Jag har varit i framtiden. Artificiell intelligens (AI) sköter numera den skönlitterära utgivningen. Frågan är vad det här gör för litteraturkritiken: ska också den skrivas av AI? Och vem ska läsa de artificiellt skrivna böckerna – kanske artificiella läsare?
Förlåt, jag raljerar. Novellix har precis släppt en ask med fyra noveller skrivna av AI-verktyget ChatGPT-4. Förlåt, sa jag ask? Jag menar förstås kista. Om ni såg en gänglig man smyga omkring på Torpa häromnatten med en spade i handen kan jag lugna er med att hans enda uppdrag var att gräva en sex fot djup grav åt kistan med noveller, i förhoppningen att de inte ska grävas upp i någon snar framtid.
Varför klarar inte AI av att skriva skönlitteratur? Frågan är felställd. Vi borde istället fråga oss varför den ska skriva skönlitteratur. Att skriva är nöjaktigt. Visst, det är slitsamt också, men det finns en svåruppnådd eufori som frigörs när skrivandet går bra. Det vore en idiotisk sak att överge den sysslan. Hellre borde vi utnyttja AI till de mekaniska själsdödande aktiviteterna vi tvingas utföra.
Novellerna utgår från fyra klassiker i den svenska litteraturen: Karin Boyes Kallocain, Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien och August Strindbergs Röda rummet. Låt mig först för allas välbefinnande bara inflika att författarna lyckligtvis är döda sedan länge.
Hur dåligt är det då? Tja, de får mig att tänka på några ord från den ryskamerikanske författaren Vladimir Nabokov. Han skrev sina första romaner på ryska och bytte sedan språk till engelska när han emigrerade till USA. Han liknade ryskan vid att åka konståkningsskridskor och engelskan vid att åka rullskridskor. Från det sublima till det vulgära. Att läsa ChatGPT-4:s noveller liknar någon som försöker dansa iförd dykarskor.
Vad är det som fattas? Det korta svaret lyder: en själ. Själen är notoriskt svårfångad, och just därför värd vår uppmärksamhet. Det som är essensen hos de fyra författarna som skapat just de här svenska klassikerna är just deras originella stil, deras temperament, deras unika förmåga till gestaltning. Det här försöket är motsatsen till gestaltad litteratur.
Det längre svaret på vad som fattas leder oss in på en definition av vad litteratur är. Det är i sin mest förenklade form fem beståndsdelar som samverkar. För det första: häpnad. För det andra: charm. För det tredje: lust. För det fjärde: förundran. För det femte: utmaning. Jag hittar inget av detta i de fyra novellerna. I själva verket går de inte ens att kalla noveller – de antar mer formen av referat som gör sig blinda för den komplexitet som kännetecknar riktig litteratur.
Den som någon gång har varit inne på internets många sammanfattningar av klassiker – det som går under namnen spark notes, litcharts, grade saver, course hero etc – vet vad jag menar. Att läsa deras försök att förklara litterära verk gör mig ungefär lika deprimerad som att läsa den här novellfyran.
En välvillig tolkning av projektet kunde kalla det för ”fan fiction”, alltså att amatörer inspireras av sina förebilder och skriver fortsättningar med originalkaraktärerna. Många mer eller mindre professionella författare har redan skrivit fan fiction om Boyes och Söderbergs verk. Sällan blir det lyckat. (Ja, Bengt Ohlsson, Gregorius var roligare på idéstadiet än som färdigt projekt.)
Hur dåligt det här än är kvarstår löftet att i framtiden kommer AI att bli ett mer sofistikerat verktyg. Men det vi har lärt oss av alla tidigare nyskapande tillskott är att inget ersätter det arbete som investeras av författaren. Det jag allra mest blir medveten om efter att ha läst asken (förlåt, kistan) är en ännu större beundran för de författare som inte tar genvägen över det fusk som AI trots allt är. Varför fuska när det är så mycket mer belönande att vara ärlig?
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/5 2023)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar