Jag känner denna
mask,
den är jag själv
jag själv som
döljer för världens blickar
en själ.
Så skriver Henry
Parland i en av sina dikter, ord som kan gälla som portalen till 10TAL:s nya
nummer, med just mask som tema. Att författare, eller konstnärer generellt,
attraheras av masken är förstås ingen ny tanke. Men masken har också en
generell attraktionskraft: bär vi inte alla en mask, spelar vi inte alla en
roll? Även valet av maskering avslöjar vem vi egentligen är, kanske rentav en
mer autentisk version.
Kristoffer Leandoer
har skrivit en längre essä, som hinner diskutera allt från Lana Del Rey till
Henry James. Kanske hade jag hellre önskat att han fokuserat på något av allt
detta: varför inte en essä enbart om Lana, eller enbart om James, då han
skriver initierat om båda?
Leif Holmstrand
aktualiserar Yukio Mishima, något vi alltid ska vara tacksamma över. Inte minst
därför att Holmstrand skriver så vindlande om Mishimas ”lustskam” kring alla
hans olika för- och utklädnader, olika maskspel och om den frihet som enbart
finns i det förbjudna, i det queera.
Det är ett tunt
nummer (eller är vi bara bortskämda med fullmatade dubbelnummer på sistone?),
som ändå och i trots mot det enhetliga ämnet spretar en del. Att maskera sig
har förstås också sina politiska konnotationer, ett sätt att träda in i
anonymitet och samtidigt göras fullt synlig. Så uppfattar jag också Leandoers ”hiding
in plain sight”-tanke, som han tillämpar på Lana Del Rey, utifrån Alice Bolins
nyligen utgivna essä Dead Girls, som
han gör så bra reklam för att jag genast beställer den.
Ja, och som vanligt
finns en debutant med, den här gången Eira Bergman Jenssen, som redan har en så
originell röst att jag är beredd att säga att hon har kastat masken och
framträder med ett helt eget tonfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar