Omslagets grälla estetik liknar gamla barnböcker, eller den konst som ofta var representerad på mentalsjukhus på 80-talet (sorry för knasig referens, men jag gräver där jag står). På ett osubtilt sätt antyds att vi lever i ett barnland? Eller ett galet land? Välj själv. Tone Schunnessons bok Tone tur o retur siktar nog in sig på bådadera. Den samlar dels artiklar som skrevs i Aftonbladet under valrörelsen, och dels andra texter skrivna för ”tidskrifter och radio”, som förlaget nonchalant upplyser.
Mycket i den här boken är, som väntat, svinbra. Mycket är också bekant, eftersom Schunnesson länge nog tillhört de skribenter vars penna vässats i andra pennvässare än de standardiserade apparater som skrivarskrået annars tillhandahåller. Kort sagt: en okonventionell röst i de konformas rike är värd att söka upp. Men hon är en bra skribent inte enbart på stilistiska meriter, utan har en förmåga att ganska ofta göra tanken lika vass som språket.
Det sker tack vare att hon tar sig an sina ämnen med en orädd attityd. Visst kan hon slinka ur sig onödiga humblebrags om att det är så jobbigt att jobba (=bli tillfrågad att skriva), fast ännu jobbigare att inte ha pengar. Men det är mer påtagligt att hon verkligen gör vettiga saker med sina uppdrag. Hon är verkligen en av de få som fattat att det inte automatiskt sker en utväxling mellan att vara underhållande och att vara lättviktig.
Det framgår med all oönskvärd tydlighet att valrörelsen var historiskt dålig. Min förhoppning är att den här boken tas fram som manual inför nästa valrörelse, så att den inte får för sig att försköna 2022 som året då den agendastyrda politiken togs på allvar och blev viktig och ägnade sig åt konstruktiva saker som ska göra samhället bättre för det stora flertalet. Det kanske låter pessimistiskt att oroa sig över ond politik på förhand, men jag har slutat tro på distinktionen mellan optimism och pessimism: vi människor är antingen konstruktiva eller destruktiva. Och hellre en konstruktiv pessimism än den destruktiva optimism som har rått i Sverige den här hösten.
Nåväl. Tone Schunnesson är inte den som skräder orden i de här texterna, som trots att de spretar åt så många olika håll – intervjuer och reportage samsas med litteraturkritik och essäistik och debattinlägg hit och dit – uppnår en osviklig koherens. Och hon vill verkligen tänka konstruktivt, och i ansträngningen ligger hemligheten till att dessa texter lyckas så väl. Där hittar hon nya samband och en ny sorts struktur. Det som liknar det kaotiska härbärgerar en udda konsekvensordning. Och resultatet är en bok som hänger ihop trots och tack vare de tvära kasten.
Undertitelns ”Bullshit-city” stavas förstås Stockholm, och hatkärleken sträcker sig också till forna hemstaden Malmö. Några reportage utgår från Latinskolan i Malmö, och de två lärare som mördades där i mars. Våld är en sammankopplande faktor i flera av texterna, det våld som tar över samhällsdiskursen – gangsterrapen, till exempel – och det våld som inte får lika stort genomslag – våld i nära relationer, till exempel. Och ursinnet när hon resonerar kring medias cyniskt distansskapande formulering ”känd av polisen” sker det i ett så medmänskligt kontextualiserande att det mer än tangerar ett religiöst budskap.
Det genuina samhällsintresset är vad som dominerar de här texterna, liksom de många politiska mötena, där det som sticker ut mest är den sorg som präglar dels S-kongressen där Magdalena Andersson väljs till ny partiledare och dels M-valvakan, där moderaterna tar emot beskedet att SD går om dem med värdig sordin utan att låtsas om vare sig den bruna sörjan och stanken. Inte sedan Mattias Alkbergs ”Nere på parkeringen” (2006) har en lika träffande bild av högerns politiska eftergifter tecknats: ”Natt och på gatorna / firar moderaterna / ovanpå kloakerna”.
Analysen av Elin Wägner lockar till omläsning av en förbisedd författare vars feminism, pacifism och klimataktivism känns mer tidsenlig än någonsin, medan analysen av Jane Eyre går osjälvständighetens ärenden och bara upprepar skåpmat som varit lagrad i litteraturkritiken sedan början av 70-talet. Men det kan ursäktas. Värre är det med alla korrekturfel, där citattecken placeras lite varstans och särskrivningar och sammanskrivningar sker godtyckligt, liksom en del felstavningar och att Gertrude Stein får heta Getrude i förnamn är också olyckligt. Sedan är det i vanlig ordning pinsamt att läsa svenskar som skriver dålig engelska.
Men detta obeaktat är det en i många avseenden mycket läsvärd bok. På sätt och vis gör Schunnesson liknande saker som Joan Didion: skriver i en utmärkt balans mellan det hänsynsfulla och det hänsynslösa. Båda har en unik förmåga att se andra människor, och att använda sina egna erfarenheter utan att det blir självupptaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.