att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 maj 2019

Ararat, Louise Glück, översättning Stewe Claeson, Rámus


Louise Glück hör till de starka amerikanska poeter som vi på senare år kunnat läsa också på svenska, med boken Averno för två år sedan. Nu återfinns en av hennes tidigare böcker, Ararat från 1990, i Stewe Claesons översättning. Att det tyska ordet ”glück” betyder lycka är förstås ett orättvist öde för den som råkar heta så. I synnerhet när hon som här skriver en djupt olycklig bok.

Här handlar det då om familjen. Inte bara den avgörande relationen till föräldrarna, utan även till de egna barnen. Med smärtsam skoningslöshet undersöker diktjaget vad hennes oförmåga att älska sin son bottnar i. Det finns en kompromisslös uppriktighet investerad i den här råa texten.


Annars är jag skeptisk till uppfattningen att man ska lära sig saker av att läsa, kanske speciellt när det handlar om poesi. Men jag vet inte vad jag annars ska kalla de nya insikter som Glück förmedlar: ”Vem som helst kan älska ett dött barn, älska det som är borta.” Eller när hon skriver om sonens förmåga att avstå från att vinna: ”Det är som vore han född att avvisa / segrarens ensamhet. / Min systerdotter har inte det problemet. / Hon kan lika gärna vinna; hon är redan ensam.”

Här finns: koncentration, närvaro, inlevelse, liv, erfarenhet, substans – eller med andra ord, allt som saknas i det övriga brus som utgör samhället för tillfället, och som återges av politiska och massmediala ideologier. Glück formar en livsberättelse, i form av nedslag i familjens historia. Pappans brist på känsloliv – återspeglat i dotterns likaledes svaga känslor för sin egen son. Och mamman, likaså kall och tyst, återigen speglat i dotterns minimala uttryck. Hur mycket kan vi rå för egentligen, om vi blir dåliga människor, då arvet är oundvikligt?

Genom att utvärdera föräldrarelationen sviker Glück familjekontraktet, påbudet om lojalitet. Hela boken behandlar och utmynnar i besvikelse, och rena motsatsen till den lycka som namnet alltså ironiskt anger på tyska. Det är en omskakande berättelse att ta del av, full av såriga upplevelser. Ibland på ett brutalt, chockerande sätt, ibland på ett nästan försonande:

                                           från allra första början,
                      i barndomen, trodde jag
                      att smärta betydde
                      att jag inte var älskad.
                      Det betydde att jag älskade.

Det kan läsas som att det ger familjeödet en slags closure. Louise Glück äger den ovanliga styrkan och modet att vända den skarpaste analysen mot den egna personligheten. Ja, här saknas pardon när hon skriver om sina brister och tillkortakommanden. Är det inte mänskligt att göra så?

Kanske. Det mesta tyder på motsatsen dock, att vi håller på att forma ett samhälle som bara premierar effektivitet och opportunism. Till alla som räds att AI ska ta över vill jag bara ställa frågan: hur skulle det märkas, när vi redan nu lever maskinella liv i så hög utsträckning? Det är ju algoritmer som styr alla filmer och tv-serier som blir populära, och detsamma kommer att gälla litteraturen, med tanke på att ljudböcker i detta nu strömlinjeformas utifrån lyssnarnas sammanlagda preferenser.

Poesin stretar dock emot alla sådana tendenser, och bland annat därför ska vi vara tacksamma att vi fortfarande kan läsa så originella men ändå igenkännbara verk som Ararat. Glücks självrannsakan kan i bästa fall fungera inspirerande för läsaren. Inspirerande och föredömligt är även Claesons ”efterfunderingar”, som efter att ha skissat några av verkets förutsättningar helt sonika tipsar om Jonas Bruns mer ambitiösa efterord i utgåvan av Averno – det är inte svårt att instämma i att en klok läsare har mycket att hämta där.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar