Gud är en cell (Elementens elegi), Jon Ståle Ritland, översättning Jonas Rasmussen, Smockadoll

Som den bildade läsare du är förväntar jag mig att du kan de fyra elementen: jord, eld, luft, vatten … Jo vars, det var antikens element, men den moderna vetenskapen har observerat gener, vatten, kol och ljus som de fyra ingredienser som konstituerar liv. Vi består till 18% av kol – men tillåt mig tvivla, för heter man Kohlström borde en större andel kol ha tilldelats mig.

Om detta handlar norske poeten – och ögonläkaren! – Jon Ståle Ritlands fyra diktsamlingar som kommit ut under 2000-talet, och bildar en elementens elegi. De har samlats i en praktbok på mikroförlaget Smockadoll i Jonas Rasmussens översättning, som Gud är en cell. En passande titel, för här gifter sig verkligen religionen med vetenskapen på ett – ursäkta – cellsamt sätt … 

Ritland kommer till Jönköpings poesifestival i helgen, så det gäller att passa på! Det här är en poet som har skrivit om tennis, men också om Jan Boklöv, som under en kort period tillhörde eliten i backhoppning. Rasmussens efterord kategoriserar dikterna som tillhörande skärningspunkten mellan naturvetenskap och poesi: ”Jag närmar mig en ny förståelse av världen när jag läser Ritland. En sammansatt, enhetlig värld. Och jag närmar mig denna svindlande förståelse från två håll samtidigt: från det strikt vetenskapliga, där sanning och fakta framläggs, och från det oprecisa och milt prövande poetiska hållet, vilket är konstens domäner.”

Det är lätt att instämma. Men också värt att påpeka vilka vinster som friläggs när dessa discipliner möts, som John Keats så fyndigt visade i sin dikt ”Ode on a Grecian Urn”, med dess omkväde ”Beauty is truth, truth beauty, / That is all ye know on earth, and all ye need to know.” Men det var innan de materiella värdena tog över. Kanske också det är det enda jag har lärt mig av poesin, det som Rasmussen påpekar: en ny förståelse av världen. Och om vi vill vara människor fullt ut har vi bara vinster att inkassera om vi tillåter oss detta mer generösa förhållningssätt till världen, att vi alltså betraktar den både från vetenskapligt och konstnärligt håll – men också att vi tillåter oss att ägna kulturen den uppmärksamhet och det allvar den förtjänar.

Ritlands böcker har tillkommit åren 2004–2023, och Rasmussens översättning kom 2024. Det är fyra böcker på lite drygt 50 sidor vardera, med förtätning som ideal. Som helhet kan det erinra om danska Pia Tafdrups diktsamlingar om de fem sinnena – även den utkom på lilla Smockadoll, en bit utanför den uppmärksamhetsekonomi som råder för tillfället i detta land.

I den första boken, Kroppsvisiteringar, bildas nya kombinationer av bokstäverna ”A”, ”T”, ”G” och ”C”, i en metod som vagt liknar Inger Christensens Alfabet. Det är genetiken som är ärendet här: ”guds fyra initialer kodade och repeterade / i en monoton biokemisk bön / som tagit en hel livstid att be / …… TATAGCTATTCGACCTCGGTACAACAGT …………” Här skapas inte bara en ny värld, utan också en ny dikt, med viss lekfullt anslag: ”analfabetisk ordning” låter nästan som en kommentar till veckans tillkännagivande av PISA-undersökningen, men så roligt ska vi inte ha det.

Tidens gång gör sig gällande i alla fyra böcker. I Vattenstämplar, den andra, ger sig titeln till känna: ”gud är en cell / som delar sig i alla oss”. Att Ritland är ögonläkare blir också mer uppenbart, med referenser till synen: ”hela världen var full av ögon / tårarna berättade att du var / på väg hem”. Det är skrivet i gränslandet mellan metaforen och den bokstavliga utsagan, och som läsare är du sällan säker på vartåt dikten lutar. För nog gör den det: lutar, alltså.

Ibland tar möjligen det tekniska över, och att dikterna är ställda i spalter försvårar läsningen, även med anvisningen att man kan läsa vänsterspalten först och högerspalten sen – i så fall faller ju själva metoden? Ändå blir det inte riktigt den befarade ingenjörskonsten: Ritland är för noggrann med att behålla en poesins mystik, där form och innehåll går samman, i ögonblicksbilder och helhetsvyer.

Framför allt arbetar poesin mot all förenkling och all fördumning. Inte för att jag direkt känner mig smartare av att läsa Ritland – men på något sätt har han vidgat mitt synfält. Så får vi i den tredje boken Kolbindningar reda på att vi till 18% består av kol (det förklarar ändå något!). I Herkulesgatans poesiklubbs senaste fanzine, ”evig rök” (som jag skrev om i onsdags), berättade Ingela Strandberg i en enkät att om en läsare ger henne beröm för att hon skrivit ”vackert” vet hon att hon har misslyckats.

Ritland skriver inte omedelbart vackert, men det är utfört i något som kunde kallas en uppdatering eller nyansering av skönheten: ”människan, en himmelsk konstruktion / du strålar av invändigt / inkarnerat ljus”. Och nog finns här det utlovade nya sättet att se på världen också: ”konsten att fånga naturen / i en oljemålning / att kunna läsa ljuset / bakom ärren på himlen”. Detta ärr på himlen är kanske det Cormac McCarthy såg i sin roman Blodets meridian: ”ett vrål av sådan förfäran som för att sy ihop en cesur i världens pulsslag” (översättning Ulf Gyllenhaak).

Och Ritland är bra på de korthuggna sentenserna, likväl som det sammanhängande som får varje enskild del att ingå i något större: ”tiden är ett timglas / med hål i botten”. Det är ställvis också utmanande för tanken: ”ett par ögon / som inte kan läsa / men stirrar tillbaka / på den som läser” (ännu en PISA-referens?). Här finns också en diskret men uttalad ekopoesi. Och en ödmjukhet, som blir allt mer påtaglig ju mer jag läser.

Slutligen, i fjärde boken, Öster om världens ände, är det ljuset som genomfar dikten, och det är också här religionen ges en stark närvaro, liksom den oberäkneliga tiden, och vårt behov av samverkan för överlevnad. Hos Edith Södergran slocknar alla stjärnor en gång men de har alltid lyst utan skräck. Hos Ritland är det mindre förtröstansfullt, eller mer:

du är värmesökande, vänder dig alltid

mot solen, men ljuset kan ta andra vägar

och försvinna, i Vintergatan finns

ett svart hål som har slukat en massa

som motsvarar fyra miljoner solar

förr eller senare ska alla stjärnor slockna

under tiden arrangerar jag speglar

så att ljuset kan få beröra dig

många gånger innan du försvinner

Ljuset är elementet, och viss hjälp får vi från en viss Simone Weil: ”Kärleken är inte tröst. Den är ljus.”Att läsa poesi kan innebära att vi skänks ynnesten att få vara i detta ljus. En nåd. En rikedom. En välsignelse. Här skriver Ritland en rakare, mer renodlad dikt, som tar oss raka vägen ut i rymden. Jag tycker väldigt mycket om att vara där.