Bildungsromanen, så
som den introducerades av Goethe i slutet av 1700-talet, fungerar ypperligt
också för diktsamlingens format. En uppväxtberättelse som struktureras som
poesi kan bli ett dugligt uttrycksmedel, med fördelen att vissa
transportsträckor blir förkortade. För ärligt talat följer ju våra liv gamla
vanliga mönster, med obligatoriska mödor och hinder och hur man övervinner dem.
Så kan också Charly
Cox första diktsamling läsas. She Must be Mad har en något omständlig
undertitel, som jag återger med vissa farhågor att det mer avskräcker än
inbjuder till läsning: A mental
coming-of-age documented through poetry and prose written by someone who’s still
in the thick of it. Eller med andra ord: här finns autenticitet så det
räcker och blir över, och det blidkar förstås de som gärna läser sina
berättelser under devisen Based On A True
Story.
Det är också ett
exempel på poesins genomslagskraft, där Cox instagramkonto har drygt 39 000
följare (om än långt ifrån Rupi Kaurs makalösa framgång, med 3,6 miljoner
följare). Rimligtvis är de flesta i hennes egen ålder, 23 år, och yngre. Här
avhandlas alltså de gamla vanliga tonårsbekymren, samlade i fyra avdelningar, de
fyra sköra pelarna som ska stötta en ung människas liv: kärleken, galenskapen,
kroppshetsen, samt inträdandet i det vuxna livet. Frågan är vilken av de fyra
som skrämmer mest.
Likt de flesta unga
som skriver balanserar Cox mellan att vara cyniskt blasé och fullständigt
vidöppen känslomässigt. Det är inte den sämsta utgångspunkten för poesin. Här
finns också ett tilltal som är helt nutida, och ofta chockerande brutalt.
Intrycken som förmedlas är universella, och man kunde säga tidlösa.
Cox jämför sin egen
brist på trofasthet med utterns lojalitet, och likaså kan hon snegla på
bläckfisken med sina tre hjärtan. Hon skriver om sugmärken och vinfläckar –
förvisso, mycket handlar om sex, men till hennes fördel undviker hon att skriva
om det som om hon vore den första som upptäckte att det existerar. Dessutom
handlar det i ärlighetens namn mer om kyssar, som hon kan skriva om med en insiktsfull
sensualism som ter sig avundsvärd.
Det är också
skickligt att i en dikt utgå från porrfilmer och ändå hamna i något hedervärt:
That
first breath
When you exhale and
simmer,
Two maudlin corpses
Too hot and they still
shiver
Craving more whilst
digesting a slither
Of moments ago
Cox når ut med sin
längtan, med sin desperation, och visar att poesi kan fungera också i en sådan
kontext, alltså i detta slängiga talspråkliga register som hon visar upp, och
bli kommunicerande. På omslaget till min bok jämförs hon med Carol Ann Duffy,
och även om det är någorlunda relevant finns också paralleller till de tidiga
bekännelsepoeterna Sylvia Plath och Anne Sexton – Cox delar något av deras
ursinne, och – även om det låter som en truism – deras smått vildsinta
språkkänsla.
De rim som används
kan ge föreställningar om att dikterna är skrivna av en brådmogen tonåring, och
jo, en del av dikterna är nog skrivna av denna valhänta tonåring. Direktheten
motar bort all subtilitet, och det är både en tillgång och en brist. Jag tycker
både här och där att det finns saker som kunde ha redigerats hårdare, för att
inte säga reducerats. Där det känns som att det här har skrivits förr.
Det är en slags
poesi som lätt tenderar att bli lite tjatig i sina upprepningar, och det går
att tröttna på att den förlitar sig så starkt på beskrivningar som det inte går
att gå i dialog med så mycket. Cynism i så här ung ålder ser också vid första
anblick ut som en pose, även om jag inte vill ifrågasätta hennes mående. Det är
trots allt något befriande med en sektion som heter just ”hon måste vara
galen”, när det annars så lätt blir frågan om eufemismer, om att linda in
alltihop i lulliga omskrivningar. Annars brukar ju tydlighet skys av poesin.
Cox gudinna heter
Britney Spears, och det har hon gemensamt med många relativt jämnåriga svenska
kolleger. Den trasighet som Spears förevisar blir ett föredöme. Det medvetet
talspråkliga är också föredömligt, eller borde vara det. Även så här kan en
berättelse förmedlas – Carol Ann Duffy är förstås ett bra exempel på det,
liksom flera från den yngre danska generationen.
Flera av Cox dikter
kan läsas antingen som naiva eller som starka utsagor – men oftast som både
och, och då blir det förstås övertygande dikt som lever starkt i denna
balansgång:
If we nourished our souls
in ways we deserved
And picked softer tools to
tickle our nerves
Cradled our minds in a sip
of a sauce of its own brilliance
And found novelty in our
mind’s own source of resilience.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar