Georg Büchners Woyzeck är en sällsynt slitstark pjäs, ”en klassikernas strävhåriga anti-klassiker, som låter oss se en man tömma smärtans kalk till dess repiga botten”, som Bodil Zalesky har kallat den. Nu har hon för förlaget Hasturs räkning gjort en nyöversättning. Tidigare insatser saknas inte: den finns i åtminstone åtta olika versioner, signerade Lars Bjurman, Ulf Peter Hallberg, Per Erik Wahlund, Magnus Lindman, Kent R Andersson, Tage Aurell, Ulf Fredriksson och Nils Afzelius, ej inräknat bearbetade versioner exempelvis för radiouppsättningar.
Pjäsen, tillkommen under den tyska romantiken av den blott 23-årige Büchner, som hann dö i tyfus innan den helt fullbordades, har också aktualiserats av Steve Sem-Sandbergs böcker W och Jägarna i Armentières. Büchnervariationer. Oförglömlig är förstås också Werner Herzogs filmatisering, och inte minst Klaus Kinskis gestaltning av den stackars soldaten som mördar kvinnan han sammanlever med, modern till deras gemensamma barn född utanför äktenskapet. Det är en arketypisk olycklig kärlekshistoria, men den bär på fler dimensioner, som gör den till ett ovanligt förutseende samhällskritiskt verk.
Den hunsade och undfallande Franz Woyzeck ”ränner […] som en öppen rakkniv genom världen”, och jagas inte bara av kyrkan, utan också av hans överordnade i militären, av läkaren. Och av Marie, som han älskar – eller har älskat. Men mest av allt jagas han av sig själv, och sin förtvivlan, sin dåliga självkänsla, sitt armod. Inledningsscenen är brutal, när Woyzeck rakar kaptenen, som gnäller över den stressige soldatens hastiga rörelser. Sedan följer ett teatraliskt, hastigt och ivrigt händelseförlopp som förefaller vara skrivit i en imitation av 80-talets MTV-estetik med snabba övergångar.
Galenskapen är här inte bara i annalkande – den är i antågande. Woyzecks rädsla fortplantar sig, sprider sig hos de andra karaktärerna som ett gift eller ett virus. Och pjäsen är full av onda förebådanden, där Marie tidigt talar om att hon kunde sticka en kniv i sig. Hon utmanar ödet. Spoiler: det här är en pjäs där Nick Cave har gjort musiken till en av teateruppsättningarna, you do the math hur den slutar.
Som Zalesky visar i sitt förord kan Büchners pjäs ses som en länk mellan dåtiden och framtiden. Här finns drag av medeltidens religiösa mysteriespel, men också drag som förebådar de naturalistiska pjäserna som skulle skrivas mot slutet av århundradet, likväl som till expressionismen som låg ännu längre fram i tiden. Samt de episka pjäser som Brecht skulle lansera något senare. Till Brechts läsefrukter hör Woyzecks försvarstal när kaptenen anklagar honom – den fattige – för att vara i avsaknad av moral: ”Den som inga pengar har – Inte kan väl en sån människa hålla sig till moralen i världen!” Nog låter det likt Brechts modus vivendi: ”Först kommer maten, sedan moralen.”
Till det samhällskritiska hör pjäsens diskussion av fattigdom, om utnyttjande av de svaga och rättslösa. Woyzeck befinner sig utanför alla normer och ordningar, men han befinner sig också i fritt fall. Moral kan den som har sitt på det torra unna sig, lyder den osentimentala slutsatsen. Büchner har skrivit en blodig satir över fåfängan och dumheten, en skräckskildring som också blir en övning i inlevelseförmåga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar