Den sista idealisten. Viktor Rydberg och hans tid, Anders Burman, Norstedts; Viktor Rydberg. Nationalskalden som formade det liberala Djursholm, Carin Bergström, Langenskiöld

 

Två nya böcker om Viktor Rydberg bestrider att han är så bortglömd som det ofta påstås. Carin Bergströms bok om skaldens sista år är en bagatell, medan Anders Burmans biografi är medryckande och initierad.

 

Om det finns ett värre öde än att vara en bortglömd författare från 1800-talet så är det väl att inte vara en bortglömd författare från 1800-talet. Viktor Rydberg tillhörde under större delen av 1900-talet den obligatoriska läsningen i gymnasiet. Det brukar anföras att hans språk är för tungrott för nutida läsare, men det är en klen anledning att överge honom: varför skulle vi begära att en författare från äldre tider anpassade sitt språk till våra ideal?

 

I höst utkommer två böcker som aktualiserar Rydberg, och åtminstone för stunden vederlägger teorin om hans bortglömda status. Carin Bergströms bok Viktor Rydberg handlar om hans sista fem år som portalfigur för det nya samhälle som växte fram i Djursholm på 1890-talet, och Anders Burmans Den sista idealisten är en regelrätt biografi, faktiskt den första ordentliga biografin om Rydberg sedan Karl Warburgs standardverk från 1900.

 

Burman tar ett ordentligt tag om Rydbergs gärning som författare och intellektuell, men också om tidsepoken, som får sin bildningshistoria i breda penseldrag. Det är idéhistoria i sin renaste form, och mycket lärorikt. Jag kunde i och för sig ha avvarat en del högtravande jämförelser där Rydberg inte enbart ställs i paritet med Goethe, utan även med Darwin, Marx och Nietzsche.

 

Bortsett från detta, och lite allmänt slarv (som att Darwins boktitlar stavas fel och att Edgar Allan Poes dikt ”The Raven” dateras fel), är det en medryckande och läsvärd bok. Ibland kanske lite för medryckande och talspråkligt skriven, eller missade jag mötet när det bestämdes att biografier ska skrivas så här slängigt och pratigt? Slarv finns det också i Bergströms betydligt kortare bok, inte bara i boktitlar som blir helt fel utan också att Rydbergs fru Susen råkar bli elva år äldre än hon var i verkligheten.

 

I Burmans omsorgsfullt skrivna biografi tecknas porträttet av klassresenären Viktor Rydberg, som kom från knapra förhållanden i Jönköping med en mamma som dog i kolera när han var fem år gammal. Det var tack vare stora egna ansträngningar som han i stort sett självlärd nådde samhällets topp, som bland mycket annat ledamot i både Riksdagen och i Svenska Akademien.

 

Finkänsligt reder Burman också ut de sedan länge omdebatterade homoerotiska skildringarna i Rydbergs skönlitterära verk. Han lovsjunger ofta pojkars och mäns kroppar, men eftersom vi inte kan veta vad det innebar i praktiken kan vi lika gärna avstå från att spekulera eller entydigt ta ställning, verkar Burman mena. När han femtio år gammal gifte sig var det knappast en himlastormande kärlekshistoria: ”Någon form av tycke uppstod men utan häftiga passioner, i alla fall inte från Rydbergs sida”, som Burman torrt konstaterar.

 

I Rydbergs politiska gärning stödde han inledningsvis kvinnokampen, men det var en linje han skulle överge, och det är återkommande i biografin, hur Rydberg blir allt mer konservativ med åren. Burman kallar honom för idealist, och till de berömvärda insatserna hos Rydberg hör att han stred hårt för religions- och tryckfrihet.

 

Det råder enighet att Rydbergs språk i för hög grad gjorde sig beroende av 1800-talets tillkämpade och invecklade meningsbyggnad. Till det hör att han periodvis vägrade använda lånord, något som ytterligare förstärker intrycket av en svårläst språkhantering. Men det här gäller prosan: som poet finns det stunder där Rydberg faktiskt är värd att läsas.

 

Inte endast för jullovs-bangers som ”Tomten” och ”Betlehems stjärna” (”Gläns över sjö och strand”). Med ”Den nya Grottesången” har han bidragit med en mycket tidig kampdikt, med sitt tidlösa budskap om materialismens cyniska utnyttjande av idealistiska drömmare. Också i flera andra dikter – Burman citerar några av dem – finns ett temperament där grubbleriet inte enbart leder till inåtvända och begränsade insikter.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/9 2024)

Krönika om (nöjes)läsningen för Expertrådet för läsning

 

Kanske alla dessa rapporter om sjunkande läsförmåga och en allt mer negativ inställning till boken kan motverkas om vi blev bättre på att uttrycka vilka vinster som läsningen ger oss. En som visste något om både depression och läsningens goda sidor var Virginia Woolf, som i essän ”Hur bör man läsa en bok?” låter Sankte Per utbrista till Gud när han ser oss som anländer med en trave böcker under armen: ”Se, de där behöver ingen belöning. Vi har ingenting att ge dem. De har älskat att läsa.” 

 

Ännu en krönika i läsningens tecken; den går att läsa på hemsidan för Expertrådet för läsning. 

 

Köldens bok, Antonio Gamoneda, översättning Magnus William-Olsson, Aska

 

Den flitige Magnus William-Olssons senaste insatser är en översättning av den spanska poeten Antonio Gamoneda. Köldens bok utkom ursprungligen 1992, och är hans tredje på svenska, efter två titlar på Tranan under 00-talet. Lustigt nog delar han det ödet med slovenske poeten Aleš Šteger, det vill säga två böcker för nästan tjugo år sedan som först nu följs upp av en tredje (jag skriver om honom på tisdag).

 

Säg någon i den svenska kulturvärlden som lika konsekvent som William-Olsson varit så outtröttlig i sitt arbete för att stärka poesins roll i samhället. Jag lovar att du behöver tänka riktigt länge. Här kallar han översättningen – som bara är en av hans många bisysslor – för ”den mest uppriktiga formen av litteraturkritik”. I någon mening är väl all läsning en slags översättning. Och nog går det att hitta ett släktskap mellan hans egen poesi och Gamonedas. Ledorden stavas innerlighet, sinnlighet, passion.  

 

Efter en tidig debut tystnade Gamoneda länge som poet. Svaret infann sig när landets general Franco hade dött 1975. Det gick inte an för honom att publicera sig så länge diktatorn fanns i livet. Dikterna i den här bokens sju löst sammanhållna partier utför en rörelse mellan metafor och sakförhållande, mellan det abstrakta och det konkreta. Jag märker att jag ofta uppnår det som i serietidningens värld (Kalle Anka) skulle stavas ”GULP!” Alltså, en hård sväljning: ”jag tänker på regnet, på avstånden som raseriet genomkorsat”, som han skriver i en av de inledande dikterna.

 

Ja, dikterna rör sig också mellan det milda och det hätska. Bildspråket kan bli halsbrytande (obs att ”halsbrytande” är en metafor i det här exemplet!). De våldsamma övergångarna maskerar en sorgsenhet, som förstärks av det återkommande ordet ”melankoli”. Fast Gamoneda jobbar frenetiskt och medvetet med den typen av upprepningar som i ett annat sammanhang kunde kallas tjatigt. Hans dikter vilar i sin egen klarhet: ”Fånga dödsångestblomman. Ännu / finns fukt i askan du älskar.”

 

Metaforer ska ha den egenheten att vara på en och samma gång oväntade och helt självklara. Man ska begripa dem, men ändå uppleva dem som unika och nyskapande. Mer utsökta än sökta, för att tala med den danska poeten Søren Ulrik Thomsen. Det sägs att Tomas Tranströmer uppnådde mästerskap i konsten att leverera dessa metaforer som klarade av att vara både originella och fattbara. Förlåt om jag själv blir tjatig här, men det måste sägas att Gamoneda vill något annat än Tranströmer med sina metaforer (blir inte den svenske metaformästaren lite förutsägbar med sina rebusar som alltid har ett svar?).

 

Gamoneda är vildare, mer kryptisk, och investerar mer av sina privata farhågor och låter sina egna neuroser breda ut sig. Därför blir hans korta och aggressiva dikter nerviga, såriga, febriga, och inte den form av uppvisning som jag – tyvärr alla fans – tycker Tranströmer så ofta hamnar i. Jag kan inte läsa honom utan att känna doften av cirkus-popcorn. Där rör sig Gamoneda mot det oinfriade, mot en förtvivlan som inte når försoning. Oftast är hans dikter korta, men en något längre dikt som liknar prosadikten kan illustrera hans mörkare teknik:

 

Varje morgon släppte han stål och tårar i bäckarna och övade fåglarna i vredens sång: den klara bäcken åt den ljuvligt enfaldiga dottern; det blåa vattnet åt kvinnan utan hopp, som luktade av svindel och ljus, ensam i kloaken mellan vita flaggor, kall bakom tyget och den nu kärleksfulla ögonlocken.

 

För mig blir det här en mer fascinerande dikt, som helhet. Gamoneda skriver om ormar och oro, om vita vintriga visioner. Det slickas en hel del, och han ger språk åt naturens åtbörder, med namn som fästs vid vindarna och ansikten som fästs vid regnet. En nyckel till hans poetik finns i en lakonisk summering: ”Nu känner jag gränsernas renhet och min lidelse skulle inte finnas om jag visste dess namn.” Men hans nycklar passar bara till gåtfulla lås. Dikterna formar hårda kärnor som är svåra att forcera, men desto lättare att bara vistas vid, för att upptäcka hur Gamoneda har format osynliga länkar mellan dikterna. Dessa länkar aktiveras av glömska och negationer, men lika mycket av en barsk humor som ställer sig ansikte mot ansikte med åldrandets villkor.

 

Det är en stark samling dikter, som visar en poet som trivs med att ingå i en modernistisk tradition. Det här innebär att vana poesiläsare kommer att känna sig väl införstådd med hans metod, men också upptäcka hur mycket det går att åstadkomma också med verktyg som har nötts av föregångares användning. Det kommer an på hur djärvt poeten handskas med dessa verktyg, och Gamoneda är en modig poet.

Över allting spänner huden, Ida Brytnér, Edition Tegnér

 

Ida Brytnér debuterade förra året med diktsamlingen Vecken, vikarna, en bok som var både finstämd och skarpslipad, med fint gehör för klang och ljudbilder. Samtidigt som den hade ett starkt läsaranpassat tilltal bjöd den också på kompromisslöst motstånd. En övertygande bok, helt enkelt, utgiven på det lilla förlaget Aska.

 

Som jurymedlem i Borås Tidnings debutantpris sedan 2017 är det spännande att se vart debutanterna tar vägen, och hur många som leder till ett bestående författarskap. Redan nu återkommer Brytnér med sin andra diktsamling, Över allting spänner huden, på ett annat av de mindre men vitala förlagen: Edition Tegnér. Den är lika tunn som debuten, men innehåller i gengäld en hårt koncentrerad poesi.

 

Om jag förstår saken rätt är det här Brytnérs kandidatuppsats i forskning på konstnärlig grund på Linnéuniversitetet i Växjö. Ledorden är Rhizom, jag-konstruktion, mellanrum, språk, avstånd – och Gilles Deleuze. Det här hade kunnat bli hur snårigt och tillkrånglat som helst, men lyckligtvis följer Brytnér en konstnärlig vision som leder henne rätt in i dikter som fortsätter övertyga.

 

Dikterna är splittrade över boksidan, och det som kan urskiljas är ett sorgearbete. Allt har fragmentiserats, och det råder ingen tvekan om att det är ett ursinnigt våld som har åsamkat den här smärtan. Med hjälp av hårda allitterationer styr Brytnér sin dikt mot de klangbilder som gjorde så starkt intryck i debuten. Här: ”groende, gruvande”, ”väntar du på vågorna”, ”vita, vidsträckt”. I efterordet betonar Elisabeth Mansén också allitterationen och de taktila kvaliteterna i Brytnérs poetik. Världen låter, människan är stum, helt enkelt.

 

Huden blir sinnebilden för det mänskliga och det sköraste. I dikterna är det ofta mörkt: ”Natten svartnar nu / Oupplyst”. Konstfärdigt anlägger Brytnér sin svärta över dikterna, eller om hon bara frigör den mörka energi som dikterna i sig härbärgerar. För här kommer ljuset alltid inifrån: det mörka är det som är utanför och bortom det mänskliga. På något sätt är det hoppingivande med denna tilltro till att det konstruktiva ska bryta (ner?) det destruktiva.

 

Så utspelar sig dikterna i det kroppsliga, och inte minst i gommen, där ljud stöts fram och får dikterna att låta, i ett språkspel som stammar, hackar, bryter ihop. Men det är också dikter som tillvaratar tystnaderna. I pausen mellan orden uppstår så det som går under namnet ”poesi”. Brytnér skriver dikter som väcker förundran. Med frasen ”fem / famnar jord” vänder hon på Shakespeares begravningssång ”Fem famnar djupt” från Stormen. Men medan den utlovade ”a sea-change into something rich and strange” saknas det rika och sällsamma i Brytnérs dikt, om inte det underförstådda ska inkluderas.

 

Nog går det att tyda det som att det är hoppets ljus som dikterar några av samlingens starkaste dikter, som den som inleds så här:

 

                                                   Den gröna solen

 

rastlöst flytande och ansiktet      vänd det inåt

 

vid handens öppningar                         talar till  

 

                                                                          dig

 

 

det finns                      inget               mörker här

 

Där läser jag det som en besvärjelse. Brytnér skriver en dikt som försöker – och lyckas – hålla det onda borta. Fast, går det verkligen? Kan ord hjälpa men inte bota? Vi måste acceptera förlusten, att det som vi håller som mest kärt går förlorat. Ändå kan jag inte låta bli att dröja vid den här bokens allra sista ord, och däri tyda ett kodat budskap från någon som mött stora svårigheter. Ordet är ”liv”. Så måste vi förstå döden, att den skapar nya förutsättningar. Kanske inte det vi önskade eller det vi förtjänade (livet är orättvist och grymt), men vi kan bara spela med de kort vi har fått oss tilldelade. Sjukdom och död finns i leken.

Farväl till Panic Beach, Sara Stridsberg, Bonniers

 

Vi som har följt Sara Stridsberg ett tag (i mitt fall: sedan innan hon debuterat som skönlitterär författare, med översättningen av Valerie Solanas mästerverk SCUM Manifest) har förstått hur musiken varit viktig när hon skrivit sina romaner. I Drömfakulteten (också mästerverk!) ledsagade sångtexter från Courtney Loves Hole historien om Valerie, och i arbetet med Kärlekens Antarktis har hon nämnt Bruce Springsteens ”Point Blank” som en medhjälpare i skrivarbetet. Hon har dessutom översatt sångtexter av Joy Division

Stridsbergs nya roman Farväl till Panic Beach har som motto raden ”Hey mama, look at me on Panic Beach”, som lätt kan identifieras som hämtat från en av låtarna på Maria McKees första soloalbum efter att ha övergett Lone Justice, ett av 80-talets mest underskattade band. Panic Beach blir i den här romanen namnet på stranden familjen Stjärne åker till på somrarna, där gränslösa flirtar med farligheter tar vid för familjemedlemmarna, i synnerhet den Nina som är berättaren och som delar drag med några tidigare yngre kvinnliga romanfigurer hos Stridsberg, främst Jackie i Beckomberga.

 

Här har Stridsberg skrivit en relativt brett upplagd episk familjekrönika, som i någon mån erinrar om Virginia Woolfs Mot fyren (mästerverk!). Familjen är färgstark, och Nina dras i sin tur till teatern, om än i mer passiv bemärkelse för att umgås med skådespelerskan Helena. Mest handlar det om den såriga relationen till pappan, den alkoholiserade Matti, medan mamman Siri mer håller sig i bakgrunden. Pappan får ett starkt porträtt som någon som försöker men inte helt förmår hålla spritens demon stången. Mycket av romanen utspelar sig i ett slags tidlöst dis: ibland i det tidiga 1900-talet, ibland i vårt 2000-tal. Berzelii park i Stockholm är ett sammanhållande element, beskrivet ”som den här staden, elegant med en rå undersida.” Denna elegans, parad med råhet, utgör i sig en adekvat beskrivning av Sara Stridsbergs särart som författare.

 

Det är ett skrivsätt som fungerat som en vattendelare, ända sedan åtminstone Drömfakulteten fick sitt blandade mottagande (senare omvärderad till 00-talets bästa svenska roman i två olika enkäter). Jag kan absolut förstå invändningarna, att Stridsberg i stunder kan skriva nästan för snyggt eller för bra för sitt eget bästa, att hon på ett tvångsmässigt sätt gör estetik av det eländiga. Då kan det bli sirligt och på gränsen till preciöst. Men bara nästan, vill jag då inflika. Finge jag välja föredrar jag alla gånger detta nästan för konstfulla tonläge om alternativet är den generiska formlösa prosa som så många andra svenska romanförfattare svurit sin trohetsed till.

 

Belackare vill nog också hävda att hon bara skriver samma sak hela tiden: vattnet, ljuset, kolsyran i blodet, fåglarna, lockelsen i det osunda … Ja, men det finns gott om författare som inte heller varierar sina romaner i någon högre utsträckning – en del av dem heter Marguerite Duras och William Faulkner, och det är kanske snarare där än hos samtida svenska författare vi ska hitta en motsvarighet. Det känns som en ynnest att råka vara vid liv medan denna författare är verksam och ha förmånen att ta del av hennes böcker medan de skrivs och utges. Hon har en förmåga att vidarebefordra sina läsare rätt in i den egenartade och opaka atmosfären, som kunde kallas Stridsbergland.

 

Persongalleriet är stort och omfångsrikt. Somliga förekommer i blixtbelysning, som en gammal flickvän till Nina, ”Kometen” kallad, som dog i tjugoårsåldern: ”Hon ville aldrig gå hem, det ville inte jag heller, men hennes sätt att inte vilja gå hem var något annat, det var ett stup inom henne.” När sådana pregnanta bilder förekommer behövs inga längre personbeskrivningar: vi förstår genast hur Kometen är uppbyggd. Likaså finns här åtskilliga partier som erbjuder radikala omvärderingar av vad vi håller för mest oskattbart i livet:

 

Ingenting utövar en sådan stark dragningskraft som olyckan, man vill tillbaka in i  den, uppleva det onda ännu en gång, för att se vad det var, för att det inte går att tro på den annars. Ju underligare det man kommer ifrån är, desto mer längtar man tillbaka, kanske bara för att försöka ställa allt till rätta.

 

Det finns författare som ställer höga krav på sina läsare; Sara Stridsberg är mer en författare som ställer höga krav på sig själv. Hon skriver elegant, snyggt – men det är också en stilkonst som kan likna konståkarens krumbukter. En del metaforer recyclas – som det ”kolsyrefnitter” som kopplas till en viss förälskad erfarenhet. Visst förekommer även ett nostalgiskt skimmer över den förlorade värld som romanen återger och gör denna värld kanske lite väl förförisk och paradisisk. Fast i sanningens namn kommer Stridsberg undan med det: hon bejakar och bekräftar förvisso det förflutna, men hon underminerar det också. På tal om musik kan det sägas att hon liksom Nick Cave har insett vidden av det förflutnas lockelse (”The past with its fierce undertow / won’t ever let us go”, som han sjunger i ”Ghosteen”).   

 

Det gränslösa är Stridsbergs signum som författare, och det finns stunder här som närmar sig dessa ögonblick då något otillbörligt är på väg att inträffa. Inte minst märks det i de män som har klar pedofil-aura när de hovrar över Nina i de tidiga tonåren. I romanen fångar Stridsberg mycket skickligt de krafter som styr över våra liv i en oundviklig riktning, och om jag inte uppehåller mig tillräckligt vid intrigen beror det på att den ger vika för den viktigare och mer formidabla insatsen hos Stridsberg, att skapa en atmosfär åt sina karaktärer.

 

Familjen Stjärne identifierar sitt släktdrag som att saker faller sönder omkring dem, och hos Stridsberg har det alltid funnits en förkärlek för det som både strukturerar och som skapar kaos (glöm inte hur de norska kritikerna mycket passande döpte berättartekniken i Drömfakulteten till ”kaosnarrativ”). Både renheten och stökigheten får plats, och en lämplig titel till en essä om hennes författarskap kunde vara ”Ordning och oreda”. Andra motsatser som hon förenar till ett helgjutet verk är dess förmåga att vara både sprittande glad och tungsint på samma gång, när hon lyfter det trasiga in i ett förklarat ljus.

 

Det är inte helt lätt att kategorisera den här romanen, och ”släktepos” blir både otillräckligt och överdrivet. Den handlar om döden, tidens gång, konsten. Kanske det är något så enkelt som en roman om kärlek ändå, där kärleken blir utsatt för en nyanserad blick som innehåller dess fulla potential att vara både ljuvlig och otäck: ”vi tänkte väl att kärleken var den där platsen i ljuset där inget kan ta en, men vi visste inte hur vi skulle hålla oss kvar där.” Nä, vem vet det, höll jag på att säga. Ändå vilar hon lite längre i de stunder som inte enbart gör ont här, och därför kanske det blir hennes hittills ljusaste roman, med ett sken som hela tiden kommer inifrån.

 

Är Farväl till Panic Beach också någon av Stridsbergs bästa romaner? På ett omedelbart plan är jag lite tveksam, då jag inte får samma direkta läsupplevelse som när jag till exempel tog mig an Kärlekens Antarktis. Det här är hennes längsta roman, och det märks, då händelseförloppet är lite spretigt och ofokuserat och tenderar att ibland gå på tomgång. Den har inte lika hög densitet som hennes eventuellt bästa romaner. Å andra sidan kan jag inte säga annat än att Stridsberg nog är den svenska författare som bäst förvaltar Selma Lagerlöfs arv. Det finns inte större lovord att ge åt en författare som så rikligt skildrar denna unikt intensiva närvaro i verkligheten, där hon liksom Lagerlöf låter fiktionen förmedla de djupast liggande sanningarna om människans väsen.  

Kycklingoratoriet, Lucie Rico, översättning Anna Mezey, Rámus

 

Varje riktig deckare inleds med ett mord. Här heter offret Théodore, mördaren Paule. Skillnaden från andra deckare: offret är en kyckling.

 

Nu får man förstås stretcha förutsättningarna om man vill kalla Lucie Ricos roman Kycklingoratoriet för en deckare. Men nog finns vissa inslag här som rör sig i den riktningen. Men allra mest är det en roman som tvärvänder på den arkaiska femöringen, som hela tiden utmanar ens förutfattade meningar, och i slutändan eventuellt kan få dig att betrakta djur och föda på ett annat sätt.

 

Som en av mina kolleger, köttätaren, ofta säger: ”Har det inte haft puls är det inte mat.” Paule håller inte med. Sedan hon var sexton har hon varit vegetarian. Nu är det enda som är kvar av mamman, kycklinguppfödaren, askan, och Paule flyttar dit för att ta hand om den kvarvarande kycklingstammen på hundratals fåglar. Maken Louis saknar henne inledningsvis, men han är samtidigt upptagen med att sälja hus till rikingar utomlands. De verkar inte heller ha någon sund relation: ”Deras gemensamma liv är konstruerat runt två ensamma själar, som om de var två vilddjur som lärt sig att leva tillsammans.”

 

Så vad gör Paule? Hon börjar slakta kycklingarna, för att sälja dem på torget. Till varje köttpåse skriver hon en kort biografi om den dödade fågeln, en slags nekrolog. Hon lär sig allt mer om djuren, studerar dem allt mer intimt, och finner frid i deras inrutade liv. Nekrologerna liknar också de texter som vi brukar för att ledsaga våra nära och kära till dödsriket. Om ”Snöret” skriver Paule: ”Hennes hjärta har stannat men hon lever kvar i våra.” Texterna betonar saker som vi lätt hittar i människors nekrologer. Någon är snäll, någon är klok, någon är lite vimsig.

 

Själv har jag varit vegetarian i några år, och minns argumentet som fördes fram av mina många vegetariska och veganska kompisar (vådan av att ha bott i Umeå på 90-talet): ”Jag äter inte mina kompisar!” Sorry, men jag har svårt att se djuren som mina vänner (ärligt: de skiter väl i mig, lite som mina kompisar också gjorde, men ack, nog om detta). Paule är också väldigt osentimental i sitt sätt att hantera djuren, som vore hon immun för deras egenskaper.

 

Det skulle också vara en orättvis förenkling av Ricos författarskap att säga att hennes uppsåt är att upprätta djuren och ge dem mänskliga karaktärsdrag. Och byborna betraktar henne med skepsis, och då sätter deckarintrigen igång, när någon först misshandlar henne och sedan attackerar kycklingarna. Hon söker hjälp hos Fernand, en märklig man som ser ekonomisk potential i Paules idé med kycklingarnas biografier. Folk vill väl lära känna det de äter.

 

Eh, verkligen? Mer tror jag att de flesta nöjer sig med mat som är processad så mycket det bara går, till nuggets-form, så slipper de tänka på att de äter något som har varit levande. Indirekt kan Rico sägas vara ute i samma ärende som Sara Danius i essän Husmoderns död. Vi kan inte längre slakta och ta till vara djur, förutom när den paketerats till oigenkännlighet i affärernas kyl- och frysdiskar.

 

Romanen blir allt mer skruvad ju längre intrigen fortlöper, för att så småningom gå helt överstyr. Eller om den går i stå. Fast gör den det? Är det inte hellre så att den visar att vi har fått sämre tålamod, att det är så här romaner såg ut innan vi blev helt splittrade och ofokuserade, när vårt attention span kortades av alla digitala distraktioner?

Bybornas aggressiva bemötande kan förklaras av att de ställs inför något de inte förstår eller varit med om tidigare. Och det är onekligen en originell och absurd idé. Tänk bara: att föreställa sig att djuren har – en själ! Denna rörelse mellan djur och människa går åt båda hållen.  

 

Så blir Ricos roman experimentell utan att det blir onödigt spretigt eller osammanhängande, lite som i Marie Darrieussecqs mästerverk Suggestioner, eller någon av Angela Carters romaner. Det rör sig då om författare som främmandegör världen utan att göra den obegriplig eller absurd.

 

Rico ger sig inte, utan fortsätter utforska romanens möjligheter när hon låter skeendet närma sig allt mer olustiga utfall. Det finns också i dess grundklang en sorg som härrör från Paules förhållande till modern, som kanske aldrig älskade sitt barn lika mycket som hon älskade sina djur. Som när dottern beklagade sitt förnamns intighet, och mamman svarade: ”Det var svårare att komma på ett namn till dig än till en kyckling. När du föddes uttryckte du ingenting.”

 

Paule blir allt mer involverad i sitt projekt, och allt mer distanserad från sitt gamla liv. Blir hon därmed succesivt galen, eller har hon varit det redan från början? Det är inte alltid helt lätt att förstå vart Lucie Rico är på väg med sin roman, och det är en av de saker jag uppskattar mest  med den – dess oförutsägbarhet. Men det är också ett fint porträtt av en kvinnas försök att skapa mening i en tillvaro som slagits sönder och fortsätter att skapa kaos.

Sten, Helga Krook, Lejd

 

Senare års avgörande händelser – pandemin, klimatkrisen, krigen – börjar onekligen sätta sina spår i samtidslitteraturen. Men att upptäcka sådana mönster kan också handla om självuppfyllande profetior, att man hittar det man söker efter. I de 434 korta dikterna (alla utom 22 stycken enradingar består av två rader) i Helga Krooks nya diktsamling Sten finns referenser till nutida krig i Europa, men det är också en bok som handlar om att söka efter sig själv, och att röra sig bakåt i en historia som delas mellan en själv och det gemensamma.

 

Varför dikterna uppför sig så här, går det att besvara? Jag kan inte hejda mig själv från att tänka på Erik Lindegrens ”söndersprängda sonetter”, alltså mannen utan väg (1942) som reagerade på andra världskriget genom att låta sonettformen spridas i tvåradringar. Ibland kan Krook sägas vara ute i liknande ärende, som i en ögonblicksbild av att skrolla genom ett nyhetsflöde och ta del av orättvisorna och eländet utan att ingripa: ”går ut på gatan i våren / i den lysande skammen // beställer en cappucino / tar upp mobilen”. Jämför inledningen på Lindegrens 28:e sonett: ”att skjuta en fiende och rulla en cigarett /att flamma till och släckas som en fyr i storm”.

 

Det är samma gamla story om hjälplösheten inför det vi ställs inför. Stenen blir ett sammanhållande element i dikterna och en återkommande referenspunkt. Två linjer dominerar, eller arbetar ihop. Dels narrativet, dels fragmentet. I synnerhet när dikten komprimeras till den enskilda raden liknar det något av Sapfo, med ord som ”fikonträdet” och ”hemlighet”, eller sammansättningar som ”ut ur sin kropp”, ”ända till horisonten” och ”jag följer dig”. De djärva överklivningarna,

 

upp mot strupen

vi pratade plötsligt om andra

 

världskriget, hans släktingar

som mördades

 

signalerar ett narrativ att följa, men det bryts av inskjutna fraser som bromsar förloppet. Därmed skapar Krook något som det inte helt går att lita på, att du som läser behöver överge alla krav på visshet. För ibland blir övergångarna osynliga. Det är som att gå på en bro, och – plötsligt – har du bara tomma intet under dig. Denna mardrömslika känsla uppstår i de här dikterna, att du fastnat i något du inte kan ta dig ur.

 

Parallellt finns en spirande kärlekshistoria, illustrerat av fina träddikter: ”låt mig få vara ett träd / i skogen med dig”. Så som världen ser ut, och så som människan har visat sig vara de senaste åren, blir önskan att vara träd fullt begriplig. Att vara människa är långt ifrån det mest önskvärda. Jag har nästan börjat sympatisera med xenomorfen i Alien-filmerna, en livsform som beundras för sin livskraft. Fast med två invändningar: jag prenumererar inte på Nietzsches övermänniskoideal, och Ripley vann ju striden, om än i det korta perspektivet.

 

Monstren vinner alltid, lyder lärdomen som vi fått lära oss på senare år. Jag brukar säga att totalitära samhällen har kort bäst före-datum, men nu börjar jag tvivla på att det stämmer:

 

vi slungas tillbaka

till 1900-talet

 

ingenting kan hindra dem

demonerna är klarvakna

 

Det kanske är en missbedömning att kalla de galna ledarna demoner, eller så är det just vad de är. Krooks dikter rör sig i det tidlösa, som dikter gärna gör. Referenser till orterna Theresienstadt och Treblinka väcker ytterligare lika oroande konnotationer till andra världskrigets koncentrations- och förintelseläger.

 

Det är en ful värld vi lever i. Men där finns också en skönhet som måste tas för sann (lex John Keats). Krook når fram till denna sköra skönhet i den här boken, i vad som verkar vara en formel för det som gör att vi överlever och uthärdar, det viktigaste budskapet:

 

en bok med dikter på olika språk

kan bara vara ett andetag

 

en karta som suddas ut medan den skrivs

jag skriver det till dig

Den döda flickans far, Tiago Ferro, översättning Örjan Sjögren, Prosak

 

På Nick Caves nya skiva ”Wild God” dominerar glädjen, för första gången sedan han 2015 miste sin femtonåriga son Arthur, och som bearbetats på skivor som ”Skeleton Tree”, ”Ghosteen” (mästerverk!) och ”Carnage”. I en av låtarna kommer en ängel i gigantiska sneakers och förmedlar sitt budskap: ”We’ve all had too much sorrow, now is the time for joy”.

 

En liknande erfarenhet erfar berättarjaget i brasilianska Tiago Ferros roman Den döda flickans far. När dottern är åtta dör hon, och hon dör om och om igen i denna hybridroman som utforskar det självbiografiska skrivandet och även lånar sig till essän och dagboken och bönen. Den döda återuppstår i hans tankar, medan han själv reduceras till att bli endast ”den döda flickans far”, en titel som han försöker värja sig emot. Han försöker också bedöva sin sorg med sex, med tankar, men – som vi alla vet – sorg går inte att fly annat än temporärt.

 

Dödsdatumen 26 april 2016 återkommer också, och förankrar det skildrade i ett äckligt och påtagligt realistiskt liv. Sorgen blir för stor för mannen – eller om det bara är så att sorgen reducerar oss till små människor. Det sägs att ödet eller makterna (eller vad man nu väljer att tro på) inte ger oss värre bekymmer än vi orkar bära. Det kan vara en tröst, att det finns någon eller något som tror så gott om oss, att vi förtjänar våra svåra stunder, eftersom vi har den psykologiska kapaciteten att uthärda dem.

 

För berättaren här har tillvaron slagits sönder, och han försöker lappa ihop sin värld. Ferros skrivande kan erinra om hur Sara Stridsberg skrev sin roman Drömfakulteten (mästerverk!). Det kallades ”kaosnarrativ” i den norska receptionen (varför är de norska läsarna bättre än de svenska på att läsa Stridsberg?). Minnena rör sig nyckfullt, och när som helst slår sorgen till i alla sina dimensioner. Det här gör att texten blir meditativ på ett nästan aggressivt sätt. För sorgen rör sig obehindrat och han tvingas pröva sig fram genom oupptrampade stigar. Är det ett minfält eller bara ett gungfly?

 

Där finns också ett våld som berättaren förts samman med och tvingats ha vid sin sida. Allt faller isär framför honom: äktenskapet, hälsan, värdigheten … Vi vet inte om det han upplever är mardrömmar eller galenskap, eller bara en surrealistisk version av hur tillvaron ter sig för den sörjande. Surrealismen kan då ses som en strategi för att begripliggöra de jobbiga erfarenheterna. För vad är en sund reaktion på ett trauma? Att bita ihop? Eller att byta ut sin verklighet mot en som har slipat bort de hårda kanterna i upphöjd surrealistisk eller magisk realism. I drömmen ser han vita vargar, som oundvikligt måste tolkas som metaforer för hur farlig tillvaron ter sig för den sörjande.

 

Sällan har jag läst en roman där form och innehåll går samman så bra. Berättaren skapar listor av olika slag för att göra ordning och struktur åt det oordnade och ostrukturerade. När han ser den döda dotterns smutsiga Converse-skor pillar han bort lite smuts som rinner ned i avloppet, innan han ändrar sig och försöker återfå smutsbitarna och fästa dem på skon igen. Där blir sorgen konkret och verklig: som ett lönlöst försök att behålla även det som skapade irritation i vardagen. Hellre störa sig på småsaker än att inte längre ens ha sådana tillfällen att bli arg på sitt barn. En av de saker sorgen lär oss: hur mycket vi än köpslår går det inte att gå tillbaka i tiden och ändra på saker. ”Min dotter hade aldrig karies eller finnar” lyder en mening som förstås skär rätt in i läsaren.

 

Tidigt i romanen finns en scen som ger mig skrämselhicka. Det är när berättaren föreställer sig att Donald Trump utsätts för ett attentat: ”När en gaypacifist från San Francisco sätter en kula i huvudet på president Trump kommer tupén trots det inte att ramla av, men den kommer långsamt att färgas beijingröd”. Romanen utkom 2018, kan tilläggas. Kusligt eller osmakligt? Livet är osmakligt, kunde tilläggas. Och sorgen blir ibland ful, äcklig och grotesk. Fantasier och halvsanningar blandas.

 

Och berättaren är av förståeliga skäl bitter. Han listar elva alternativa titlar på sin bok, däribland ”Längtans anatomi” och ”Smärtans mittpunkt”. Han nämner Clarice Lispector, som till sin roman Stjärnans ögonblick (mästerverk!) också laborerade med alternativa titlar, tolv stycken inalles. Ferro gör rätt i att åkalla Lispector – han nämner också den Hilda Hilst som tack vare Wera von Essens arbete äntligen går att läsa på svenska genom två titlar utgivna på Faethon. Och här är det samme Örjan Sjögren som med sådan ackuratess översatt Lispector som tagit sig an Ferro.

 

Så här är det. Vi står inför en stor nationell läskris. Bokförsäljningen minskar dramatiskt, och ungas attityd till läsning blir allt mer negativ eller likgiltig. I dag är det ”Read Hour” kl 19, på FN:s läskunnighetsdag. Eftersom jag råkat bli läsande förebild passar jag på att upplysa värdet av läsning här. Tack vare förlaget Prosak har utgivningen av latinamerikanska författare vitaliserats de senaste åren, och Tiago Ferro är en stark ambassadör för den livaktiga latinamerikanska litteraturen. Vad väntar du på? Det här är en mycket stark läsupplevelse. Tro mig, jag har testat andra saker, men vad slår läsningen när den är så här bra?

Ankylosaurus och rivningskaoset, Mikael Sol, Tukan & Max

Pojkar gillar dinosaurier och motorer. Män gillar romarriket och Oasis. När vår skolresa gör ett kort stopp från Berlinresan i en Kronobergshåla siktas en Max-restaurang. Vi kutar dit; jag leder förtruppen. Några företagsamma elever nosar rätt på en av de barnböcker som kedjan skänker till desperata föräldrar för att deras barn ska minska sin (dåliga) skärmtid och öka sin (bra) lästid. Men syften kan alltid förfelas och förfulas. Kan det finnas böcker som rentav blir skadliga, på grund av sin undermåliga kvalitet? Mina elever ber mig analysera boken i en text på 1200 ord, och eftersom jag gärna binder ris åt min egen rygg tackar jag ja. Det finns inte en utmaning jag har lyckats avvärja.

 

Här ska alltså pojkar som målgrupp approcheras. Kolofonen är ovanligt nog placerad på omslagets baksida, och upplyser att det rör sig om en ”Specialutgåva för Max Burgers AB” (ett potentiellt samlarvärde kan infinna sig … eller inte). Mikael Sol är upphovsperson till boken Ankylosaurus och rivningskaoset. Två flugor har slagits i samma smäll: dinosaurier och motorer. Huvudpersonen får en byline på omslaget: Dinobonden. Han ler på det där irriterande fånigt dumsnälla sättet.

 

Men ärligt, namnet ”Mikael Sol” väcker misstankar: finns han ens på riktigt? Bokens utformning till både text och bild ser AI-genererat ut. Om Wikipedia är en trovärdig källa är han redaktör för serietidningen Fantomen, men också känd för sina humoristiska självbiografiska serier. Några av hans tidiga titlar skvallrar om delvis andra intressen än barnböcker: Till alla jag legat med, Psykiskt sjuk, De lyckliga dagar du har nu är dina framtida år av sorg, saknad och bottenlös ensamhet. Att han gillar dinosaurier och motorer råder det ingen tvekan om, efter böcker som T-Rex och traktorjakten och Triceratops och gödselterrorn. Insprängda faktarutor berättar allt vi (inte) vill veta om dinosaurierna: när de levde, hur långa och tunga de var, var de höll hus och vad de åt.

 

För Dinobondens bondgård har dinosaurier som djur i stället för kor och grisar. Han går promenader med en psittacosaurus som heter Sia. Ankylosaurusen heter Anki, och är en snäll vegetarian, men med en klubba längst ut på svansen, som hotar den aggressiva tyro … tyrann … tyrro … äh, T-rexen Tina. Vi får en pedagogisk förklaring till förekomsten av dinosaurier: cherchez la femme, det vill säga, att det är kvinnans fel. En galen moster vid namn Marie har nämligen klonat dem. Är tjejer verkligen lika intresserade av dinosaurier som killar?

 

Teckningsstilen är naiv och med klara färger, men också helt automatiserad. Det är kitsch i sin renaste – jag menar smutsigaste – form. Läsningen gör mig allt mer beklämd, och önskar på ett sätt att barnen inte växlar bort sin skärmtid mot detta billiga substitut. Jag fattar poängen och avsikten: för att locka in barnen måste det till lika färgglad enkelhet som den barnen möter i skärmvärlden. På samma sätt som barn förr talade om filmer med riktiga skådespelare som ”otecknade” kanske de nu talar om böcker som denna som ”oskärmade”. Men gränsen är hårfin, och Sol verkar försöka överbrygga avstånden mellan iPad-världens estetik med bilderbokens estetik. Förvisso kan det fungera som en trojansk häst, men när bokvärlden i allt för hög grad liknar skärmvärlden saknas incitamentet för barnet att söka sig dit. Om boken ska överleva måste den odla sin särart och utgöra ett mer lockande alternativ än att bara imitera den förhatliga skärmestetiken.

 

Italo Calvino kallade verkligheten för ”den oskrivna världen”. Litteraturen var för honom alltid att föredra, och med tanke på hur världen ser ut – klimatkriser, flyktingkriser, pandemier, depressioner, inflation, krig … - vem kan klandra honom? Barn behöver också eskapism, och jag tänker inte väcka invändningar mot deras intresse för dinosaurier. Dock hade jag föredragit en förklaringsmodell som rört sig närmare den magiska realismen, att dinosaurierna fanns i vår verklighet utan lättköpta Jurassic Park-klarlägganden. Det är att underskatta barnen om vi tror att de inte kan ingå i ett kontrakt med författaren att det finns övernaturliga inslag i vår värld. Det vore förödande för ens fantasi om enhörningen visade sig vara en cosplayande häst, till exempel.

 

Sol uppfinner en tunn intrig. En lada, ”som ingen har tagit hand om på typ hundra år”, ska rivas. Kommunen skickar en arg byråkrat (givetvis en kvinna – återigen, cherchez la femme). En liten lektion i kapitalismens villkor följer när Dinobonden tar sig till rivningsfirman och får höra att det ”kommer att kosta sjukt mycket mer pengar än vad [han] har råd med.” När chefen förklarar att allt har ett pris reagerar Dinobonden lakoniskt med att det är ”en trist sak att säga.” Bilar, traktorer och grävskopor förekommer i boken, liksom en rivningskula, inklusive en faktaruta som upplyser dess funktion. Dessa förnumstiga små rutor provocerar mig, för som förälder finns det väl en poäng i att själv få förklara det barnen känner sig osäker inför. När jag som vuxen läser en bok vill jag inte bli underskattad: jag vet väl vad en rivningskula är, jag har lyssnat på Miley Cyrus.

 

Förvisso kan ett nyfiket barn lära sig en del om seriemediets säregna berättarteknik och dess knep. När Marie får en snilleblixt tänds en glödlampa jämte hennes huvud, och när Dinobonden blir överraskad stänker svetten kring hans ansikte som emanata. Bilderna är stiliserade och färgläggningen är datoriserad, allt för att maskera alla kopplingar till en autentiska upphovsman. Nu ska här inte sagans slut spoilas, men att det är lyckligt behöver väl inte ens uppges? Fast, är det så lyckligt egentligen, eller finns det belägg för bondens svårighet att kombinera sin livsstil med en partner (tv-programmet ”Bonde söker fru” försökte i alla fall bekräfta den bilden). Dinobonden ler bara på 4 av de 18 bilderna där han ingår, och kanske är han underförstått olycklig över sin samvaro med endast en galen moster och dinosaurier som sällskap.

 

Boken utges i samarbete med Tukan förlag, och en text som vänder sig till föräldrarna på baksidan anger vad böcker står för: ”Att läsa med dina barn är en bra investering. Det öppnar porten till nya världar, utvecklar och föder kreativitet. Och inte minst ger det en mysig stund tillsammans.” Instinktivt värjer jag mig för kombinationen läsning och ”mys”, då jag förknippar läsning med en aktiv syssla, och något som i bästa fall får dig att omvärdera och ifrågasätta världen.

 

Men i tider som dessa, med alla larmrapporter om hur föräldrar allt mer sällan högläser för och med sina barn, så kan väl ett initiativ som detta bara ges bifall? Det finns förstås något trygghetsskapande i den sagoform som Mikael Sol har gett sin berättelse. Barnet lär sig att saker ordnar sig, om än orosmoln hopar sig. Men så ser världen inte ut, vill jag invända. Jag minns hur jag som barn läste berättelser där det inte slutade med saft och kakor (bildligt talat: här slutar det med mumsiga marshmallows). Inte tog jag skada för det. Eller gjorde jag det? Vem är jag att bedöma och döma?

 

Är det då ett gott syfte, det Max gör med sina hamburgerböcker, eller är det bildningswashing? I tidernas begynnelse, när dinosaurier typ fortfarande existerade (det vill säga, tidigt 2000-tal) var det McDonalds som prånglade ut barnböcker av varierande kvalitet till sina Happy Meals. Men var de någonsin så här torftiga till innehåll? Allt blir förstås inte per definition sämre med tiden, men jag kan ändå beklaga att nutidens småbarn matas med allt sämre barnlitteratur. Undantag finns, förstås, men de hittade jag åtminstone inte i den här gåvan. Tack men – jag betackar mig.

Jag skriver för att minnas och för att glömma. En essä om att skriva essäer, Sven-Erik Klinkmann, Nostos

 

   – Vad tänker du på när du hör ordet ”essä”?

­   – Montaigne.

 

En paradox är något som du intuitivt både vill instämma i och käfta emot. Ta Oscar Wildes sentenser, till exempel, som är uppbyggda av paradoxens metod. Han har så mycket fel att det nästan alltid blir rätt. Titeln på Sven-Erik Klinkmanns nya bok, Jag skriver för att minnas och för att glömma, kan leda tanken in på dessa paradoxer som kutar mellan sanningen och lögnen.

 

I många år har Klinkmann varit en ciceron som ledsagat oss in i populärkulturen. Ett exempel: i augusti 2012 tipsade han om en spelning som Mattias Björkas och Iiris Viljanen gjorde, innan de blev Vasas flora och fauna. Nu har han skrivit en essä om essän, och det blir både en historieskrivning med fokus på den finlandssvenska essän och hans personliga förhållningssätt till denna livaktiga och dynamiska genre eller texttyp. Gissa om han inleder med ett citat av Montaigne.

 

Det är fullt tänkbart att essän är den mest ideala litterära framställningen. Från det personliga hållet skriver Klinkmann om den depression han drabbades av på 80-talet, hur han övergav journalistiken för ett mer personligt skrivande. Journalistiken är dålig på att premiera eftertanke och bearbetning. Den kan också fungera som en förstärkning av det negativa (tänk senare års nyord doomscrollning, att fastna i rapporter om elände och misär och nöd). Han skriver personligt också om den existentiella ensamheten som kanske är förutsättningen för att bli en skrivande och läsande människa. Människor med stor social förmåga läser inte lika mycket eller lika intensivt.

 

En tanke, på tal om populärkultur. På Nick Caves nya skiva ”Wild God” spelar han upp ett röstmeddelande från Anita Lane, artisten som var hans flickvän under 80-talet och som dog 2021. Hon minns när de bodde mittemot Brixtonfängelset, hur de brukade fantisera om personen som bodde i lägenheten ovanför dem, och att hon i efterhand insåg: ”I didn’t even realise that everyone wasn’t like that”. Hur ofta slår inte den tanken mig: alla andra är inte som jag! Och hur förvånad blir jag inte varje gång?

 

Men vad är då ett jag? Det är en fråga som har stötts och blötts i århundraden … ända sedan – you guessed it – Montaigne … Men det är en fråga med långt längre anor. Jag säger bara: Sapfo. Så vad är ett jag, om inte något nyckfullt, motstridigt – ja, något paradoxalt. Så blir det här en subjektiv bok – men inte enbart!

 

Klinkmann skriver om den ovälkomna kantringen mot politisk konst på slutet av 60-talet och hur den begränsade oss. Den fyra år yngre Bruno K. Öijer har i sina intervjuer i DN och SvD de senaste veckorna kommit fram till samma slutsats. Det här betyder förstås inte att konst och politik ska separeras, och det är Klinkmann den förste att bekräfta, genom sitt resonemang att konst och politik må vara svåra att sammanföra, men samtidigt är all konst i någon mån politisk.

 

Så ja, det här är en personlig essä, men Klinkmann bjussar också på två fina appendix. Ett listar finlandssvenska essäister – det blir en lång lista, men mycket användbar, med namn som Tatjana Brandt, Merete Mazzerella, Agneta Rahikainen, Sara Ehnholm Hielm. Här finns också en kortare lista med de tolv essäister som han haft störst nytta och glädje av som läsare: bland dem Karin Johannisson, Hannah Arendt, Jean Starobinski. Vi kan väl alla färdigställa liknande listor, fast … vänta nu, strider det inte mot rådande konsensus att kanon är en styggelse?

 

I så fall verkar Klinkmann indirekt förespråka en livaktig kanon:

 

Det listan gör är att den skapar struktur och sammanhang samtidigt som den är ett provisoriskt bygge. Den är till sin karaktär både lekfull och allvarlig. Den kan ge ett intryck av att vara objektiv men kan inte undgå det subjektiva och tillfälliga vad gäller urvalet.

 

Jo, nog håller jag med honom här: en kanon kan faktiskt vara både privat och allmän, både fastslagen och obestämd.

 

Med Maurice Blanchot som exempel visar Klinkmann essäns beroende av stil, och att stil är något som kan liknas vid textens pulsslag; det här är förstås något som organiseras av subtila medel – markerade av interpunktion (säg någon som skriver bättre essäer än Virginia Woolf, som visste hur kommatecknen och semikolonen ska placeras). Själv blir jag glad när jag får beröm för att jag har skrivit något klokt, men säger någon att jag skriver snyggt blir jag saliggjord. Jag kan inte heller motstå att återge ett av bokens generösa citat, lånat av Sven Lindqvist om essän: ”Den måste vara full av sitt problems mörker och sin lösnings ljus!”    

 

I bästa fall kan essän fungera som ett kitt mellan rörlighet och rörighet, och inta motsatta hållningar, och därifrån hämta slagkraftigare och hållbarare argument. Det här uppnår Klinkmann med hjälp av sin obotliga nyfikenhet, som leder honom mot nya vägar även när han skriver om förutsägbara farbröder (har jag nämnt Montaigne?). Essän favoriserar oförenliga impulser. Då kan essän innehålla inslag från alla andra existerande skrivsätt, och hamna någonstans mittemellan fakta och fiktion. För problemet är att den ligger inte stilla eller slår sig till ro. Den lever.