Hemkomsten har blivit en väletablerad trop i samtidslitteraturen. Det är kanske en reaktion på tidigare generationers försök att skriva sig bort från sitt hem. En rörelse som vi kunnat följa sedan åtminstone Eyvind Johnsons Nu var det 1914 (1934) och ett flertal andra arbetarförfattare, Harry M, till exempel. Så kom 80-talets vurm för att åka till Paris och Indien, som Carina Rydberg gjorde i sin debut Kallare än Kargil (1987).
Anna Nygren väljer att skildra hemkomsten i sin nya roman, När jag åker hem. Huvudpersonen Amanda lämnar flickvännen Emma i storstaden och hamnar i barndomens håla för att fira en farmor som fyller år. Och blir kvar. Till Emmas förtret. Men Amanda vill hellre vistas i Klaras närhet, en tjej som hon inte kunnat släppa.
Det är lätt att konstatera att Nygren till denna roman har hittat ett mer städat idiom än i sina tidigare böcker. Men det som ger romanen dess puls är den uppbrutna formen, de avbrutna meningarna, de ofullständiga satslösningarna. Det skapar en förväntans rytm, en framåtrörelse av ovanligt slag. Det är ett berättande som nöjer sig med ansatser, som bygger upp förväntan, som skapar spänning. Det är den avhuggna syntaxens poetik, där yxhuggen utförs utan pardon.
Amanda, som vi vet har ett namn som betyder ”hon som är värd att älska” (vi har läst Bamse – jag menar, vi har läst Stagnelius), försöker anpassa sig till sitt gamla liv. Hon äter kött, fast hon är vegetarian. Hon försöker umgås med sin bror och hans nya tjej, som mamman tycker ”är så trevlig”. Amanda skäms: ”Jag har undvikit att nämna Emma, fastän det inte var meningen. Det kom bara inte. Dom kommer som par. Ser mig i stolen och sätter sig.”
Ja, hon försöker, men hon gråter mest, och verkar vara energilös, traumatiserad. Men hon är också – kors i taket! – något så ovanligt i svensk samtidsprosa, nämligen: elak. Hon är ingen hyvens person, och det är vi inte vana att möta i den artighetskonsensus som råder i svenska romaner just nu: Anna Nygren vågar låta sin protagonist vara en liten elak jävel. På sätt och vis verkar hon vara gravt störd, eller jag menar bara normalt funtad i en störd värld.
Hon är poet, beräknande, och strävear mot friheten, men jag får lust att invända, Amanda – ingen är fri, har du inte läst Simone Weil: ”När möjligheterna att välja är så stora att de skadar det allmänna bästa, åtnjuter människorna ingen frihet. Ty antingen måste de fly in i ett tillstånd av ansvarslöshet, barnslighet eller likgiltighet, och i allt detta kan de inte finna något annat än leda, eller också är de dömda att ständigt tyngas till jorden av fruktan att skada andra.” (Att slå rot.) På ett intuitivt plan vet Amanda detta.
Äckel och söthet finns i överflöd, när Nygren hugger tag i hyperboler för glatta livet. Hon har skrivit en roman om vådan att behöva underordna sig, att alltid vara till lags. Livet är ett sånt skämt! Det här är en roman om regrediering, där Nygren kletar till språket, vältrar sig, kladdar, skadar, klibbar, i ett självskadebeteende. Jag läser den som ett försvarstal, som försöker nå fram till smärtans ground zero: ”There’s less hurt because there’s much less to hurt”, som Siouxsie and the Banshees sjöng en gång.
Vistelsen i det gamla hemmet skjuter henne rätt in i en infantilisering, så som hemkomst alltid slutar. Att underordna sig? Ja, att gå in i gamla invanda roller. Nygren är ingen teoretiker, men hon gestaltar såret litterärt. ”Mitt namn kan inte längre härbärgera det som är jag”, uttrycker Amanda vid ett tillfälle. Det vill säga: här går det inte längre att vara den älskvärda, när livet är så överdjävligt. Det som liknar en oförmåga att skapa struktur och ett sammanhängande narrativ blir ingen konstnärlig brist utan snarare en tillgång, i ett skrivande som flitigt uppvaktar det otillräckliga och trasiga.
Vad det också är, i första och sista hand, är en roman om begäret. Inte kärleken, alltså, utan det oskyddade och primitiva begäret, det som är så kroppsligt att huvudet inte räcker till. Det tafatta och klumpiga begäret, som måhända gör fel men har rätt i sina intentioner. Ett begär som sträcker sig mot mamman, där Amanda reduceras till ett djur, en björnunge som vill bli slickad av sin björnmamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar