Om vi tillåter oss att vara generösa har svensk litteratur nog endast frambringat två namn som är tillräckligt bra för att tillhöra världslitteraturen, och dit räknar jag inte Strindberg. Med en pistolmynning mot pannan skulle jag ändå nöja mig med namnen Edith Södergran och Carl Jonas Love Almqvist. Om du inte tror mig: läs Drottningens juvelsmycke en gång till. Lätt en av 1800-talets bästa romaner alla kategorier.
Almqvist är inte bara en av de mest spännande och farligaste av svenska författare: han är också en av de mest mångsidiga, som på sitt samvete (förutom ett mordförsök) hade en räcka essäer, romaner och romanser, pedagogik, journalistik, poesi, dramatik – vampyrromaner och erotiska idyller. Han skrev också 49 ”songes”, dikter i skilda ämnen, och dessa har Jonas Ellerström med sedvanlig fingertoppskänsla skickat till tio samtida poeter för att de ska reagera på dem utifrån eget behag. Befriande nog visar ingen några tecken på att visa överdriven vördnad för föremålet.
Det är en rolig idé. De tio skriver egna versioner, där de väljer att gå i dialog med Almqvists dikt, spegla sig i den eller bara spinna vidare. Ester Berg är en poet – debut i fjol – som speglar sig i förlagan, men hon gör också något helt eget, och visar att det minsann går att åstadkomma två disparata saker med den här uppgiften: dels att skriva en egen dikt, dels att uppvisa ett inflytande. I hennes fall rentav ett inflytande, med en dikt om en flytande älv. Går det att mäta sig med Almqvist? Men det är en onödig fråga, som inte tillvaratar potentialen hos de tio djärva nutida poeterna.
Så skriver Lennart Sjögren, som till skillnad från Berg är veteran – han har gett ut 36 böcker – en mer självständig dikt. Och Agnes Gerner i sin tur tillhör de som spinner vidare. En av de märkligaste texterna står Ingela Strandberg för, i en reaktion på en av mina favoriter bland Almqvists Songes, ”Antonii sång”, med den svindelframkallande dubbleringen av ”aldrig” som kännetecken på dennes geni: ”Sedan aldrig jag / fann i världen behag. / Sedan aldrig aldrig jag / fann i världen behag.” Strandberg går rätt in i några personliga minnen av utomkroppsliga upplevelser som alstrats av ”en stark inre koncentration”.
Och Anna Hallberg – med sina första avtryck efter att ha tillkännagetts som ny ledamot av Svenska Akademien, lattjar med en smultrondikt. Bengt af Klintberg docerar om rosor som plockas och innehåller gift, men koppling till Goethes dikt ”Heidenröslein”, men Almqvists coda ”stilla vissnar jag!” liknar mer Keats dikt ”La Belle Dame Sans Merci”, som väl i och för sig han knappast kunde ha läst? UKON:s dikt är föga förvånande en insiktsfull reaktion på Almqvist.
Det andliga, som Strandberg skrev så fint om, förekommer också i Sorin Masifis prosabidrag, som betonar att just det andliga är något grundläggande i oss, någonstans mellan ett behov och en nödvändighet, utanför språket. Mer en rörelse än något annat.
Och slutligen skriver en annan med färre böcker på sin verklista, Jonathan Brott (debut i fjol även han), vidare på Almqvists dikt, medan Lennart Söderberg, den kanske mest rutinerade – debut 1952! – visar hur märkvärdigt aktuella många av Almqvists dikter fortsätter vara, i en som råkar handla om våra dagars flyktingströmmar. Det här är nummer 54 av Almqvistiana, som Almqvistsällskapet ger ut två gånger per år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.