Det här årets döda var de mest älskande av de levande, Niko Erfani, Bonniers

  

För snart fem år sedan debuterade Niko Erfani, helt ung, med diktsamlingen varv. Den bestod av korta dikter, ofta bestående av en enstaka rad på boksidan. Jag var nog inte ensam om att tycka att debuten såg ut att ha skyndats fram, att boken som helhet inte tog tillvara den poetiska potentialen. Det är en erkänt svår genre, mikrodikten, som kanske endast Ola Julén i modern tid har behärskat, i den formidabla Orissa.

Nu utkommer Erfani med den bok som kanske borde ha varit debuten, om en kontrafaktisk läsning tillåts. 26 år gammal tillhör hon fortfarande juniorerna, men nu är dikterna mer genomarbetade, både som enskildheter och som helhet. Titeln: Det här årets döda var de mest älskande av de levande. Så drar dikterna också åt det mer konventionella hållet, även om flera av citaten på arabisk skrift lämnas oöversatta, en metod som går tillbaka till åtminstone Sorin Masifis böcker. Likaså arabiska begrepp: sharbate, albaloo, Siavash, souvashoun, mahtab, shahid, aziz. Syftet är nog inte didaktiskt – det vill säga, om jag som ärkesvensk snubblar på orden är det meningen att det ska bli så.

Det är dikter som skildrar döden, skriken, sorgen, minnet, raseriet och våldet. Det blir en sorgesång över Alireza, en ung man som dör. Diktjaget minns en gemensam uppväxt, en spirande kärlekshistoria. Och så är allt över, på grund av det meningslösa våldet (finns meningsfullt våld – ja, om du frågar politiker som vill att vi ska försvara vårt arma land med inte bara näbbar och klor utan också göra oss redo att dö med vapen i hand). Erfani skildrar kroppar som sargas och slits sönder.

Det är kanske inte helt nytt, detta berättande anslag som Erfani har hittat. Det fanns också i debuten en historia om barndomstrauman, men det lämnas för lite mellan raderna – för mycket var uttalat. En bra poet måste veta när det är dags att avbryta, och ingen gör det bättre än Philip Larkin, vars avslutningar sällan går att anmärka på. Även här blir det ibland lite för uttalat: ”Inte ens hans ansikte kommer till mig, bara tårarna jag fällt över över den grav jag har grävt: att gråta över den döda är en önskan om återkomst, en tyst bön.”

Det kan störa ens språkkänsla när en möjlig anglicism visar sig: ”barnet som lämnat kommer inte tillbaka”, eller är det bara jag som skulle ha föredragit ”gått” eller ”försvunnit”? Somliga rader drabbar hårdare än andra, och allra mest så kanske när Erfani överger alla anspråk på att skriva ”poetiskt”, som i den enskilda rad som avslutar en sida efter ett tomrum på en decimeter: ”varför är du inte här?” Det är möjligen den enda rimliga frågan i detta sammanhang: varför är du inte här? Det drabbar för att det hamnar i en kontext som inte nödvändigtvis förklarar. Eller så här rimligt summerat: ”Inget vackert får finnas kvar om kriget ska ta det ifrån mig, / inget vackert får existera om du inte finns.”

Erfanis dikter visar att förnekelsen är den starkaste känslan, kanske mer oövervinnelig än kärleken, som sägs övervinna allt – men erkänn, kärlekens tid är alltid utmätt. Diktjaget prövar olika strategier, lätt igenkännbara från sorgens faser enligt grundläggande psykologi: förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Där skapas också en vacker bild av kärleken: ”Du gav mig mina konturer tillbaka.” Ja, kärlek är att bli sedd, att tillåtas ta plats, och erkänna att också någon annan existerar.

Men det här är en i många stycken splittrad och ojämn bok, för lika ofta som jag läser starka rader finns det något ofärdigt och ofullgånget lite här och där. Men kanske boken måste vara splittrad, då den gestaltar en intern splittring, orsakad av externt våld? Så blir Erfanis språk isärslitet, som visar att det inte går att sörja vackert eller enligt konventionerna – bara gränslöst. Erfani visar att sorgen förvandlar oss antingen till en jenn – en osynlig – eller en zombie – en levande död.

Det är som alltid en delikat balansgång att förmedla en privat erfarenhet så att den blir allmängiltig, utan att ge efter för frestelsen att överge det privata. Erfanis dikt är intim och privat, och ibland helt allmängiltig. Den döda Alireza blir en representant för ett strukturellt dödande, och diktens budskap blir tydligare och tydligare i takt med att versalerna ersätter gemener.