Den hvide rose, Olga Ravn, Gyldendal

O Rose thou art sick.

The invisble worm,

That flies in the night

In the howling storm :

Has found out thy bed

Of crimson joy :

And his dark secret love

Does thy life destroy.

Det är den första dikten jag lärde mig utantill, den här korta tvåstrofiga dikten av William Blake. Den gjorde så starkt intryck, och den suggestiva frasen ”crimson joy” kan läsas utan att kopplas ihop med hans andra dikter om utslagna prostituerade i London på slutet av 1700-talet. En underbar ingång till poesin.

Något som fortsatte med Ann Jäderlunds Snart går jag i sommaren ut, som kom 1990. Dess rosdikter var lika fängslande, men mer svårplockade för mina begärsfingrar. En lika kort, och minst lika suverän:

Vänder dig rosen bladen

Vänder sig rosens blad

Vänd då rosens blad

In mot rosens hjärta

Du har kanske inget hjärta

Vänd då rosens blad

Ett hjärta kan dölja bladen

Du har kanske inga blad

Kanske svensk dikts mest chockerande volta, raden ”Du har kanske inget hjärta” (tänk bara på hur den diskret samspelar med Tegnérs ”Mjältsjukan”). Igen: rosen. Hur den inbjuder och stöter bort. Goethes våldtagna hedros, Nick Caves mördade vildros. Död och lidande, och så – skönheten, kärleken, poesin.

Begreppet ”antologi” härstammar från grekiskans ord för blomstersamling. En antologi rosdikter, det skulle inte gå att sammanställa, för den skulle bli för lång. Ros är en ros är en ros är en ros, försökte Gertrude Stein säga redan för hundratre år sedan, och har inte rosen två gånger för alla stelnat till den klyschigaste av klyschor?  

Kanske, men så ger sig den modigaste av danska poeter, Olga Ravn, in till detta inmutade territorium med sin nya bok Den hvide rose. Hon har skrivit 160 korta femradingar, som vi läser oftast på bokens högra sida, med den vänstra helt tom. Undantagsvis byter dikten plats och rör sig till den vänstra sidan. Ibland är sidorna tomma: läsaren drar efter andan, som om dikten dragit sig undan, försvunnit …

Redan debuten jeg æder mig selv som lyng visade att Ravn är en exceptionell poet som tar annorlunda vägar. Hennes senaste bok Celestine är också annorlunda: en gotisk internatroman om spöken och farlig kärlek. Båda har översatts till svenska, och inom kort torde även den nya rosboken bli tillgänglig för svenska läsare, som räds danskan.

Det som ingår i Olga Ravns projekt är ett frivilligt uppsökande av det som ligger nära det dåliga, eller det som brukar uppfattas som dåligt. Celestine omfamnade melodramen, och här väcker hon liv i dålig smak, i det som är för mycket, i det som riskerar att bli kitsch. Att använda rosen – metaforiskt och/eller bokstavligt – är som att tigga om att bli sågad. Att dessutom låna 70-talets skräckfilmsestetik (känd från serietidningar som Chock) är också att flirta med lågstatusgenrer.

Diktens handlingsförlopp är sjukdomsförloppet, ett diktjag som åser en älskads sjukdom. Boken inleds helt sonika med tre identiska dikter, som en skiva som har fått ett hack. Eller som T.S. Eliot inledde förstautgåvan av Ash Wednesday med nio tomma blad, för att läsaren efter att ha bläddrat sina fingrar blå skulle mötas av den enskilda raden: ”Because I do not hope to turn again.” Ravns inledning hugger tag, väcker liv i de första men inte sista frågorna som boken genererar.

Inte bara det dåliga, utan också mot det hemligaste vågar Ravn öppna sitt skrivande. Mot det kanske smått skamfulla. Där handlar det också om att bli kvitt sig själv. En önskan om att fly fältet, unna sig en frist från det här hårda livet. Det sker i oförutsägbara dikter, skenbart nonchalant skrivna, något som tar udden av det som hotar att bli ett maner med dikter så spatiöst utspridda på boksidan. 

Det kan likna slarv i en och annan dikt: ”Du er kun / en handske / spild mig / min ømhed / er et mørkt fartøj”. Men också – ofta – ger det enkla hänvisningar mot något som är helt rätt: ”Natten væder / sit ansigt i roserne / som et bristende / hjerte hjerte / som et sprog”.    

Relationen mellan diktjaget och den sjuke blir inte utredd. Som övergripande tema fungerar förändring, och ja, sjukdom är den typ av förändring vi minst av allt önskar oss. Är inte all förändring av ondo? Jag har alltid tvivlat på uttrycket ”en positiv överraskning”, genomskådat dess falskhet. Förändringen tar sig också in i Ravns dikter, visar att den bästa poesin är den poesi som är oväntad, som du inte kan förutse. Ravn ligger alltid steget före, men väntar in din läsning. Allra mest tydligt i de dikter där några rader fattas, markerade med ett gement ”x”, som inte lämnar dig i sticket, utan (kanske?) ger dig tillfälle att antingen återhämta dig eller själv vara delaktig i de ofullständiga dikterna.

Slarv eller medvetet nonchalant skrivna dikter, det kan kvitta. Några av de bästa popsångerna har skrivits i stundens ingivelse, på 10 minuter, och det viktiga är väl att jag som läsare inte tappar tilltron till konstnärens metod, det vill säga inte mister proportionerna eller börjar ifrågasätta. Att Ravn väntar in mig och möter mig så att säga ansikte mot ansikte (som det (väl?) står i Bibeln) innebär ju att jag tillåts stiga in i boken och bli just delaktig, vara med i den skapelseprocess som inte är avslutad – utan pågår. Dikt som är på väg att bli till.

De upprepningar som Ravn leker med – inte bara i inledningen, utan fraser som återkommer ordagrant och ibland modifierade – ger ett något kusligt intryck. I det identiska finns väl en genetisk rädsla för – kopians makt över originalet, kanske? Som robotarna som vi har talat om i trettio år, kanske, att vi är så rädda för att de ska ersätta oss – men först när de blivit tillräckligt lika oss. Fraser som upprepas låter fel, de skorrar en aning, blir skärande missljud.

Det hemligaste finns alltså i den här diktsamlingen, men också det mest förbjudna, sådant vi inte annars talar om. Dödslängtan, till exempel, men också skadliga önskningar, att vi önskar oss saker vi vet är till skada både för oss själva och för andra. Fast är inte alla önskningar skadliga? Att önska sig saker är väl om något hybris. Här längtas det efter det våldsamma.  

Den vita rosen återkommer också genom boken, som livsvilja, som emblem för kärleken (suck!), som olyckan (ack!), som allt – i det vita finns det oskrivna, och så uppfattar jag alla bokens tomma sidor, att det är där jag söker rosen. Där dikten tiger finns den, där dikten avvaktar, där dikten bidar. I dikterna trängs elden, oljan, gräset, händerna, natten, solen, och givetvis rosen.  

Rosen som blir symbol för både såret och läkandet. Den rena vita rosen. Även om det finns kodord i dessa dikter blir Ravn aldrig kryptisk. Jag samtalade för inte så länge sedan med en naturvetare om Stendhalsyndromet, att det rentav finns ett namn för en stark konstupplevelse, där du grips av det sublima och svimmar. Det låter ju löjligt när man pratar om det, men ställd inför det sublima skrattar du inte. Och det är fascinerande hur smidigt Olga Ravn rör sig mellan det löjliga och det sublima, hur hon gör sina dikter så farliga men samtidigt så flyktiga.    

Från debutens svit ”En vit in i sig själv” finns en rosdikt som inleds så här: ”rosorna utstöttes av de platser rosorna borde ha varit eller rosorna, kroppen frotterar sig hetsigt”. Men det är en rödare bok, debuten, medan Den hvide rose anger andra nyanser. Då var dikterna expansiva och mångordiga, nu betydligt koncisare och tätare. Men fortfarande öppen –

De korta dikterna liknar dagboksanteckningar, notiser. Mot slutet återkommer inledningsloopen, men varierad, och når mig som en vaggvisa. En trygghet: en varm, taktil vaggvisa.

Går det trådar – rötter? – från Blakes och Jäderlunds rosdikter till Ravns (som av en händelse har översatt Jäderlund)? Jag kallade hennes dikter tidigare oförutsägbara. Vem vet vad hon tar sig till härnäst? Det har alltid varit fascinerande att följa Jäderlund som poet, eftersom hon förnyar sig och gör nya saker, låter sitt skrivande upptäcka både en ny form och ett nytt innehåll. Hittills har jag alltså uppfattat Ravn som en lika modig poet, en poet som inte slår sig till ro med de insikter som uppnås med varje enskild bok, utan som vill vidare och bryta nyare mark med nästa bok. Därför läser jag den här som ett steg – som att Ravn befinner sig i konstant rörelse, att hennes böcker inte är avslutade utan delar av något större, som inte ännu kan överblickas.

Bara att det kommer att bli något makalöst.