Dracula, Bram Stoker: Adapted by Roy Thomas & Dick Giordano

Dracula har blivit tecknad serie åtskilliga gånger, med varierat resultat: men det är en suggestiv berättelse, som ibland faktiskt tjänar på att kortas (Bram Stokers roman har gott om ökenpartier).

Att det är serieförlaget Marvel, mest känd för superhjälteserier, som ser det som sin uppgift att agera folkbildare med sina illustrerade klassiker, är på ett sätt lovvärt, men jag kan ibland önska att det hade skett lite mer ambitiöst. Just Dracula har bearbetats av Roy Thomas, med Dick Giordanos illustrationer. Giordano dog förra året, och då utkom en samlingsvolym med deras Dracula-relaterade arbeten, som började publiceras 1974.

Ambitiöst med extramaterial, där man kan följa processen från skiss till teckning till färglagd serie. Någonstans på vägen försvinner dock magin.

Tidstypiskt, ja. Det är en estetik som skickar mig rätt ned i minnen som stavas ”Chock” och ”Skräckmagasinet”. Jag är inte helt övertygad i att det är en bra idé att låta Dracula ha raggarmustasch heller. Giordanos teckningar har också en del barlast från hans arbete med superhjältar, och är muskulösa och ger sken av att vara i full färd att ta på sig superhjältedräkterna.

Vad som är nytt är väl datoriserad färgsättning. Men jag tycker att det, trots förkortningar och strykningar, är för mycket text. Inte är det så värst skräckinjagande heller. Ungdomar läser inte serier, så för vem utgåvan är tänkt är inte svårt att lista ut: medelålders i behov av en nostalgikick.

Ready with ready wit

Jag tror att människan av nödvändighet är fientligt inställd mot sig själv och att hon inte kan erkänna sig själv och att hon inte kan älska sig själv helt och fullt om hon inte är föremål för en fördömelse.

Georges Bataille, Litteraturen och det onda

Vad Nobelpris är 3vligt!

Även i år ska ett Nobelpris i litteratur delas ut, och även i år kommer många att sucka och himla med ögonen, och som vanligt vill jag vara cool och skita i alltihop, men jag kan inte låta bli att tycka att det är vanvettigt skoj att litteratur diskuteras i flera dagar, överallt, att det når många som annars inte bryr sig ett skvatt. Jag summerar gamla tips:
2006: Hugo Claus, Inger Christensen, Adonis, Orhan Pamuk, J.D. Salinger. Tre av dem är döda nu, och det blev Pamuk som fick priset.
2007: Don DeLillo, Ko Un (Herta Müller inom parentes). Det blev Doris Lessing.
2008: Herta Müller, Adonis, Cormac McCarthy. Det blev Le Clézio.
2009: Herta Müller, Adonis, Cormac McCarthy. Det blev Herta Müller (äntligen!).
2010: Cormac McCarthy, Abraham B. Yehoshua, Jon Fosse, Alice Munro. Det blev Mario Vargas Llosa.
På skolan tippar jag i år Pia Tafdrup, Cormac McCarthy, Les Murray, Adam Zagajewski.

Skiftande speglar. Essäer & porträtt, Crister Enander

För några år sedan gnällde några svensklärare på min skola, på en konferens. Vi får aldrig någon fortbildning, gå på några kurser, lyssna på föreläsningar, åka på resor. Vilda planer gjordes upp för att åka till Island. Min kollega W sa på sitt försynta vis: – Jag tycker det är bra fortbildning att läsa Björns blogg.

Tack, W! Fortbildning finns på ställen där man inte tänker sig att de finns. På en blogg, liksom. Själv brukar jag fortbilda mig med att läsa böcker som har anknytning till mina ämnen – det ger ofta mer än att åka på dessa dyra fortbildningsresor, där en fyrtiofemminutersföreläsning sällan blir lika bestående som läsningen av en bok på säg 283 sidor.

Som Crister Enanders bok Skiftande speglar. Essäer & porträtt (h:ströms), som samlar några av hans texter från senare år. Det är fort- och folkbildning, och det är en uttalad ambition från hans sida, att det här ska vara tilltalande och angeläget. Du får åka på många kurser för att skramla ihop till mycket lärdom som samlas i dessa sammanlagt 48 texter.

Han skriver om främlingens blick, om att inte tillhöra. Som klassresenär väntar man bara på att avslöjas, på att använda besticken på fel sätt (bildligt och bokstavligt: det finns få människor som jag hatar lika intensivt som Magdalena af Ribbing; för mig betyder vett och etikett något helt annat än att veta om vattenglaset ska stå på höger eller vänster sida om vinglaset).

Men Enanders bitterhet handlar mer om vårt lands kulturella förfall. Det är en befogad bitterhet. Bilda oss! skriker mina kolleger. – Gör det själva, säger jag. Enander skriver om sorgen i förnimmelsen i att tillhöra ett utdöende släkte, något Harold Bloom har talat om i många år i många böcker och i många intervjuer: jag kommer att bli exakt likadan, ge mig bara tiden till det. När jag pratar med andra om litteratur får jag alltid känslan av att de menar något annat.

Det är lätt att dela Enanders oförställda entusiasm inför det lästa. Jag kan också undra varför inte fler är så ivriga att förmedla glädjen som det innebär att läsa: för det är kul att vara bildad – det är en glädje som inte kan mäta sig med mycket annat.

Omständigheter ställer det så att jag tar mig an Enanders essäsamling precis efter att ha avslutat läsningen av Virginia Woolfs essäer, i en kommande utgåva på ellerströms förlag (de små förlagen som folkbildar oss). Det är skrivet i ett helt annat temperament, men – det är ett temperament. Enander är busungen, som kaxigt knyter näven i fickan och yttrar sig spefullt. Han är skeptisk och frän. Och hon också: för de har mer gemensamt än man kan tro, där de närmar sig litteraturen från olika infallsvinklar. Båda vill väl: de är båda uppfyllda av ett sällsynt allvar, som ger texterna en prägel av ödesmättad slutgiltighet.

Med Olof Lagercrantz som exempel – en av hans många återkommande samtalspartners – visar Enander hur litteraturläsning är något helt annat än verklighetsflykt: den slungar oss tillbaka mot oss själva, i konfrontation med våra tillkortakommanden, i försök att återupprätta något av vår förlorade (eller bara borttappade) heder. Det är en av den här bokens många befriande insikter.

Boken innehåller grovt uppskattat minnen, möten och porträtt. Dagens Sverige utmålas som ett ynkedomens land, och det är svårt att gå i polemik. Hur fan ska man kunna må och trivas i det här djävla landet? När jag läser beundrande ord om exempelvis Jan Myrdals konsekvens är det svårt att inte tänka på Enanders egna konsekventa hållning.

Vad som förenar Enanders favoriter är att de är verklighetsskildrare, även om jag är rätt säker på att han menar något annat än Göran Greider, när denna snackar om att det är för få av ledamöterna i Svenska Akademien som skriver om verkligheten (de ska alltså skriva om verkligheten på Greiders sätt: några sådana anspråk reser Enander aldrig). Ett sammanhållande tema är också melankolin, att det finns en närhet till svårmodet hos många av objekten här.

Jag roas också av fina skildringar av tonåringens första stapplande steg mot litteraturen, hur den unga hungern ersätts av den vuxnes identiska hunger efter nya upptäcker. Enander stagnerar inte: han fortsätter, och i läsningen blottlägger han nya inblickar. Det är med fantasin och inlevelsen han läser, och till bokens många förtjänster hör hur han lyckas säga något nytt om Ekelöf, genom att blåsa bort det obligatoriska akademiska damm som alltid samlas över våra litterära ikoner. Här skriver Enander friskt och vågat, och betonar det mänskliga hos Ekelöf, det unika hos Ekelöf: gycklare och demon, kan tyckas, och det storartade i rikedomen hos Ekelöf, att han bara ger och ger och ger.

Boken saknar dock publiceringstillfällena för de enskilda texterna. Men det kan jag leva utan, efter att ha vistats i Enanders energifyllda sällskap, där han outtröttligen skriver lika allvarsamt som lättsamt, och alltid med lärdomen på sin sida. Och om det är svårt att säga något nytt om Ekelöf, hur är det då inte med Kafka? Här antyder Enander en symbios mellan Kafka och fadern, som kan ha varit nödvändig för skrivandet av texterna, att Kafka behövde fadern – givetvis på ett undermedvetet sätt, så där som alla djupa sanningar är undermedvetna.

Arne Anka – Voodoo vid vatten, Charlie Christensen

Svenska komiker är av två sorter: de som anstränger sig, och de som bara är ansträngda. Tyvärr dominerar den andra sorten. För rätt länge sedan, kring 1990, läste jag osunt mycket serier, och tyckte att det var där (och ingen annanstans) de svenska komikerna höll till: Joakim Pirinen, Lena Ackebo, Charlie Christensen. Ja, Arne Anka var ibland en daglig nödvändighet, och även om jag har sett att han har återkommit lite då och då har jag inte brytt mig så mycket om det.

Förrän nu, då jag läser Voodoo vid vatten, som lär vara den nionde samlingsvolymen. Arne har sonen Knaster vid sin sida, men bara stundtals: oftare tampas han med forne vapendragaren Krille Krokodil, som jag minns som mer av bifigur från den gamla tiden.

Ärkekverulanten Arne är vid gott mod, eller bara dåligt. Han gnäller på det mesta. Tyvärr tar också Christensen i så han spricker, och det är inte helt klädsamt. Bilderna tillför inte heller så mycket.

Tycker jag, tills jag läser en nostalgisk serie om New York 1973, som är rätt finurlig, ända fram till den svaga finalen. (Och på ett toalettbås låter tecknaren någon ha klottrat ”KILL THE CHARLIE”, under dessa Vietnamtider, vilket är ett snyggt internt skämt.) Det är vackert tecknat, och det syns påtagliga influenser från Robert Crumb. Miljöskildringen är så finatt jag nästan struntar i ett ologiskt intermezzo från Allen Ginsbergs ”Howl”.

En tillbakablick till 1980 är också rätt roande – ett tag, tills Krille river itu serien, och tar oss tillbaka till nutiden, till 2011 och de japanska kärnkraftshaverierna. Framtiden är också representerad, i en rätt oskarp

dystopi.

Nu skulle jag kunna säga att Christensens typ av humor görs bättre av Martin Kellerman i Rocky, att den samhällssatiren är vassare och fräschare. Men det törs jag inte, för då skulle jag framstå som en ängslig hipster (som när J i Berlin retade mig för min Bionadeflaska). Alltså: jag håller fast vid Arne Anka – om det är mot bättre vetande, det vet jag inte …

Ready with ready wit

Hon gick omkring och tänkte hon också, men intrycken kom till henne som fåglar, de lyfte snabbt och lämnade inga spår.

Birgitta Trotzig, Ur de älskandes liv

Oktoberpojken

Oktoberpojken Rowland Stuart Howard föddes 24 oktober 1959. Oktoberpojken Arthur Rimbaud föddes 20 oktober 1854. Båda var skitsnygga poeter, Howard med en gitarr som han använde för att skriva låtar som ingen annan, bland annat den kusliga "Shivers" till Boys Next Door, en egen sorts poesi. Jag har inte tänkt på det så mycket förut, men de liknar varandra på de här bilderna. För snart två år sedan dog Rowland S. Howard, och Mick Harvey har skrivit en av sina finaste låtar, "October Boy", om honom. En bra oktoberlåt är en bra oktoberlåt.

En underbar roman, Karin Stensdotter

Karin Stensdotter har en av de relativt få fortfarande verksamma författarbloggarna (Blott Sverige), och hon är också ovanligt flitig: jag tror att hon till skillnad från majoriteten av författarbloggarna inte kommer att lägga av. Hon har gett ut sammanagt tre romaner, där den senaste heter En underbar roman (Tusculum förlag).

Jag läser den en mild söndag, en helg som jag har gråtit mig genom, eller förbi. En söndag i oktober: jag gråter, går ut i skogen och vandrar i några timmar, och gråter lite till. Och så läser jag Stensdotters roman, som lindrar. För den är också så där oktobermild, som den här (sön)dagen, om det är något i ljuset, något i texten.

En äldre dam bor i Paris, en firad porträttfotograf, får besök av den nioårige pojken Harry, sin brors dotters son. Damen heter Gertrud. Som Hjalmar Söderbergs mest älskvärda karaktär, hon som jag alltid blir kär i. I Stensdotters första roman, Arnes kiosk, var det en hel del som fick mig att tänka på Den allvarsamma leken. Men En underbar roman är något annat: något som står på egna ben.

Stensdotters sätt att skriva är både lekfullt och hätskt. Vi följer det omaka paret under ett novemberlov, där sonen och damen umgås. Hon försöker leva i minnet, men minnena är vaga, opålitliga.

Det är med en avig blick Stensdotter skildrar kvinnan och pojken, där vi följer deras vardagsbestyr, måltidskompromisser. Det som kommer tillbaka till kvinnan är det svenska, det hon inte vill kännas vid. Långsamt tinar hon upp, i ett slags uppvaknande, där erfarenheterna sprider sig, som en lindring. De äter konstig mat, eller – konstig, för pojken, kanske ovanlig: exotisk, för den som är uppfödd på svensk mat.

Atmosfären är smått absurd, Stensdotters leende snett. Obetydliga ögonblick flimrar förbi: är det här viktig? Ja, det är viktigt, det är det här som är livet, förstår jag medan jag läser: precis så här oansenligt är det. Pojken gillar att ta kort med ”digikamera”, och damen köper en sådan, efter att ha förevisat sin gamla samling tunga otympliga objekt, de rejäla doningarna. De förenas. Och i glipan anar vi damens sorg över barnlösheten, att pojken blir bara den tillfälliga ersättningen för det barn hon aldrig fick.

Avståndet mellan de två består, dock: de möts inte. Och så tar det slut, också den här korta romanen. Men först: exaktheten i Stensdotters iakttagelser, som när det här paret på Montparnassekyrkogården betraktar ett par som söker efter Serge Gainsbourgs grav, och hon tänker att hon ”skulle kunna tala om var den ligger, i alla fall ungefär. Men eftersom det är just ungefär avstår hon.” Så är det ju! ”Ungefär”: så är livet, och så är den här romanen, som återspeglar livet.

Jag är som sagt ledsen när jag börjar läsa En underbar roman. Sedan lättar det – en aning. Jag är tacksam. Torkar tårarna. Snart är det måndag.

Let it come down

Vätterdimman ligger tät över asfalten och träden, sveper in hela landskapet, och det är vackert, så där vackert som det blir när det är på gränsen till otäckt, när sikten inte räcker till, när de jäktades bilar kör om och försvinner bara några meter framför oss, deras baklyktor sugs in i det grå. Solen släpar sig fram, som om det befann sig på upploppet nu, stapplande. - Ska den orka? Ja, även denna dag blir det lite sol så där mitt på dagen, flämtande. Sedan på kvällen återkommer dimman i en ännu svårare form; jag vill gå ut och skära i den med en kniv, den där dimman som stjäl gatlyktorna och lägger sitt täcke över buskarna. I Macbeth säger Banquo att det är regn i luften. - Let it come down, säger hans mördare, och med en sublimt skicklig gest låter han svärdet släcka offrets fackla medan kumpanerna släcker offrets ljus. Av någon anledning tänker jag på den raden där: - Let it come down.

Tonårsromanen fyller 40

Amerikanska poeten Sylvia Plath gav 1963 ut sin enda roman The Bell Jar under namnet Victoria Lucas, bara två veckor innan hon begick självmord. Något senare, 1967, gavs den ut under hennes eget namn, och först 1971 gavs den ut i USA. Med anledning av att det har gått 40 år skriver Flannery Dean en krönika om romanen, och försöker förklara varför den fortfarande är angelägen och talar till nya generationer: den är äkta. Ja, och att den talar till oss fortfarande exemplifieras med avsnittet där Esther står på taket och offrar sin garderob till natten, plagg efter plagg. Jag vet hur populär Plath är hos modebloggerskorna, så varför tar de inte efter hennes exempel? Om du har gott om tid en lördag som denna, läs för all del också Emily Goulds fina essä om romanen, och försök sedan avhålla dig från att läsa om The Bell Jar.

Lisa Simpson har fattat vad det handlar om - - -