18 apr. 2023

Virginia Woolf. En biografi, Görel Kristina Näslund, Kärnhuset

Virginia Woolf var en komplex person, som det inte är helt lätt att förbehållslöst uppskatta. Hon hade besvärliga sidor: inskränkthet, rasism, antisemitism, arrogans. Hade hon levt idag hade hon säkert varit lika mycket cancelled som J.K. Rowling. Det är lättare att gilla böckerna. Åtminstone sex mästerverk: Jacobs rum, Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando, Vågorna, Ett eget rum. Både som skönlitterär författare och som litteraturkritiker var hon suverän.

 

Det har kommit en ny biografi på svenska om Woolf. Görel Kristina Näslund, utbildad psykolog och expert på äpplen, har skrivit Virginia Woolf. En biografi. Den är oerhört vacker och påkostad, och bildtrycket håller hög klass, trots att den utkommer på det egna förlaget Kärnhuset. Omslaget är designat för att likna de böcker Woolf själv gav ut på Hogarth Press, med systern Vanessas illustrationer.

 


Den är ambitiös på många plan, och på nästan 500 sidor hinns mycket med. Inte minst ges vi en rejäl rundvisning kring Bloomsburygruppen och dess medlemmar. Men också släkträden med alla invecklade förgreningar, där syskon och halvsyskon och kusiner ska få sin beskärda del av utrymmet. Det blir en nitisk och stundtals knappologisk biografi, en bok som kanske mer ger intryck av att vara en Woolfopedia än en levande biografi. Woolf hade, får vi veta, 390 olika ord för vatten. Antal fjärilsarter i Jakobs rum? Tolv stycken. Och hur många semikolon är det i Mrs Dalloway? Drygt tusen, menar Näslund, men när jag gör en noggrannare genomgång får jag det till 1473 stycken.

 

Några nyheter erbjuds väl inte heller, men det är mycket begärt. Den fakta som presenteras går inte av för hackor. Det är bra refererat och bra summerat av den tillgängliga Woolf-forskningen, och litteraturlistan är gedigen (om än en kan sakna böcker som Lisbeth Larssons bok Promenader i Virginia Woolfs London och Per Molanders Allt är vågor. Virginia Woolf och den moderna fysiken). Quentin Bells och Hermione Lees två biografier om Woolf verkar ha varit det mest tillämpade källmaterialet.

 

Bloomsburygruppen fortsätter fascinera, och nya böcker utkommer lite här och där. Näslund korrigerar mycket riktigt myten att det var Dorothy Parker som myntade begreppet att ”they lived in squares, painted in circles, and loved in triangles”. Förmodligen är det en kombination av flera olika källor, men det går att hitta två tredjedelar av citatet i romanen Fire Down Below, där Margaret Irwin skapar en nidbild av ”Gloomsbury”.

 

Virginias syster, konstnären Vanessa, hade tre barn med Clive Bell, men den yngsta dottern Angelica hade den homosexuelle Duncan Grant som far. När Angelica föddes sa David Garnett att han skulle gifta sig med henne när hon blev tillräckligt gammal, och så blev det också. Garnett var en före detta pojkvän till Grant. När Angelica separerat från Garnett hade hon en kort relation med en konstnär som också hade haft en relation med Grant. Bara som ett exempel på Bloomsburys trianglar.

 

I gruppen fanns både konstnärer, författare, intellektuella, filosofer, statsvetare, ekonomer. Keynes, som vid sidan av Woolf torde vara den som är mest åberopad i vår tid, menade 1928 att vi endast skulle arbeta tre timmar per dag 2028, tack vare ny teknologi. Det är besynnerligt att det fortfarande ses som ett självändamål att ägna så stor del av dygnet åt lönearbete. Med en större dos frihet skulle vi kunna odla andra saker, där litteratur bara är en tänkbar möjlighet. Vi kunde också odla andlighet. Eller äpplen.  

 

Även om mycket av innehållet ägnas åt kretsen kring Woolf finns ett relativt starkt fokus på henne som författare, och böckerna ges en ganska grundlig genomgång.

 

Näslund har ibland diagnosblocket lite för nära till hands. När Woolf – likt majoriteten av författare – är disträ i det sociala livet behöver det inte betyda att hon led av prosopagnosi (ansiktsblindhet). Och visst går det att spekulera i om hon var bipolär, men det är väl i så fall något som typ alla författare har, med tanke på att kreativa (maniska) perioder ständigt följs av passivitet, leda och självtvivel. Och var det läkemedelsförgiftning som gjorde Woolf så sjuklig under hennes sista år? Ja, det kanske det var.

 

Det jag saknar är en mer livaktig diskussion av främst böckerna. Även om det kapitlet är det längsta avfärdar hon viktiga böcker som Ett eget rum och Tre guineas på några ynka sidor. Att Näslund envisas att använda egna översättningar är inte alltid en fördel. Några rader från inledningen i Mrs Dalloway:

 

What a lark! What a plunge! For so it had always seemed to her when, with a little squeak of the hinges, which she could hear now, she had burst open the French Windows and plunged at Bourton into the open air. How fresh, how calm, stiller than this of course, the air was in the early morning; like the flap of a wave; the kiss of a wave; chill and sharp and yet (for a girl of eighteen as she then was) solemn, feeling as she did, standing there at the open window, that something awful was about to happen; [Woolfs mening fortsätter med ytterligare 40 ord]

 

Så här översätter Näslund:

 

En sådan känsla! Att störta! För så hade hon alltid känt när hon slog upp terrassdörrarna på Bourton – hon kunde ännu höra hur gångjärnen gnisslade – och omslöts av den friska luften. Så ren, så stilla luften var tidigt på morgonen, fridfullare än här förstås – som en klapp av en våg, som en kyss av en våg, kylig och sträv och ändå (för en ung kvinna på arton år som hon var då) allvarsfylld, för hon kände där hon stod i dörren att något hemskt skulle hända.

 

Det finns ju en översättning redan, Else Lundgrens, från 1977:

 

Att hissna! Att dyka! Ty så hade hon alltid känt det när hon slog upp terrassdörrarna på Bourton – hon kunde ännu höra hur gångjärnen gnällde – och omslöts av den friska luften. Så ren, så stilla luften var tidigt på morgonen, fridfullare än här förstås – som en klapp av en våg, som en kyss av en våg, kylig och sträv och ändå (för en flicka på arton som hon var då) högtidlig, för hon kände där hon stod i dörren att något oerhört skulle hända.

 

Märkligt nog har båda infört det dramatiska tankstrecket – för att markera något som inte finns i originalet, som har en sävligare interpunktion. Båda sätter punkt efter det hemska som är på väg att hända (Lundgrens ordval ”oerhört” är opassande och missar att ”awful” förebådar Septimus Smiths självmord).

 

I rättvisans namn reser Näslund ändå några relevanta frågetecken kring Woolfs feminism, som ger de fiktiva kvinnliga karaktärerna så blygsamma positioner, till exempel i Vågorna. Jämfört med männen går det oftast sämre för kvinnorna i Woolfs romaner. Men det hör till det som gör henne till en komplex och besvärlig författare. Det som ska beundras är insatsen, att hon skriver en så frigörande och gränslös prosa. Mycket har sagts om hur författare som, tja, Marina Warner, Jeanette Winterson, Ali Smith, Zadie Smith, Carol Ann Duffy, och många fler, har inspirerats av Woolf. Det gemensamma är att de inte blir några epigoner: likt många andra starka stilister är det en återvändsgränd att helt omfamna Woolfs sätt att skriva. Det hon kan göra är att inspirera en till att uträtta liknande stordåd, men på nya sätt.  

 

Det är ändå glädjande att det kommer en ny bok om Woolf på svenska, och den är påkostad och ambitiös. Det är lite tråkigt att den innehåller en del störande korrfel, att en del karaktärer (Mr och Mrs Ramsay från Mot fyren) hamnar i fel roman (Resan ut), och att en del årtal hamnar snett, som att det står 1987 när det borde stå 1897, eller att det står andra världskriget i ett resonemang som rör första världskriget. På det stora hela finns det ändå inget annat att säga än: läs denna bok.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar