Det är inte svårt att förstå lockelsen med dystopin som litterär kategori. Att förlägga sin skildring till framtiden ger författaren i stort sett fria händer i avseendet att gestalta en tänkbar världsbild. Här är resurserna oändliga! Blott den egna fantasin sätter gränser!
Ändå har jag läst alltför få helt lyckade romaner som utspelar sig i en totalitär framtid, och jag vet inte vad det beror på. Kanske samtiden i sig är så totalitär att det känns överflödigt att spekulera i något som bara gradvis är värre? Dessutom, teknik i all ära, men mer fängslas jag av det mellanmänskliga. Den tekniska apparaturen i Karin Boyes Kallocain gör intryck, men långt ifrån av lika bevarande slag som den alternativa rörelsen hos de pacifistiska medborgare som söker ”det grönare djupet”.
Den isländska författaren Frida Isberg introduceras nu på svenska, med dystopin Märket. Hon vann i höstas Per Olov Enquists pris för unga lovande europeiska författare. Till de tidigare vinnarna hör bland andra Ingvild H. Rishøi, Amanda Svensson, Dorthe Nors – samt Juli Zeh, vars Corpus delicti nog ändå hör till 2000-talets bästa i den dystopiska
genren.
Romanen följer fyra individer som var och en på sitt sätt tampas med det empatitest som staten har infört på ön. Att det är Island nämns inte, men jag antar att det förutsätts. På nyspråks vis – hint: kolla upp George Orwells dystopi 1984 för referens – används det förmildrande ordet ”inlevelsebedömning”, när lanseringen stöter på vissa hinder.
De fyra är lärarvikarien Vinter, politikern Ólafur, den fattige Tristan, den övergivna Eyja. Vinter tvekar på värdet med testerna, som får svåra följder för de elever som inte klarar det. Och Tristan tar ut sin ilska på Ólafur – Óli kallad – när han förvägras lån till sin bostad så länge han inte klarar testet. Genom de olika perspektiven åstadkoms en viss startsträcka innan man kommer in i den här romanen. Det är ett ganska rejält tilltaget persongalleri som ska presenteras, med flera bifigurer av mer eller mindre marginell karaktär.
Isberg är bra på att förmedla den paranoida stämningen som råder i ett skräckvälde, hur mjukt väldet än ter sig i relation till militanta tyrannier: ”Rädsla är en nedåtgående spiral, likt sanden i ett timglas.” Och det är med hjälp av ett piggt bildspråk den här berättelsen förs fram. Språkfrenesin är ändå hårt tuktad, och det är till romanens fördel att den pendlar mellan febrig skräck och avsvalnad besinning. När Vinters elever gjort testet visas deras nervositet genom ett fniss som uppstår ”inte som när någon på en öde ö slår ihop ett par flintastenar, utan som när man häller tändvätska på grillen och det plötsligt är eld överallt och sedan lugnar den sig igen nästan direkt.”
Givetvis föds motståndsrörelser, men Isbergs ärende ligger mindre i de stora skeendena; hon intresserar sig mer för individernas kamp inombords, och visar hur svårt det är att komma överens med sina moraliska bevekelsegrunder i ett system som premierar misstänksamhet och angiveri. Allt mer kontroll, allt mer övervakning, lyder statens dekret, med en rigorös indelningspolitik som följd. Staten samarbetar med företagen för att åstadkomma en total överblick av sina invånares tankar, något som förstås Boye var tidigt ute med att varna för i Kallocain.
Den tänkta framtiden som Isberg för fram behärskas av allt större utslagning och segregation. Vi känner nog igen tecknen, med ett samhälle som allt mer sluter sig. Ta den nuvarande svenska regeringens elstöd som exempel, med en tjugoårig sekretess över vilka som får det. I romanen spekulerar Vinter över de etiska reglerna kring framtida offentliggöranden av resultaten på empatitesterna: ”var det något hon lärde sig under etikstudierna var det att framtiden så ofta går stick i stäv mot det förflutna att det egentligen är regel.”
Mikael Wiehes ”Titanic” visar också hur lättrogna vi är, ställda inför katastrofscenarion: ”Det började som en skakning på nedre däck / Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck”. I romanen Märket är det användandet av vissa ord som sprider denna häpnad, ord som ”integritetstvång”, när en får tillfälle att fundera på vad det egentligen betyder. Isbergs tänkvärda vision av framtiden visar att romanen är ett utmärkt forum för vissa samhällsfrågor.
Det påfund som här går under namnet empatitest landar mitt i en svensk kontext om bokstavsdiagnoser ska ses som en superkraft, men det är som vanligt en förenkling att tänka binärt. Det finns inget antingen eller med frågor som ADHD, ADD, autism och så vidare: det är klart att det i vissa sammanhang är en stark fördel, och i andra sammanhang en ännu starkare nackdel. Vad en kan hoppas på är att en roman som denna lär oss att se mer till helheten, att vi människor är någonting större än våra diagnoser.
Tidigare har Isberg gett ut två diktsamlingar och en novellsamling (som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2020). Att hon skrivit noveller märks om inte annat i hur koncentrerat hon skriver. Men här löper de fyra berättelserna samman allt mer ju längre in i romanen vi kommer, där samband och konsekvenser avtecknas allt eftersom. Det blir som helhet en tät, spännande och otäck framtidsskildring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar