att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 dec. 2018

Vagant 3/2018


Nya numret av Vagant har antagit ett mindre format, som gör det lite lättare att hantera vid läsningen. Och det är fortsatt vanvettigt snyggt och konsekvent formgivet – tack vare den visuelle redaktören Andreas Töpfer, som med en blandning av fräckhet och respekt låter en text om den finlandssvenske poeten Gunnar Björling avslutas med en vit pratbubbla mot blå bakgrund innehålla ordet ”FIN”, typ som i Finland …

Det sker när Joni Hyvönen, en av tidskriftens flitigaste svenska medarbetare, recenserar Fredrik Hertzbergs biografi om Björling. Carl-Michael Edenborg har också en fast spalt, där han fortsätter skriva om barn och förbud och om överskridandet som en av konstens förutsättningar (han inledde med Dostojevskij, och fortsätter med att diskutera Simone de Beauvoirs försvar mot pedofiler). Ja, och så skriver Kajsa Ekis Ekman om cynismen bakom moderna surragotmödrar, och anser radikalt nog att Kim Kardashian genom att hoppa över biologisk graviditet överskrider könsgränser och agerar som en man när hon inleder föräldraskap på ett likartat sätt: ”Hon stoppar in sitt genetiska material i en kvinna och tar emot sitt material efter nio månader utan att själv behöva lida eller se sin kropp förändras.” I Ekis Ekmans text blir det en fråga om makt: om västvärldens fortsatta plundring av de fattigaste. Och Töpfer illustrerar med ett kvinnohuvud svävande över ett dollartecken där S-bågen bildar en havande mage.


Jo, men med förlov sagt är det andra texter i numret som jag fastnar för. Framför allt efter att under den senaste tiden ha följt vad som avhandlats på de svenska kultursidorna: Svenska Akademien, Jordan B. Peterson, Svenska Akademien, Donald Trump, Lena Andersson, talmannen, kulturprofilen, Netflix, Svenska Akademien, Håkan Hellström, Svenska Akademien, Donald Trump, Sara Danius klänning, Mikael Persbrandt, Svenska Akademien …

Det som saknas när man läser svensk press är en internationell utblick som inte nöjer sig med anglosaxiska fixstjärnor, för vad är vitsen med att ägna utrymme åt en kanadensisk psykolog-charlatan som ingen kommer att ägna en tanke om fem år? Vad jag saknar får jag med råge i varje nytt nummer av Vagant. Här handlar det bland annat om klimatet, men de tar sig an problemet på oförutsägbara sätt. I stället för att nöja sig med att säga att vi måste flyga mindre och äta mindre kött sprids medvetenheten i de olika texterna, och blir en ledsagande ton genom texter som diskuterar andra frågor.

Det mest intressanta är två intervjuer, märkligt nog då jag annars tycker att intervjuformen är överskattad. Filosofen Peter Sloterdijk intervjuas om världens framtid, om klimatet, om egoismen, och om rörelsen från det gemensamma till det privata, manifesterat av bland annat ökad turism, på bekostnad av socialt arbete för att förbättra världen. Hans lite oväntade förslag är att vi borde återupprätta Leibniz och uppfattningen om att den här världen ändå är den bästa tänkbara.

Norske science fiction-författaren Bjørn Vatne intervjuas, och hans roman Nullingen av Paul Abel torde utgöra nödvändig läsning. För en svensk läsare verkar premissen likna Boyes Kallocain, men det är ju bara ett indicium på hur aktuell hennes roman fortsätter vara. Vatne talar en del om hur det var att återupptäcka barndomens s/f, och om dess låga status hos litteratörer, men att genren har så mycket att bidra med. Ja, man kanske med fog kan säga att tiden hunnit ikapp dessa framtidsvisioner, att det är en genre som tjänar på att samtiden blir allt mer dystopisk.

Men allra mest blir jag fängslad av en kortare text av Ivan Krastev, översatt till norska, om de utmaningar Europa står inför, och som i korthet kan sägas utgå från årtalen 1945, 1968 och 1989 – andra världskrigets slut, studentupproren, Berlinmurens fall och kommunismens slut. Jag ser att hans bok Efter Europa kom på svenska i år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar