Kafkalungan, Cecilia Hansson, Wahlström & Widstrand

 

Det här är ett Kafkaår. I juni var det 100 år sedan han dog, och förlaget Bakhåll gick i mål med sina översättningar av de samlade skrifterna, med den avslutande brevvolymen. Cecilia Hansson har i många år ägnat sig åt Franz Kafka, och hennes nya bok Kafkalungan fortsätter det utforskande skrivande i gränslandet mellan essä och autofiktion som hon tidigare mutat in med Au pair och Snö och potatis.

 

Besattheten av Kafka syns i hur författarens vardag infiltreras av händelser ur hans biografi och bibliografi. Kafka drabbades av tuberkulos, liksom Hanssons mormor. Han levde i tvåspråkighet, liksom Hanssons mamma. Hon tar också över något som hon kallar ”Kafkalungan”, med symptom från illavarslande hostningar och ryggskott. Ytterst handlar det om blod, om blödningar, om dödsskräck.

 

Men besattheten tär på samvetet, när Hansson åker till Wien och Prag med omnejd för att gå i Kafkas fotspår. Hemmavid råder familjens kaotiska tillvaro, med en dotter som gnäller över mammans frånvaro, och en disträ och stoisk man, som ändå inte kan avstå från att önska en charter eller solsemester när de åker till Sandträsk, ett nedlagt sanatorium norr om Boden. Väljer hon bort dem till förmån för den tjeckiske författaren, död sedan länge? Både ja och nej.

 

Det är en rannsakande bok, som problematiserar den uppgift hon tagit på sig, att skildra sitt liv utifrån Kafkas, eller om det är tvärtom. Är Kafka ett svepskäl för att hon ska kunna fly från vardagen? Inte entydigt: ”att skriva om andra är att nudda sig själv”, skriver hon vid ett tillfälle, och vi har resultatet framför oss – en tänkvärd meditation över liv och skrift, både det egna och Kafkas.

 

Mer än en regelrätt biografi om Kafka har Hansson saxat fakta med personliga reflektioner. Hon söker likheter, men inte för att dra förenklade slutsatser. Hon respekterar också skillnaderna, hur olika förutsättningar formar våra liv, och speglar sitt liv i hans, och fokuserar på sjukdomen, på hans relationer – att kalla dem knepiga är att säga för lite – med kvinnorna Felice, Milena och Dora. Men hon skriver också om alla de dilemman Kafkas skrifter är så fyllda av. Han som kallade sig själv ”ett olösligt problem”.

 

När hon befinner sig utanför ett av hans sjukrum blir hon insläppt av en vaktmästare, som noterar att hon funderar på Milena, och han avråder henne från att skriva: ”Fru Jesenská vill inte bli inskriven i ännu en klyschig roman”. Det är som hämtat ur en av Kafkas romaner. I stället för att helt enkelt identifiera det som en femtioårskris eller ”hormonerna” vill Hansson kalla det något annat, något som inte reducerar en själv till en kliché. Hon skriver om alla de misstag våra liv innehåller, men vad vore vi dem förutan?

 

Här finns en allvarligt syftande diskussion om vad som avgör våra livs riktning, där hon betonar en rädsla som från barndomen forslats ned i lungorna, slagit rot där och skapat förutsättningarna för ”ett svartare universum” som letat sig in i henne. Det är en suggestiv bild för något som liknar depression, eller bara den ärvda eller inövade känslighet som är en förutsättning för en författare, oavsett om hen heter Franz Kafka eller Cecilia Hansson. Det handlar också om kärleken, om rädslan i att visa vem man verkligen är inför en annan: ”Det man är som mest rädd för att visa upp och ändå – innerst inne – önskar att bli sedd för.”

 

Med sin approach liknar det här någon av de många publicerade dagböcker som kulturmänniskor har börjat ge ut, men Hansson rör sig längre bort från det egna ödet. Det handlar inte hela tiden om henne, men inte heller hela tiden om Kafka. Hon skriver mycket om sina besvär i realtid, men här finns också funderingar kring uppväxten, med visst fokus på gymnasietiden som återges i skarpa minnesbilder, då hon formades som sökande intellektuell och upptäckte poesin, konsten och filosofin. Hur hon började läsa finns det fina partier kring, som när hon visar hur Else Lasker-Schülers dikt om det blå pianot blir en väg in i litteraturen, in i språket, in i livet.

 

Trots att konstruktionen ”även fast” troligen har normaliserats i vårt språkbruk stör den mig när den används relativt flitigt i en bok. Men det är en randanmärkning i en annars stilfullt skriven bok, med flera poänger. En av dessa finns i en lustfylld kritik av träningsfixeringen som råder just nu: ”primitivt barbariska drifter i kombination med svett och blodsmak, vem har någonsin blivit en bättre människa av det?”