Som nummer elva i mikroförlaget Pamfletts lilla serie med små pamfletter anländer Jenny Tunedals bok Det här är ingen strand. Tunedal har fått ett visst genombrott på senare tid, med sina senaste två böcker nominerade till Augustpriset. För en poet är det minsann ingen smal sak; sedan jag lämnade mitt uppdrag som ledamot i juryn 2016 har endast 7 av 30 nominerade varit diktsamlingar.
Tunedal lånar sitt motto från den somrigaste av poeter, Ann Jäderlund, och det blir en märklig känsla att läsa den här sommarboken en av de kallaste vinterdagarna i Småland (minus sju grader, känns som ett hån för en norrlänning, jag vet). Här gör Tunedal ändå sitt bästa för att nå ungefär lika långt in i sommarens beståndsdelar som föregångaren Jäderlund.
Lyckas hon då med det? Nja, det är svårbedömt. Mer handlar det om att befinna sig mitt i inte bara sommaren, utan också mitt i ett språks tillblivande. Här hamnar vi mitt i själva språkarbetet medan det blir till. Hetta och svalka är komponenterna som är verksamma. Det är en sommar som ger utlopp för frustration, som infiltreras av onda krafter.
Förlaget Pamflett ger ut små böcker, mer häften än diktsamlingar, och de tricksar med formatet genom att krympa typsnittet mot det knappt läsbara. Deras böcker passar bra i innerfickan på kavajen, och lämpar sig för den typ av läsning som försiggår i väntrum och dylikt (tyvärr har jag tillbringat för mycket tid på sådana ställen den senaste tiden, men nog om det …).
”Ska vi gå och bada nu?” lyder en av diktbokens uttalade frågor, och det är en fråga jag gärna bemöter affirmativt. För det narrativ som uppställs handlar om att återta kommandot över en vardag som inte är så himla jobbig och så himla upptagen. Paradiset och kriget är på samma nivå här. Även om Tunedal är lekfull och fri är det en frihet som är betingad och orolig – den måste man slå sig fram till för att uppnå, och man måste slå sig fri.
Sommaren, ja, den för svenska förhållanden mätt så kortfattade:
Det går inte att ertappa
Havet som stjäl all vår längtan
Det är därför vi älskar det
Vi behöver även stränderna
De allra längsta, ljusaste, där lösa hundar springer
Det är ingen fara De är inte snälla, men likgiltiga
Vi tog våra kort
Vi kom hem med sand
Det är livet
Det är en svår
trop, den svenska sommaren, lex Tomas Ledin: ”Jag sitter i skuggan
/
Läser gårdagens blad / Snart är det dags / För
ett hopp i det blå / Få bort sanden mellan tårna / och svalka min
kropp”. Jag säger inte att det finns starkare koppling mellan Tunedal
och Ledin än mellan Tunedal och Jäderlund, men det är en nostalgi som för ihop
exegeterna som lovsjungit den svenska sommaren. Och Tunedal gör sig inte helt
fri från denna nostalgi – kanske vill hon det inte ens, kanske vill hon
uppvakta denna kitschiga högtid som går under namnet ”svensk sommar”, omhuldad
och hatälskad.
Där det går att bara vara. Utifrån är nog svenskars förhållande till väder smått obegripligt. Tunedal växlar blixtsnabbt till vardag, till det som är sommarens essens, den sinnlighet som också tillhör sommaren. Jag påmindes nyligen av Mara Lee om ett textställe i en av Anne Carsons briljanta böcker, Decreations. Det var Lees första översättning, till ett nummer av Glänta. Carsons ord: ”What is a quote? A quote (cognate with quota) is a cut, a section, a slice of someone else’s orange. You suck the slice, toss the rind, skate away.”
Och ja, jag citerar gärna Tunedal, äter gärna de apelsinklyftor hon lämnar åt mig och gör dem till mina egna. Med andra ord: det här är starkt, uppfordrande, men också en typ av litteratur som får mig att vilja glida iväg på (imaginära) skridskor – inte ensam, utan i sällskap med den som ger mig nya insikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.