Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

9 sep. 2012

Intresseklubben antecknar

Det har varit enormt roligt att följa BBC:s serie QI, där så gott som varje avsnitt genererat dussintals gapflabb. Men det största skrattet har kommit när jag funderat på vilken svensk så kallad komiker som skulle kunna axla Stephen Frys programledarroll i en eventuell svensk version. Jag har tänkt så det har knakat, men utan resultat.

En svensk som kombinerar sardonisk arrogans med avväpnande charm? Som vågar vara något så kontroversiellt som intelligent? Som har blixtrande associationsförmåga och voluminöst ordförråd? Nu har jag sett resultatet, svt:s erbarmligt torftiga kopia "Intresseklubben". Att säga att jag har varit deprimerad sedan det sändes i går är att säga för lite.

För precis allt i detta program var en devalvering av originalidén. Programledaren var så där flåshurtig som svenska komiker alltid blir när en kamera är i närheten, och gästerna följde samma mönster. En av de viktiga beståndsdelarna i QI är att gästerna inte hela tiden ska vara till lags, utan de ger Fry motstånd, provocerar, ifrågasätter och hetsar. Att han får utstå ständiga skämt om sin homosexualitet är oundvikligt, för så är det om man är planetens sexigaste individ.

Det som på engelska är elegant, genomtänkt, ambitiöst, är på svenska taffligt, billigt, och hela tiden på jakt efter publikens hysteriska robotskratt. Här fanns en bra gäst som var på vippen att yttra finurliga saker - KG Hammar - men det skojades bort av de andra, alldeles för ivriga att ta plats. Och programledarens fullständigt tondöva försök att få någon slags ordning, och överanvändandet av felaktiga svar ...

Inte var det heller lätt att upptäcka någon bland gästerna som skulle kunna vara lika oemotståndligt naiv som Alan Davies. För det är ju en av poängerna med programmet, gnabbandet mellan Fry och Davies, som bygger på exakt hälften överlägsenhet och hälften respekt, och ofta på gränsen till att det blir obekväm mobbning.

Sverige klarar av att spendera drygt tio miljoner kronor på sitt schlagerspektakel, men att producera intelligent och rolig tv är att begära för mycket. Det kan också tyckas märkligt att en så stor tidning som Expressen har tv-experter som uppenbarligen inte sett förlagan (Maria Näslund skriver om "Intresseklubben" här). Det är nog bara som det ska vara i Åsa Nisse-land, där programledaren för svt:s litteraturprogram babel inte har läst något av Dostojevskij, eller där en av landets mest etablerade kritiker tycker att Idol-artisten Agnes gör bättre skivor än Bob Dylan. Det är kanske så här vi ska ha det i framtiden.

Konsten att ge svar på tal:

21 kommentarer:

  1. Att gorma kan också bli bra komik, ofta ofrivillig sådan. Önskar jag kunde komma på ett kvinnligt namn här, älskar Annika Lanz på Twitter men hon funkar tyvärr inte i teve. Tina Fey och att par av hennes mycket få kvinnliga kollegor från SNL, förstås. Men i Sverige..... faktum är att Tomas Alfredsson är bildad, smart och en driven komiker, men han verkar inte vara lika exhibitionistisk som Stephen Fry förstås.

    SvaraRadera
  2. Jag har svårt att se en svensk kvinna vara lika brutal som Jo Brand. Babben Larsson är bara nära.

    Jaa, han T Alfredson är kanske lite rolig, men upptagen med annat förstås. Annars är ju svenska komiker alltid lite bonniga, lite så där mer eller mindre spelat korkade.

    Fast Horace Engdahl är underskattad som komiker. Jag tror han är den enda som kunde vara lika elak som Fry och komma undan med det!

    SvaraRadera
  3. Jo Brand är i en klass för sig. Det krävs dödsförakt och många lager livserfarenhet för att nå dit. Babben, jo, kanske Sissela Kyle om hon inte är för snäll. Annars tror jag det är på gång bland tjejer i de yngre leden, även om de inte har den bildning du efterfrågar. Dödsföraktet däremot.

    SvaraRadera
  4. Stephen Fry - alla dagar!

    Synd att Gösta Ekman är för gammal - eller för bra för det här!

