20 mars 2023

Love Unknown. The Life and Worlds of Elizabeth Bishop, Thomas Travisano, Penguin

Den amerikanska poeten Elizabeth Bishop levde ett remarkabelt liv. Uppväxten var instabil. När hon var ett par månader gammal dog pappan. När hon var fem blev mamman intagen på mentalsjukhus, och dottern fick aldrig mer se henne. Som vuxen reste Elizabeth Bishop över kontinenterna, men inte i första hand för att söka ett hem eller trygghet, eller säkerhet. Vad hon sökte var hellre frihet.

 

Hur ska detta förstås? Kanske illustreras det allra bäst i hennes sonett, som hade sitt ursprung i de utkast hon arbetade med som tonåring. Som de flesta vet vid det här laget kunde det ta tio år eller mer innan Bishop var tillräckligt nöjd med att publicera den. Hennes egenartade sonett fick vänta på att publiceras till efter hennes död:

 

Caught – the bubble

in the spirit level,

a creature divided;

and the compass needle

wobbling and wavering

undecided.

Freed – the broken

thermometer’s mercury

running away;

and the rainbow-bird

from the narrow bevel

of the empty mirror,

flying wherever

it feels like, gay!

 


Det emfatiska ”gay” – med utropstecken till råga på allt! – smögs in för att göra dikten dubbeltydig. Ja, hon var gay. Och ja, regnbågen hade HBTQ-rörelsen adopterat året innan, men som sagt, dikten har en lång tillkomsthistoria. Och notera hur sonetten vänder den italienska ordningen, med terzinerna före de fyrradiga stroferna, med voltan efter rad 6 och inte 8 som i en konventionell sonett. Samt: de ledord som inleder rad 1 och 7: ”Caught” och ”Freed”, som skapar användbara ingångar till hennes poesi.

 

Thomas Travisano var med och startade Elizabeth Bishop-sällskapet i USA, och hans biografi Love Unknown. The Life and Worlds of Elizabeth Bishop är en annan bra ingång. Den kom 2019. Han går ut hårt med att hävda att Bishop är den största amerikanska konstnären alla kategorier under 1900-talets andra hälft. Det är stora ord, tänker jag först: större än Andy Warhol? Större än Nina Simone? Större än Sylvia Plath? Större än Toni Morrison? Större än Stanley Kubrick?

 

Men ja, jag tänker inte bestrida det påståendet. Hon gav ut fyra diktsamlingar, som utkom med cirka tio års mellanrum. Bland dem håller jag Questions of Travel allra högst, men i varje bok finns ett knippe favoritdikter. Du hittar dem också i North and South, A Cold Spring, samt Geography III. Hennes egna rekommendation var att läsa rubbet av ett mindre antal poeter, men också läsa deras brev och biografier över dem – men skippa litteraturkritiken.  

 

Bishop levde 1911-1979. Här finns så en del om den söndriga uppväxten, som mestadels tillbringades i Boston, med somrarna förlagda till Nova Scotia. Hon kallade sig själv till tre fjärdedelar kanadensisk och till en fjärdedel engelsk, något man visserligen kan ta med en viss nypa salt; födelseorten var Boston, och det är där hon ligger begravd. På gravstenen står några rader från en av hennes dikter: ”ALL THE UNTIDY ACTIVITY CONTINUES, / AWFUL BUT CHEERFUL”. Helst hade hon bara velat ha sista raden. Men det dröjde ända till 1996 innan orden hamnade på gravstenen.

 

Hon ärvde pappans blyghet, och kämpade med den under hela sitt liv. En manlig släkting förgrep sig på henne när hon var barn, och det pågick i flera år. Livet har en förmåga att hitta såren att hälla salt i, och för henne var det ett liv som också innebar krämpor och sjukdomar som astma, och periodvis svår alkoholism. Hon var en av pionjärerna som prövade Antabus, redan 1954. Det fungerade – ett tag.

 

I skolan kämpade hon också med matematiken, och belönades med höga betyg trots sin aversion. Som poet behärskade hon verstekniken till fulländning, och var noggrann med poetens bästa verktyg: förmågan att se och lägga på minnet. Travisano beskriver Bishops minne som somatiskt, det vill säga kroppsligt. Där lagrades materialet till de dikter hon senare skulle skriva. Den ursprungliga planen var annars att bli musiker, men när hon skulle framföra sin musik fick hon så svår scenskräck att hon inte kunde spela. Även när hon läste upp sina dikter var det med stor vånda. Travisano menar att den här skräcken kan ha inverkat på perfektionen i hur dikterna uppkom, att hon helt enkelt inte vågade släppa igenom några misstag. Tre saker som hon ansåg var poesins väsen: korrekthet, spontanitet, och mysterium.  

 

På 30-talet bodde hon i Paris ett tag, tillsammans med några andra bemärkta amerikanska författare och intellektuella. Senare bodde hon på Key West i Florida samtidigt som en av dessa, Ernest Hemingway. Hon blev bekant med en av hans hustrur, Pauline Pfeiffer, eller främst deras två söner. Av Hemingways böcker gillade hon bara hans två första romaner, samt några noveller – det är en klok bedömning. Men nog fanns det en viss likhet mellan de två, och Bishops ord i en intervju 1978 är talande: ”The greatest challenge, for me, is to try and express difficult thoughts in plain language. I prize clarity and simplicity.”

 

De poeter Bishop höll högst var 1600-talsförfattaren George Herbert (bokens titel är från en av hans dikter), den romantiska ateisten Percy Shelley, den kufiske 1800-talsförfattaren Gerard Manley Hopkins, samt Marianne Moore. För att hämta styrka i svåra tider citerade hon helst Herberts signalord, att du behöver bli ”new, tender, quick”.

 

Hon inledde också många vänskaper, allra mest med den sex år yngre poeten Robert Lowell, som vid minst ett tillfälle försökte fria till henne, men det resulterade främst i en livslång korrespondens. Hon kände också poeter som Pablo Neruda och Octavio Paz, och pedagogikgurun John Dewey. Hon reste i Brasilien tillsammans med Aldous Huxley. I Mary McCarthys klassiska New York-roman Gruppen är karaktären ”Lakey” (Elinor Eastlake) skapad med Bishop som förebild.

 

Men hon hade längre relationer enbart med kvinnor. Louis Crane på 30-talet, Marjorie Stevens på 40-talet, Lota de Mercedes Soares på 50- och 60-talet, Alice Methfessel på 70-talet. Stundtals var det dramatiskt i överkant: Louis var med om en bilolycka på vägen mot Paris, med Bishop i bilen, och miste en stor del av ena armen. Lota begick självmord på slutet av 60-talet, när Bishop var i färd med att flytta tillbaka till USA. Då hade de levt tillsammans i 15 år i Brasilien.   

 

Som sagt levde Elizabeth Bishop ett händelserikt liv. Det kan sammanfattas med ordet ”daring”, vad det nu blir på svenska – jag befarar att vi saknar den glosan, kanske för att vi saknar sådana människor, inte minst avseende författarnas skara. Birgitta Stenberg kanske kommer närmast. Men det är ett risktagande med konsekvenser. Bishops vän James Merrill sa att ”Elizabeth had more talent for life – and for poetry – than anyone else I’ve known”.

 

Travisano prisar utöver dikterna, som får lagom långa utläggningar, Bishops brevkonst, där det mesta finns utgivet, däribland alla brev om interpunktion hon hade med The New Yorkers redaktörer, som ofta ville tillrättavisa just skiljetecknen. Men brevväxlingen med Lowell intar en särställning, och de umgicks mestadels brevledes – det geografiska avståndet blev en förutsättning för detta.   

 

Av USA:s elva Nobelpristagare är bara två renodlade poeter: T.S. Eliot och Louise Glück (nej, jag räknar inte Bob Dylan som poet, sorry). Det är i sig ganska häpnadsväckande, med tanke på att det minst sagt funnits ett rikt urval. Jag älskar Glück. Men Elizabeth Bishop är något utöver allt. USA:s största konstnär under 1900-talets andra hälft låter nästan som en underdrift.  


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar