Helium, Bart Moeyaert, översättning Lisette Keustermans och Eva Runefelt, Rámus

Nu ska jag göra något ovanligt och spoila en bok – men ta det för all del lugnt, det är en diktsamling. Belgiske Bart Moeyaert är mest känd på våra breddgrader som barn- och ungdomsförfattare – han tilldelades ALMA-priset 2019 – men har också gett ut en roman för vuxna (Graz) samt tre diktsamlingar. Hans senaste heter Helium och utkom samma år som han fick priset, och den föreligger nu i översättning av Lisette Keustermans och Eva Runefelt (de har tidigare översatt Miriam Van Hee).  

 

Spoilern lyder så här: det slutar med att en pappa dör. Mamman och pappan är svårt sjuka i demens genom dikternas narrativ, och så kommer slutraderna:

 

Som rök därovan blev han en tanke.

Man kan inte göra mycket mer här nere

än att vara till, älska en tid

och på varligaste sätt försvinna.

 

Därmed blir bokens sista ord det betydelsefulla verbet ”försvinna”, och det är en vacker formel för levnadskonst som ger sig till känna. Vi kan bara försöka finnas till och göra minsta möjliga skada. Eller som Philip Larkin fick anledning att konstatera när han råkade köra över en igelkott med sin gräsklippare: ”We should be careful / Of each other, we should be kind / While there is still time.”

 

Och Moeyaert är bra på att formulera sanningar av det diskreta och beskedliga slaget. Hans sätt att fånga det vardagliga erinrar om hur Wiszlawa Szymborska gjorde – alltså ett uppvaktande av det oförargliga, som samtidigt bär på något som är långt ifrån harmlöst. Kort sagt: en udd, oavsett om den är ironisk eller satirisk, eller bara skälmfull. Det är försynt utfört.  

 

Det är också ett skrivandet som inte trivs med att hamna i ett fack, ett skrivande som inte vill kategoriseras. Han skriver på nederländska, och en av översättarna, Keustermans, har skrivit ett tänkvärt efterord. Hon visar att flera belgiska städer utser en fast stadsiktare, och Antwerpen gick i bräschen med Moyeaert som hade den befattningen 2006-2008. Jag nämner det som en liten parentes, med tanke på den orättmätiga kritik som riktades mot Tranemo och Jimmy Alm häromåret. Vilken kulturell ynkedom Sverige måste uppvisa inför andra länder ändå! Här får vi också veta att man i hemlandet lätt kan hitta dikter av Moeyaert på ölunderlägg, något som man måste heta Malte Persson för att uppnå i Sverige.

 

I de här dikterna riktar diktjaget ofta intresset utåt. I de första tre dikterna mot ett du, mot ett vi. Det är den mest blygsamma poesi jag läst sedan, tja, Geir Gulliksen, kanske. Moeyaert skriver porträttdikter, en bortglömd eller bara förlegad genre. Diktjaget uttrycker en önskan att livet ska återgå till någon slags normalitet, men det går inte, för alla förändringar är oåterkalleliga. En sparad skoluppsats blir en påminnelse om ett enklare liv: ”Det fanns en tid då jag / glatt klappade händerna.”

 

En dikt om kaffets njutningar kan tyckas bagatellartat, men inget är för smått. En ytterligare dikt om te är skriven, får vi veta men inte ta del av, och den hade jag gärna läst. Men det är en kort samling som rör sig i det sparsmakades terräng, där excesser saknas. Nätternas sömnlöshet registreras. Och verbet ”försvinna” får sista ordet, som sagt.