    Papphammar - alla dagar!

    SvaraRadera
  5. Hur rätt har du inte Bernur. Onödigt att fylla på, de flesta vet hur det är. Själv slipper jag det hela om ett par veckor.

    Något som du säkert inte håller med om dock: Att Gradvall (?) nämner den egomane skrikhalsen Mikael Wiehe i samma andetag, eller penndrag snarare, som Dylan är ju som att jämställa Kling och Klang med Sherlock Holmes.

    SvaraRadera
  6. Rob Brydon är ju också helt fenomenal och totalt oefterhärmlig (1) i Michael Winterbottoms road movie The Trip, tillsammans med Steve Coogan. Håller med om det där du skriver om Horace Engdahl, en av Sveriges finaste estradörer. I t ex Skavlan häromåret var han oerhört bra. Ursäkta superlativerna.

    SvaraRadera
  7. Samspelet Brydon-Coogan är också bra i Tristram Shandy-filmen, ja.
    Ha, Wiehe & Dylan ... Gradvall är ibland en bra recensent, men jag tycker att han hamnar helt snett ibland. Nåväl ...
    Jag tycker också mkt om Gösta Ekman, men har lite svårt att det finns någon som kan göra det han gjorde lika bra.

    SvaraRadera
  8. Vilken knivskarp observation. Jag mejlade den till SVT:s informationschef Helga Bagö. Undrar om hon instämmer?

    SvaraRadera
  9. Ha, nu har de ju köpt hela konceptet från BBC, så det lär bli en lång serie ... Fast jag tycker i så fall att de hade kunnat bekosta studion lite mer, nu ser det ju så enormt billigt ut alltihop, där till och med skärmen bakom deltagarna var bucklig! Och alldeles för skränigt och skrattigt. Tror de att publiken inte fattar om de inte skrattar själva, deltagarna alltså?

    SvaraRadera
  10. Våra svenska tv-makare (både producenter, manusförfattare och skådisar/komiker) orkar inte ha is i magen i mötet med publiken. De är så där obehagligt medvetna om publikens anonyma blickar, allt görs med stora sneda blickar bort mot publikdiket. För övertydligt och för fegt.

    Att fråga varför en kopia av QI inte blir bättre än så här är som att fråpga varför SVT inte klarar att göra intervjuer av typen HardTalk. När HardTalk är bra har det ofta samma slags balans och hetsiga, men ändå eleganta, tempo som du beskriver hos QI. Det är hög tröskel mot att försöka smita undan frågorna eller säga "Ja men JAAAAG hade ju varit med om att..." - du måste komma upp med vettiga svar direkt, även när det ligger på gränsen till mobbning). Ett sådant program vore omöjligt i dagens Sverige, här vill ingen i tv skylta med att vara stringent, påläst och kallt tydlig, eller kyligt passionerad.

    SvaraRadera
  11. Radions "Spanarna" och "På minuten" har förresten ungefär samma svagheter i samspelet mellan deltagare och programledare/domare som du är inne på. Nu var det nästan tio år sen jag på allvar lyssnade på någondera programmet, men det var tydligt redan då att deltagarna är alldeles för glada i att kokett skratta åt varandras skämt, att de tar plats och småfajtas på ett sätt som hindrar den som för tillfället har ordet från att någonsin komma til det som skulle kunna bli roligt, och att "På minuten" hela tiden körde fast på invändningar av typen "bu! han pausade för att hämta andan!", "ett ord upprepat!", "avvikelse från ämnet" och åtföljande diskussioner med domaren. Vilket fullständigt sänker tempot och hindrar programmet från att hitta en kul och smart ton.

    Resultatet blir att alla sitter och snackar som jagade slalomreferenter i staccato och drar billiga vitsar - och vad jag förstår har det inte blivit bättre sen dess. Förmodligen vill ingen av deltagarna riskera en sekunds dålig stämning.

    SvaraRadera
  12. Magnus, håller med. Något ungefär liknande skriver Johan Croneman i dagens DN, alltså att programmet är ängsligt sneglande mot publiken. Det man gillar med QI är ju att det inte är inställsamt. Jag tycker det saknas svenska exempel på det där mothårsstrykandet.

    Det blir krigsrubriker när Skavlan någon gång ställer lite jobbiga frågor, men han låter ju alltid gästen slippa undan, för sen ska det bli gemytlig stämning igen.

    Radions På spanarna är det länge sen jag lyssnade på, men jag tror nog att det som du tar upp var en av orsakerna till att jag inte stod ut längre, just det där interna gnabbandet.

    Någon borde forska på det här, för så fort det kommer fram en svensk komiker med potential att vara rolig på riktigt - som Henrik Dorsin för rätt många år sen - då är det som att han slukas upp av den där djävla konsensusen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Killar som Gösta Ekman och Lars Ekborg (som verkligen var "före min tid") hade ju den där föreningen av det eleganta och det oväntat råa. Den är sällsynt så klart, men det känns verkligen som att det är samtidsklimatet som släckt ut den sortens komik och den typen av debatt.

      Annika Lantz var ju både kul, slug och verbal på riktigt på 90-talet när hon gjorde "Kvällspasse#" i P3 - och inte intern - riktigt bra faktiskt. Och hon var förstås inte den enda personen bakom detta, det fanns en stark redaktion där. Men när hon sedan blev jättekänd och P3-morgnarnas stora affischnamn försvann den där skärpan och tajmingen ganska snabbt. Är övertygad om att hon någonstans kände av denna uttunning, den är priset för att bli riktigt bred i dagens svenska medier.

      Radera
  13. Precis! tänkte jag säga, ett ord som för mig sammanfattar ett högst svenskt sätt att uttrycka sig, förekommer numera också alltmer i det svenskspråkiga Finland, vi tar ju så gärna efter allt som kommer västerifrån. Numera körs också (riks)svenska tv-program i den svenskspråkiga tv-kanalen i Finland, Yle Fem heter kanalen, på prime-time efter kl 21 lokal tid. Tanken är att vi ska få ett ökat stöd för det svenska språket i det här landet, inklusive skandinaviskan (många tv-serier på danska och norska), men kontentan blir att det som är en unik, speciell, historiskt rotad kultur (egentligen flera kulturer), alltså det finlandssvenska, blir alltmer klämt mellan de större kulturblocken, det svenska i Sverige och det finska i Finland. En utvecklnig som jag tycker är mycket oroande.

    SvaraRadera
  14. Jag har sett några klipp med Ekborg, han kunde vara så där att han spred lite "osvensk stämning", ja ... Jag tyckte nog också att Annika Lantz var roligast innan hon hamnade överallt.

    Ett problem med Intresseklubben och svt överhuvudtaget är att man ändå sätter nivån här, att det är så torftigt och oambitiöst gjort. Och nästa gång, då förväntar man sig inte mer. För de som ska göra det då behöver inte nå högre än föregående resultat, och då breder det ut sig den där medelmåttans tyranni, i stället för att det finns goda förebilder att mäta sig mot, som man måste försöka överträffa. Nu känns det som ett halvhjärtat försök.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan väl gissa att t ex BBC känner sig friare att delvis göra program som inte behöver vara formskurna för den allra bredaste publiken. Varken Hardtalk, QI eller ens Kommisssarie Barnaby lägger ju sina ribbor så att de ska fungera utan problem för precis alla, för (utan värdering av personer här) restaurangdiskare i Liverpool, hemmafruar i East End som slutade skolan vid 15 eller bussförare i Wales. En del program man gör riktar sig ganska öppet till en ambitiös och bildad elit, och till personer som både kan en del och som är villiga att faktiskt anstränga sig litet för att komma under ytan med en berättelse eller ett problem. I Sverige görs nästan all tv för Nisse i Hökarängen, denna klyscha, eller för vissa mycket tydliga målgrupper. Nivelleringen har liksom blivit norm och man orkar inte mer än så, de som kommer in med djärva idéer lär sig snabbt att här i huset sitter man *inte* och "gör sin grej".


      Det är klart att t ex BBC har mycket mer pengar och pondus än SVT eller TV4 men de ska också producera mycket mer tv och till fler kanaler. Det är inte budgeten som är det riktigt stora problemet utan bristen på ambitioner och inställlningen att allt som görs i princip måste vara lättillgängligt för alla - då blir det så här såsigt, småfegt och övertydligt.

      Radera
  15. I viss mån handlar det om pengar, men som sagt har ju Svt rejält med resurser när de gör vissa andra program, och nog känns ex Lasse Kronérs program dyrare? Eller Så ska det låta, om det finns längre.

    Dessutom ska inte glömmas att för länge sedan sneglade Svt rutinmässigt på BBC, men det gjordes och görs mycket dålig tv där också. Men jag har liksom du alltid stört mig på det där förhållningssättet att alla, precis alla, ska fatta, precis allt. Något som var extremt roligt med Killinggängets grejer var ju att de hela tiden refererade till en massa indiepop-musiker, som jag tror ganska många tittare ställde sig undrande inför. "Lol Tolhurst"? Som när Popsicle fick en grammis i början av 90-talet, och så gott som alla på mitt jobb (=människor i min egen ålder, eller yngre) frågade mig vad det var för några.

    SvaraRadera
  16. Har jag förstått det hela något sä när korrekt är det främst i BBC men kanske brittisk tv överlag så att de som är ansvariga för kanalerna, de som väl kallas channel controllers, har en mycket central (kvalitetskontrollerande) plats och funktion i systemet. Det är de som ger klartecken åt olika projekt, de jobbar i nära samarbete med manusförfattare och producenter, regissörer etc. Finns en hel del texter, bl a intervjuer, om detta (t ex med BBC Two:s controller Janice Hadlow), faktiskt, på nätet för den som är intresserad att lära sig mer om hur detta system fungerar i praktiken. Det som ofta slår mig när jag tittar på brittiska serier eller liknande är hur oerhört starkt det brittiska sättet att göra dylik fiktion är fokuserat på ett bra, starka, ofta men långt ifrån alltid originella manus (vilket bl a betyder plot, karaktärer, miljö, och på skickliga skådespelare, skådisar som sitter rätt i rollerna. Tror att något liknande också gäller för drama och deckare från Danmark i dag, eller rättare sagt har jag noterat att det är så. Inom BBC är ju kanal Two klart highbroworienterad, det roliga är att vi i Finland faktiskt också har en liknande kanal, kulturkanalen Teema som är helt förträfflig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med: manusförfattare har ingen särskilt hög status i svensk tv (eller film för den delen) och det är nog inte så ofta det är någon från kanalen som faktiskt följer vad de eller regissören håller på med under det ett program jobbas fram. Vissa manusförfattare är så inkörda att de troligen betraktas som killar du inte vill stöta dig med även om resultatet blir mediokert (Tre Vänner-gänget, Jan Guillou m fl).

      Och svensk tv och radio har ju de senaste 15 åren lämnat över massor av verksamhet till externa produktionsbolag som numera gör programmen, då blir det konservburkat och man fäster mera vikt vid formatet än vid att göra något bra och genomarbetat. Svenska kanalchefer eller redaktionschefer håller nog en mycket lägre profil än sina engelska kusiner i fråga om att följa upp och driva kvalitetskrav medan ett program blir till: när hörde man senast om att Eva Hamilton eller chefen för SVT Kultur och Nöje (eller ens deras andremän) pressade på Malmö-TV eller ett externt bolag, refuserade deras val av skådespelare eller intervjupersoner och uppmanade dem att komma med starkare manus? That just ain't happening.

      Radera
    2. Mm, det har jag länge tänkt på, att standarden på manus är besvärande låg i Sverige, även om man jämför med Danmark, i stort sett, fast nu tänker jag mest film. Inte för att slentrianmässigt hylla dansk film, för den kan också vara ojämn - men framför allt finns det ett intelligent tilltal, att man inte hela tiden skruvar på sig för att allt är så övertydligt, som sagt.

      Svenska tv-serier har jag inte sett på ganska länge, tycker det är slöseri med tid. Bl a för att manuset inte håller.

      Radera
  17. Vore apropå svensk tv kul att se Skäggen i tv igen, har kanske visats i repris, har inte kollat så noga. Ren namnen på programmen är ju helt underbara, Fasad, Segment, Modul, Relief och Fundament. Bra översikt av skäggprogrammen hos Kapten Stofil. Se http://www.kaptenstofil.net/stupido/skaggen.php

    SvaraRadera