Det har kommit ett
otal böcker om litteraturens nya självbiografiska trender, såsom autofiktionen.
Jag tänker på Ingrid Elams Jag, på
Lisbeth Larssons Sanning och konsekvens,
Cristine Sarrimos Jagets scen, Anders
Johanssons Självskrivna män, och
säkert fler. Vad är då Carin Franzéns USP, när hon nu utger När vi talar om oss själva, med den
uppfordrande undertiteln Nedslag i
subjektivitetens historia från Montaigne till Norén?
Jo, även om framför
allt undertiteln låter i tröttaste laget finns här en vilja att koppla vår tids
jagfixering och sociala medier vid 1600-talets franska salongskultur. Därmed
nyanseras subjektiviteten, och vi får en ny utgång för det instängda subjektet,
som Franzén ger en välbehövlig distinktion: ”Subjektivitet är de olika svar som
människan ger på de sociala mekanismer som gör henne till subjekt.” Det är
alltså långt ifrån en självständig eller autonom process, utan något som är
beroende av kontext, kultur.
Att franskt
1600-tal skulle ha något att lära oss i dag blir en radikal tanke. Liksom denna
salongskultur var kvinnornas arena – utestängda från lärosätena blev det en
alternativ bildningsrörelse – är det kvinnor som under 2010-talet dominerar de sociala
medierna, med den kvinnligt kodade selfien som dess galjonsfigur.
Franzén inleder med
Duras, men berör bara flyktigt hennes författarskap, för att avsluta med en
betydligt mer gedigen läsning av Noréns senare texter, främst dagböckerna. I texten
om Norén ges resonemangen kring den franska subjektiviteten från 1600-talet ett
utlopp, och det är gott så – exempelvis finns paralleller eller en affinitet
mellan Norén och Pascal, som han annars bara nämner i förbigående i
dagböckerna. Här undersöker Franzén jagframställandet i negativ form, eller som
något som mer ägnar sig åt att destruera än att producera ett jag.
Men kapitlen som
förbigår avslutningen med Norén handlar också om kärleken, eller passionen, och
dess efemära egenskaper. Fruktbar mark för cyniker, men kanske det är i det
förgängliga som kärlekens värde består; när dess slut alltid finns inom
räckhåll blir den ännu vackrare och ännu mer nödvändig. När Franzén skriver om
begärets historia från den medeltida höviska uppvaktningen till vår tids mer
individualistiska syn blir det också belysande: ”Om kärleksäktenskapet
fortfarande är en norm i våra samhällen har trohetseden reducerats till att
gälla för den tid ett par så att säga trivs och fungerar ihop.”
Montaigne är
förstås den allestädes närvarande farbrodern när självbiografins historia ska
tecknas, men Franzén ger honom mindre utrymme, och intresserar sig mer för
exempelvis kvinnors samtida skrivande. Det finns bekanta exempel som Madame de
La Fayette och Madame de Sévigné, men det gavs också för kvinnor en mer
tillåtande diskurs tack vare salongerna. Men hon visar också att nutida försök
att ange narcissism som rubrik för tidsandan inte beaktar att även 1600-talet
var narcissistiskt i övermått.
När Franzén skriver
om subjektets funktion hos Freud och Lacan är hon på hemmaplan, och överlag hittar
hon goda exempel på underkastelse som en kritisk praktik – något som kunde ha
utnyttjats i att koppla ihop fler iakttagelser kring modernitetens föregivna
självupptagenhet vid selfien som något annat än bara passivitet, att det finns
en subversiv potential där (tänk rörelser som ”selfies against patriarchy” från
2014, till exempel). Även om det är välkommet med ett fokus på annat än det
anglosaxiska, kunde det någon gång också vara intressant att se vad en studie
av Lord Byrons jagframställning kunde ge, så som han gestaltade sitt ideal i
både Childe Harold’s Pilgrimage och Don Juan, inte minst efter hans
exempellösa kommersiella framgång, och den nya författartyp han mer eller
mindre skapade på egen hand.
Ofint nog måste jag
gnälla på ett visst slarv i korrekturläsningen, där ibland ord tappas bort på
vägen, i olyckliga formuleringar som dessa, dessutom på samma sida: ”Den här
typen [av] subjektivering som framtvingar ett tal […] bedömningar av hur någon i
kungens närhet levde upp till hovets sociala koder [eller] inte.” Även att drottning
Kristina en gång kallas ”Kristna” är förstås missprydande.
Dessa fadäser åsido
är det ändå en berikande bok, som ofta överraskar med sina slutsatser, och jag
kan rekommendera att läsa den inte bara för att den uttrycker nya saker om Norén
utan också om autofiktionen i stort – inte minst genom att visa dess kopplingar
till det svunna, att vi fortfarande har saker att lära oss av dåtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.