helt fantastisk tv-serie, tack vare inte bara atmosfären och den rätt enkla premissen om orättvisa och hämnd, utan också för att skådespelarna är så trovärdiga – inte minst syskonskaran, där förutom Ryan och Riley finns killen Levi och den oemotståndliga minstingen Leonie, som då och då pratar med sin döda mamma, när hon inte muttrar ”mardy bum” eller andra lysande oneliners. Sevigny gör ett fullgott jobb i rollen som Mia, om man bortser från problemen att tala med irländsk accent.

Serien är långt bättre än man vågade hoppas på, bland annat tack vare skådespelarna och hur man har tillvaratagit atmosfären, som är kylig på alla plan, och ibland spöklik, på gränsen till övernaturlig. Men också hur den välvalda musiken tillåts vara ett kommenterande inslag, och hur allt hör ihop.

Alla älskar dig när du är död, Neil Strauss

Neil Strauss har skrivit biografier om Marilyn Manson och Mötley Crüe, och så några böcker jag inte har läst: en uppmärksammad raggningsbok (Spelet) och böcker om porrfilm. En driftig journalist, som väl är vad man förr brukade kalla ”flyhänt”. Nu har hans samlingsbok Alla älskar dig när du är död utkommit på Lind & Co, i Niklas Darkes översättning. En samling med bonusmaterial från de cirka 3 000 artiklar han har skrivit, om mestadels rock- och filmstjärnor.

En mastig lunta på 699 sidor är det, och då underlättar det att Strauss är flyhänt, och vet vilka älsklingar han ska döda. Här finns exempel på både lyckade och misslyckade intervjuer, men också på lyckliga och tragiska människoöden.

Det är en bok som är klippt som en dokumentär, där de olika rösterna avlöser varandra: när någon artist nämner en annan artist, blir denne föremål för nästa intervju. Och Strauss strösslar med cliffhangers, med fortsättningar, där han delar upp i sekvenser.

Att intervjua är förstås svårare än man kan tro: jag har alltid beundrat de där talkshow-värdarnas förmåga att få gäster att öppna sig – givetvis med assistenters och manusskrivares undsättning – men kan lika mycket störa mig på den självupptagenhet som vissa journalister visar: jag minsann fick artisten att säga det där speciella, det ingen annan lyckats med! När det blir för mycket fokus på den som intervjuar är det något som har gått på tok. (Ungefär som en bra fotbollsdomare gör sig osynlig under matchen och lyckas undvika att bli föremål för diskussion efter matchen.)

Att ställa rätt sorts frågor, ja – men det är ju ändå bara så att journalisten gör sitt jobb, och det är sådant man lär sig. Neil Strauss torde vara en bra journalist, och det är han kanske tack vare att han är en Leonard Zelig, en kameleont som anpassar sin personlighet efter den han intervjuar. Till gagn för oss som läser har han nosat fram de intressanta detaljerna, de udda inslagen – den här boken är något av en uppsamling av överblivet material, ett underlag som inte passat för de tryckta intervjuerna i mestadels Rolling Stone eller New York Times.

Här visar han också en fin självdistans, när han tar sig an ämnet med ganska okonventionella metoder. Det kan behövas eftersom artister är galningar typ halva bunten. Många av dem är egenartat karriärinriktade, styrda av en framgångsdrift som smittar av sig – här finns så klart några intelligenta typer, men också en del spån och våp. De kan vara lika makalöst begåvade som makalöst dumma. Gemensamt har de sin verklighetsfrånvända sida – även om Bruce Springsteen är ett visst undantag borde någon berätta för honom att man inte ger 200 procent i dricks, till exempel.

Annars är det ont om överraskningar: de man har en bild av som tråkmånsar bekräftar detta med råge, även om jag oroas en aning att en av dessa, Moby, gillar Flannery O'Connor (en författare många artister gillar, som Nick Cave, P.J. Harvey och Bobby Gillespie). Kanske det är lite oroande att de som ger mest sympatiskt intryck råkar vara britter, som Hugh Laurie, David Bowie och medlemmarna i ett band som heter Led Zeppelin.

Som avslutande appendix en enkät kring den försvunne musikjournalisten Paul Nelson, som på 60-talet försvarade Bob Dylan, och hyllats för epokgörande insatser. Sedermera försvann han, arbetade i en videoaffär eller drog sig helt undan. I den här texten ger Strauss ogarderade kommentarer, kanske som ett indicium på att detta öde kunde ha varit eller kan bli också hans eget. För oss alla lurar denna lockelse att bara ta till flykten.

En mastig bok att ta sig igenom. Eftersom artisterna i så många fall tagit droger finns gott om stolligheter i deras idévärldar, och Strauss antecknar flitigt. Det blir tyvärr också något av lyteskomik, där han ibland tar sig förbi deras integritetsbarriärer. Bara för att det är så lätt, i somliga fall. Då solkas läsningen av en grymhet, och jag kan inte längre skratta åt de inslagen. Till Strauss försvar kan sägas att han med subtila markörer redovisar var hans sympatier ligger: ogillar han någon är det ganska lätt att förstå det på både hans följdfrågor och sidkommentarer.

Havet. Fyra lyriska essäer, Monika Fagerholm & Martin Johnson

90-talet var rikt på populärkulturella referenser till havet. I Coppolas film väste Gary Oldmans Dracula decenniets mest minnesvärda filmreplik till Winona Ryders Mina i havsgrön klänning: ”I have crossed oceans of time to find you”. Suede gav oss i en av sina mest kryptiska sånger (”Killing of a Flash Boy”) den ultrakryptiska raden ”Think of the sea as you murder me”. Och när Olof Lagercrantz ombads kommentera britpopbandens referensramar svarade han att Oasis förhöll sig till The Beatles som ett glas ljummet vatten förhöll sig till havet.

Inga av dessa exempel finns med i den bok författaren Monika Fagerholm och radioproducenten Martin Johnson har skrivit tillsammans, Havet. Nä, de har andra referensramar. Ursprungligen var det här också radioprogram, som har utmynnat i en lite längre bok av typiskt osorterat slag, där anekdoter och personliga minnen blandas med intervjuer och faktaredovisning.

Underrubriken ”lyriska essäer”? Vad är det? I det här sammanhanget mest en ursäkt för att skriva kortfattat - ”förtätat”. Enmeningsmeningar. Författarna spånar fritt, och tar hjälp av författare med någon koppling till havet – Inger Alfvén, Tomas Tranströmer och Kristian Petri intervjuas – och Shelley, Joseph Conrad, Jules Verne med flera diskuteras. Att Shelley skulle ha haft en bok av Sofokles i handen när han drunknade håller jag för lite otroligt. Dels drunknade vittnena, och dels läste han grekiska enbart för att översätta, och när det är storm blir den sysslan lite besvärlig att utföra. Däremot hade han Keats diktbok Lamia i fickan när han spolades upp på stranden tio dagar senare, något som inte nämns här.

Nåväl. Här finns också några resonemang kring vem som har gjort den bästa tolkningen av Leonard Cohens ”Halleluja”: ”Jeff Buckley, han med den enligt mitt tycke allra vackraste tolkningen av Leonard Cohens 'Halleluja' – underbar annars också, men på nåt sätt vid det här laget lite söndersjungen och slätstruken; alla sjunger den.” Enligt mitt tycke är det här en lite väl sönderskriven och slätstruken uppfattning, alltså en kliché, om förtjänsten i Buckleys version och att låten har tolkats för många gånger, och något som faktiskt blivit ännu mer uttjatat: alla som klagar på mängden av versioner.

Nåväl. Vem som har skrivit vad i boken är inte så viktigt, även om vi som sagt får en del barndomsminnen som måste härröra från Fagerholm. Hon är en av få svenskspråkiga författare som använder semikolonet; det är tråkigt att hon nästan alltid använder det felaktigt.

Boken navigerar lite ostrukturerat hit och dit över sina ämnen. Tomas Tranströmers morfars vaxduksbok från 1800-talet plockas fram. Kristian Petri pratar om hotellrum i Paris. Jonathan Franzen åker till en ö och läser Robinson Crusoe. Möten med människor som har havet som sitt yrke. Det finns ett högstämt allvar i allt som redovisas, ett tonfall som erinrar om journalfilmer från 40-talet.

En förutsättning för de flesta med en relation till havet är besatthet, total försummelse. Här finns berättelser om ensamseglare som försvinner eller kapas av pirater, människor som söker äventyret och friheten och finner detta i överflöd, ja, men också med stora uppoffringar. Det enda vettiga Björn Ranelid har sagt var när han – givetvis på 90-talet – kommenterade en av äventyraren Göran Kropps bravader: ”Nästa gång ska han segla ensam på en lakritsbåt över Atlanten”.

Det var länge sedan jag läste en bok som gjorde mig så uttråkad.