De två senaste numren av norska, eller snarare skandinaviska tidskriften Vagant är båda fullmatade dubbelnummer. De har fortfarande 2019 som årtal, även om senaste utgåvan, 3-4, utkom så sent som den här veckan. Det är alltså en viss eftersläpning här, men nästa nummer, årtiondets första, lär redan vara på väg.
Annars är det ju en fördel med relativt lång inkubationstid för en tidskrift som i så hög grad satsar på välskrivna långa texter, där det alltid finns så mycket att läsa, oavsett om det är de fasta krönikörerna, de ambitiösa tema-sjoken, recensionsavdelningen, eller den på senare år allt mer livaktiga debattdelen. Ja, kanske vi börjar där, med debatterna som förs i Vagant.
Nu förs i svensk media en av årets obligatoriska litteraturdebatter, och den handlar om Lydia Sandgrens debut Samlade verk. Men att ha olika uppfattningar om en roman är väl inget skarpt kännetecken för en intressant debatt, utan snarare en förutsättning för ett levande litteraturklimat. Här blir det mer frågan om A tycker si, B tycker så, utan att det leder fram till mer än att skilda åsikter sällan får mötas. Här ska positioner bevakas! Här ska hierarkier bevaras! Här ska varumärken förbättras!
I Vagant förs alltid ett par debatter parallellt. För några år sedan en duktigt infekterad debatt om Knut Hamsun, och för tillfället handlar det mest om Dante, som ju var föremål för ett infernaliskt intensivt temanummer för två år sedan. Kritikern Henning Hagerup och professorn Charles Ivan Armstrong grälar om klassikernas status, hur vi ska betrakta de kanoniska författarna. Med stor skepsis, menar Armstrong, medan Hagerup hellre väljer viss försonande blick. Men båda har ju på sätt och vis rätt, och därför blir deras meningsutbyte så dynamiskt, med argument som går in i varandra utan att debatten skär sig. Och ärligt: en debatt om Dante känns aningen mer intressant just nu än den om Samlade verk.
Nummer 1-2 2019 har Michel Houellebecq som tema, och det hade förstås roat mig mer om det hade gällt för några år sedan. Jag var ett stort fan av honom tidigare, men hans senare romaner har inte firat stora triumfer, och jag har inte ens orkat läsa Serotonin än. Men jag gläds åt de ambtiösa texterna, och roas av ett fyndigt ABC som jag garanterat plockar fram när Houellebecq väl får Nobelpriset i litteratur. På tal om det priset finns i nummer 3-4 2019 en försvarsskrift om Peter Handke, skriven på tyska av Thomas Assheuer.
Det som detta nummer mest handlar om, med Vagants ordval dess dossier, är då månlandningen 1969, med bidrag från bland andra den antika filosofen Plutarchos. Men också en utblick mot Mars. Här spekuleras fritt, men framför allt består dossiern av helt personliga tolkningar av månens betydelse, historiskt och även med sikte på framtiden.
Rymden i all ära, men ett av de mest angelägna ärendena för Vagant är en undersökning som förts i flera år – vårt förhållande till naturen. En av de svenska medarbetarna, Mats O. Svensson, skriver ofta om naturen, om ekologi, och har också blivit indragen i en av de seglivade och livfulla debatterna. Här är det Sigurd Hverven som försvarar sig mot ett angrepp i förra numret, då Svensson skrev en debatterande recension av hennes bok Naturfilosofi.
Det är en ynnest att få läsa så här långa, sakligt uppbyggda argumenterande texter, och jag kan bara hoppas att deras diskussion tillåts fortsätta i nr 1 2020.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar