Fyrahundrafyrtio år, Lina Ekdahl, Wahlströms & Widstrand

Tidigare har Lina Ekdahl fått visst rykte som vasst humoristisk poet, med ett omedelbart och vardagligt tilltal. Inte mycket av detta återstår i hennes nya diktsamling, den sjunde sedan debuten på mitten av 90-talet. Tidsbegreppet behandlas godtyckligt, och Fyrahundrafyrtio år ska nog inte uppfattas bokstavligt. Här behandlar hon glömskan, ursäkten, men det är inte helt lätt att bli indragen i det drama som utspelas: ”godnatt herr fjäril godnatt / jag är ledsen om jag störde er / i er död / jag skall gå in till mig och låta håret växa”.

Dikterna skildrar en separation, närmar sig nonsens, ramsor som sällan når till någon betydelsefull slutpunkt. Att läsa de här dikterna får mig bara att känna utanförskap, att det handlar om något som jag inte har tillgång till. Vad jag saknar är täthet och koncentration. Det som tidigare hade kunnat fungera som tillgänglig och angelägen dikt blir i denna samling bara ineffektiva och monotona stycken om fisk, om björnbär, om ett bord. I en dikt tar Anna Rydstedt plats, men mest bara för att Ekdahl ska få anledning att parafrasera med raden ”Lina i världen”.