att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 mars 2014

Yahya Hassan


Det danska underbarnet Yahya Hassans första bok är makalöst bra i sin enkelhet och i sitt kompromisslösa uttryck. Det är en banbrytande bok som överskrider allt vad du förväntar dig att poesi ska innehålla.

I Stefan Lindbergs novellsamling I Gorans ögon från 2008 skildras ett utopiskt Sverige där det inte längre är ishockeyspelare och discjockeys som lockar publiken till de stora arenorna. I ett utsålt Globen läser Göran Sonnevi sina dikter med Ann Jäderlund som förpoet. Att något sådant skulle hända i verkligheten – i den oskrivna världen – har tyckts osannolikt, tills en dansk tonårspoet i höstas slog ned från det så kallade tomma intet.

För exakt fem månader sedan gavs Yahya Hassans debut ut i Danmark, och nu utkommer den redan i svensk översättning av Johanne Lykke Holm. Att dansk poesi ens översätts hör inte till vanligheterna, men så hör inte heller Hassans bok till dessa vanligheter, då den har sålt i drygt 100 000 exemplar. Nog för att sälja ut Friends Arena.

För att den är bra? Ja, den är bra, men den är också något mer än det du antagligen förknippar med poesi. Det är en självbiografisk versal attack: ”HÄR MIN HISTORIA! DISKUTERA DEN / MED SOCKERBIT OCH KAFFE I ER MJÖLK”, säger Hassan sardoniskt leende, och det är verkligen precis så, en individs oförställda historia.

Det är en erfarenhet som förmedlas, miljö och kultur som befinner sig mittemellan det palestinska ursprunget och den danska nutiden: ”OCH SÅ BYTS LAMM OCH KEBAB / MOT MÅRTENSGÅS FYLLD MED ÄPPLEN OCH SVISKON”. Det är en process som pojken är helt vilse i, där pappans aga leder honom in i kriminalitet och droger och tvångsomhändertagande insatser från samhällsapparaten.

En kontaktperson ger honom dikter av Michael Strunge, som i likhet med Hassan debuterade som ung med buller och bång (ett par av Strunges böcker är förresten skrivna med versaler). Han gömmer stålar i Knausgårds Min kamp, en handling som nog ska tydas symboliskt: inför den danska utgivningen sa Hassan att ”ärlighet var premissen” för hans skrivande.

Nog ger det också intryck av att vara ärligt skrivet. Hassan redovisar öppet och rått vad han har varit med om, och förefaller inte försköna eller blidka; han är inte intresserad av att tjäna någon eller något. Allra minst sina egna bravader, för han framstår inte alls som någon trevlig typ.

Rastlösheten vrids fram ur dikterna, som om Yahya Hassans tillvaro står på tomgång. Han blir poet medan han skriver, utan egentliga konstnärliga ambitioner eller bohemiska ideal. I dikternas händelseförlopp står han där i dörröppningen till det danska kulturetablissemanget, medan polarna föraktfullt kallar honom ”Gyldendal”: ”MEN ETT SAMTAL FRÅN EN KUSIN / OCH JAG ÄR PÅ VÄG UT GENOM DÖRREN / MED HANDSKAR I FICKAN OCH VERKTYG I VÄSKAN”.

Däri ligger också något av spänningen med hans bok, att den skildrar något som inte är helt bearbetat eller avslutat. Händelserna är fortfarande ett öppet sår, och det Hassan har gjort är att ge detta sår en röst av sällsam energi.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/3 2014)

2 kommentarer:

  1. Sonnevi kunde dra relativt stor publik på 70-talet, säjs det.

    SvaraRadera
  2. Han är en underbar uppläsare - bara hört honom i radio, men han har ju makalös känsla för pauserna, dels pauserna i dikterna, och dels de naturliga pauserna.

    SvaraRadera